Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fascism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FASCISM
raktär, och då arbetarna i stor utsträckning
ockuperade fabrikerna aug.—sept. 1920, icke
utan påverkan från Lenins Ryssland, syntes
”proletariatets diktatur” efter ryskt mönster
inom räckhåll. Emellertid sprängdes det
socialistiska partiet i jan. 1921 därigenom att
kommunisterna utträdde, och i okt. 1922
förekom ytterligare en uppdelning i en mera
moderat och en revolutionär riktning. Detta un
derlättade framgången för den nu på allvar
framstormande f., vilken vände sig mot en här,
stadd på reträtt; det blev ”en kontrarevolution
mot en revolution, som ej blivit av”. Under
tiden hade täta ministärskiften ägt rum, men
ingen av regeringarna hade varit herre över
situationen. I hopp att det hela dock till sist
skulle rinna ut i sanden, hade man i stort sett
fört de korslagda armarnas politik. Från f:s
synpunkt innebar detta den dittillsvarande
parlamentariska regimens bankrutt. Då
fascister-na ej nöjde sig med tomma deklarationer utan
grepo in för att hårdhänt stävja de rödas
övergrepp, förklarande bolsjevismen krig på
liv och död, tillvann sig f. sympatier långt in
i de borgerligas led och orienterade sig nu
alltmer åt höger. Detta kom till synes vid
valen till deputeradekammaren maj 1921, då
fascisterna tillsammans med några andra
partier bildade ett nationellt block med front mot
bolsjevismen. Vid valet erhöllo fascisterna 36
mandat (6,7 °/o av samtliga). Först i nov. s. å.
bildades på en kongress i Rom ett verkligt
fascistiskt parti, vars program tydligt tagit
intryck av svängningen åt höger; revolutionär
var blott den fasta föresatsen att i denna
upplösningens tid med alla till buds stående
medel erövra den politiska makten. Den
ryktbara ”marschen mot Rom” knappt ett år
senare visade, vilken väldig kraftutveckling f.
var i stånd att prestera. Genom denna
”oktoberrevolution” 1922 kom Mussolini i
besittning av regeringsmakten, som han sedan dess
oavbrutet innehaft. I det första av honom
bildade kabinettet sutto även representanter för
andra (borgerliga) partier. Intimast var
förbindelsen med de s. k. nationalisterna, vilka i
början av 1923 sammansmälte med f. till ett
”nationalfascistiskt” parti (PNF). Det
nationalistiska och imperialistiska drag, som från
början utmärkt f., förstärktes härigenom.
Gentemot popolari, det 1919 grundade
katolska partiet, som först hade 2 representanter i
regeringen, kommo fascisterna däremot snart
i utpräglad motsatsställning, urartande till
öppen fejd, där fascisterna ej ens skydde de
mot de röda använda kampmetoderna,
förstörandet av föreningslokaler, tryckerier o. d.
Emellertid sökte Mussolini trots sina anti-
parlamentariska tendenser skapa ett fast
parlamentariskt underlag för f. genom
valreformen 1923, vars huvudpunkt var, att det parti,
som vid val till deputeradekammaren fått de
flesta rösterna i landet som helhet,
tillerkändes 2/s av mandaten i varje valkrets, dock
under förutsättning att partiets samlade rösttal
utgjorde minst 25 °/o av hela landets. Den
återstående tredjedelen av mandaten skulle
fördelas mellan övriga partier enl. vanliga
proportionella grunder. Resultatet av valen i april
1924 blev det väntade: fascisterna triumferade
med högsta samlade rösttalet (60,i %) och 356
mandat (2/s av samtliga 535). Då därtill 18
representanter från en annan grupp i
realiteten stodo på samma sida, förfogade Mussolini
över 374 röster i deputeradekammaren. Av
ovannämnda 356 deputerade hade 156 varit
led. av den upplösta kammaren; de allra flesta
av dessa hade sålunda gått över till f. från
andra partier. Att valet ej allestädes
försiggått utan fascistisk påtryckning är säkert. En
väldig omfattning hade f. nu vunnit. Nära
8,500 lokala organisationer och 900,000 i
partiet inskrivna medl. antecknar man sommaren
1924. En fascistisk fackföreningsorganisation
omfattade vid samma tid nära 2 mill. arbetare
och lägre tjänstemän. Samtidigt gingo de so
cialistiska och katolska fackföreningarna til!
baka katastrofalt. Att arbetsgivarna, som
vunnits för f., direkt och indirekt gynnade medl.
av de nya fackföreningarna, har varit en
viktig anledning till denna strömkantring. Men
öppet våld har även spelat in. När det nya
parlamentet i slutet av maj 1924
sammanträdde, riktade bl. a. den socialistiske deputeraden
Matteotti ett häftigt angrepp mot f. för dess
våldförande av den medborgerliga friheten
både under valrörelsen och vid andra tillfällen.
Detta var 10/s mördades Matteotti, en
händelse, som väckte ett oerhört uppseende, enär
den från början fattades som en
vedergäll-ningsakt från fascistiskt håll. De flesta av
oppositionsgrupperna i deputeradekammaren,
den s. k. aventinska oppositionen, lämnade
parlamentet och höllo sina egna sammanträden
å annan lokal, och flera av dem, som valts
på fascistiska listor, gingo över till
motståndarna. Mussolini syntes först vilja blidka
oppositionen, bl. a. med ett förslag om att
deputeradekammaren hädanefter skulle utses
genom majoritetsval i enmanskretsar. Men
när Giolitti (se denne), vilken trots
skiljaktigheten i liberal och fascistisk åskådning intagit
en jämförelsevis välvillig hållning mot den
fascistiske huvudledaren, började undandraga
f. sitt förtroende, följd av de bekanta liberala
politikerna Orlando och Salandra, syntes ställ-
— 103 —
— 104 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
