Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Faltz, Raimund - Falu - Falu bergslag - Faludden - Falu gruva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FALU GRUVA
R. Faltz: Självporträtt 1692. Kungliga
myntkabinettet.
vid sv. myntverket i Pommern. Från 1691
var han anställd som medaljgravör i
bran-denburgsk tjänst. Utom 47 medaljer, därav
10 svenska, utförde F. medaljonger i vax och
elfenben samt miniatyrporträtt i
silverstiftma-ner. F:s porträttmedaljer, bl. a. över Karl XI
och Karl XII, Fredrik III av Brandenburg,
Georg August av Hannover (sedan Georg II
av England), utmärka sig för rent och
kraftfullt formspråk. G. V.
Falu, i namn, gen. sing. obestämd form till
fsv. fala, slätt.
Falu bergslag, se Stora Kopparbergs
bergslags a.-b.
Faludden, fyrplats, mistsignal- och
livräddningsstation å s. delen av Gotlands ö. kust,
o. 20 km. från Gotlands sydspets. E. Hg.
Falu gruva är belägen i s. v. delen av Falu
stads område. Liksom övriga Bergslagens
malmförekomster är den geologiskt bunden till
den mestadels av ursprungliga lavabergarter
och tuffer bestående s. k. leptitformationen
(det äldsta urberget), som i Falutrakten
representeras av ett ö.-v. stråk av rödlätta el. grå,
stundom porfyriska leptiter med
underordnade inlagringar av amfibolit och kalksten.
Gruvan och kisförekomsterna ligga dock i en
grå, ofta glasig kvartsit, som utåt periferien
först blir glimmerskifferartad och slutl.
övergår till leptit. Leptitstråket omgives av mer
el. mindre förgnejsade urgraniter, yngre än
leptiten. — Falumalmernas geologi och
bild-ningssätt anses i det stora hela identiska med
de mellansvenska sulfidmalmernas i allm.,
liksom också med det bekanta Orijärvifältets i
Finland. Vid sitt inträngande och stelnande
leptitformationen ha urgraniterna framkallat
genomgripande kemiska omsättningar,
kännetecknade av substanstransport (metasomatiska
omvandlingar), varvid bl. a. metallösningar
tillförts angränsande leptit under bildning av
sulfidmalmer m. m., främst kopparkis,
svavel-kis, men även magnetkis, zinkblände, blyglans,
magnetit, weibullit och guld. Samtidigt har
leptiten bl. a. genom tillförsel av kiselsyra
(kvarts) men förlust av fältspat omvandlats
till glimmerskiffer och slutl. till kvartsit,
förande ss. karaktärsmineral biotit, cordierit,
andalusit, antofyllit, granat och magnetit.
Fa-luområdets kvartsiter äro alltså ej av vanligt
sedimentärt ursprung. Bristen på kalksten i
leptitformationen har medfört ringa
utbildning av vanliga skarnmineral. — De anförda
brytvärda malmmineralen förekomma dels
spridda i impregnationszoner inom kvartsiten,
i detta fall mest kopparkis, som då brytes som
kopparmalm under namn av ”hårdmalm” (c:a
15—20 °/o kis med c:a 4% koppar), dels starkt
koncentrerade i ett antal koniskt formade
malmkroppar, s. k. kisstockar. Dessa bestå av
svavelkis med vanl. låg kopparkishalt och föga
gångart. De brytas för svavelhalten under
namn av ”kis” (c:a 50—70 ®/o skrädd malm
med c:a 40 °/o svavel). Kopparkishaltigare delar
av kisstockarna kallas däremot ”blötmalm”,
numera hållande blott c:a 2 °/o koppar. I regel
äro kisstockarna mantelformigt omklädda av
ända till 10—15 m. mäktiga ”skölar”, d. v. s.
gamla kross- och förskjutningszoner i
berggrunden, vilkas krossprodukter övergått till en
nybildad mineralmassa av klorit, talk, biotit
och cordierit m. m. Skölarna ha varit rikast
kopparkisförande, ”skölmalm”, och äro därför
för länge sedan utbrutna. — Guldet
förekommer alltid gediget, dels finfördelat i
kopparmalmerna (d. v. s. i hård- och blötmalmerna) med
c:a 3—5 gr. pr ton, dels inneslutet i ådror och
klumpar av kvarts (”guldmalm”), ant.
skönjbart för blotta ögat (med en halt av c:a 300—
500 gr. pr ton) el. också genom sin
finfördelning osynligt men då alltid åtföljt av det
se-lenhaltiga vismutmineralet weibullit
(galenobis-mutit), vars närvaro blir till ledning vid
malmens (”selenmalm” med c:a 10—30 gr. guld
pr ton) skrädning. — Det malmförande
områdets längd är c:a 600 m., dess bredd 175—250
m. Kisstockarna avsmalna nedåt och upphöra
på ett djup av 140—350 m.; likaså försvinner
kvartsitens kisimpregnation (hårdmalmen) på
250—280 m:s djup. Anmärkningsvärd är
kop-parkishaltens gradvisa avtagande mot djupet.
F. g., under medeltiden vanl. benämnd
Tis-kasjöberg el. Kopparberget, senare Stora
Kopparberget, var under årh. den rikaste
koppar
— 37 —
— 38 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
