Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Farr, William - Farragut, David Glasgow - Farrar, Frederic William - Farrar, George Herbert - Farrar, Geraldine - Farrell, James Augustine - Farrenc, Aristide - Farrère, Claude (Frédéric Charles Bargone)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
farrère
1839 erhöll han anställning i Registrar
gene-ral’s office, det centrala befolkningsstatistiska
ämbetsverket i
England och Wales. Där
verkade han till sin
avgång 1880 och
deltog i ledningen av
folkräkningarna 1851,
1861 och 1871. Ett
urval av F :s
omfattande produktion har
av Noel A.Humphreys
utgivits under titeln:
”Vital statistics, a
memorial volume of
selections from the
reports and writings of W. F.” (1885). Se
F a r r s lag. T.L-n.
Farragut [fä’ragat], David Glasgow,
nordamerikansk sjömilitär (1801—70),
inträdde i marinen 1810, blev konteramiral 1862 och
amiral 1866. I sin
ungdom deltog F.
med utmärkelse i
kriget mot England 1812
—15 och fick efter
inbördeskrigets
utbrott 1862 befälet
över nordstaternas
Western gulf
squad-ron, som under F :s
befäl satte sig i
besittning av
Mississippi-mynningen och intog
New Orleans i april
s. å. I aug. 1864 erövrade F. sydstaternas
sista marina stödjepunkt Mobile bay efter
att ha slagit den där befintliga fientliga
eskadern, och 1866 trädde han i spetsen för U. S.
A:s samtliga sjöstridskrafter. — Litt.: L.
Farragut, ”Life of D. G. F.” (1879); A. Mahan,
”Admiral F.” (1893). E.Bz.
Farrar [fä’ra], Frederic William,
engelsk teolog (1831—1903), dean (domprost) i
Canterbury 1895. F. var under sitt tidigare
liv verksam som skolman och författade några
även till sv. övers, romaner från skolans
värld. Som kyrkomän tillhörde han den
bredkyrkliga riktningen och stod under inflytande
av F. D. Maurice, liksom denne ivrande för en
frisinnad, socialt verksam kristendom.
Världsbekant blev F. framför allt genom sin
populärvetenskaplig framställning av Jesu liv (”Life
of Christ”, 1874), som översatts till en massa
språk (flera sv. övers.). Av F:s övriga teol.
och uppbyggliga arbeten finnas flera i sv.
övers. Y.B.
Farrar [fä’ra], George Herbert,
syd
afrikansk politiker (f. 1859). F. i England,
utvandrade F. till Transvaal och blev en av
landets största gruvmagnater. Han
understödde den mot Krüger (se denne) riktade
reformrörelsen och anslöt sig till Jameson (se
denne) på hans beryktade tåg mot Transvaal.
Efter boerkriget medl. av Transvaals
lagstiftande råd, har F. sedermera varit en av de
ledande bland de sydafrikanska
progressister-na. H.Bg.
Farrar [fä’ra], Geraldine,
nordamerikansk operasångerska (sopran) (f. 1882), elev
av Lorenz i Boston, Trabadello i Paris och
Lilli Lehmann i Berlin, 1901—07 primadonna
vid kungl. operan i Berlin, därefter vid
Metro-politan-operan i New York, tills hon 1927
lämnade scenen. F. gästspelade på operan i
Stockholm 1904 och 1906. Hennes självbiografi
utkom 1916. V.F.
Farrell [fä’ral], James Augustin e,
nordamerikansk affärs- och industriman (f.
1863), urspr. järnarbetare, har gjort sig känd
som framgångsrik organisatör av den
amerikanska stålexporten, framför allt 1903—11, då
han var chef för U. S. Steel products export
co. F. är en av ledarna för U. S. Steel
Corporation. T.E-r.
Farrenc [farä’], Jacques Hippolyte A r i s t
i-d e, fransk musiker (1794—1865), urspr.
flöj-tist; musiklärare och musikhistoriker;
medarbetare i F. J. Fétis’ ”Biographie universelle des
musiciens”. F:s viktigaste arbete är ”Trésor
des pianistes” (20 bd, 1861—72; senare delen
av F:s hustru Louise, framstående pianist
och talangfull kompositris, 1804—75). F.S-l.
Farrère [farä’r], C la u de (eg. Frédéric
Charles Bargone), fransk förf. (f. 1876),
sjöofficer, en frodig representant för den
exotiska novellistiken
efter Pierre Loti och
för 20:e årh:s roman
romanesque, d. v. s.
den gamla
följetongs-romanen, tilltuktad
och fördjupad av
modern psykologi. De
flesta av F:s
berättelser spela i Orienten
(fra. Indokina,
Japan, Turkiet):
”Fu-mée d’opium” (1904,
sv. övers. 1922), ”Les
civilisés” (1905), ”L’homme qui assassina”
(1907, sv. övers. 1916), ”La bataille” (1909).
Med romanen ”La maison des hommes
vivants” (1911) har F. låtit sin fantasi leda
sig in i en äventyrsgenre av halsbrytande
art, och på denna tråd har han sedan dess
— 85 —
— 86 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
