Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fascinera - Fasciola - Fascism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FASCISM
Fasciationer på ask, Fraxinus excelsior.
Fascine’ra [-Ji-] (lat. fascina’re, till
fa’sci-num, trolldom), förtrolla, bedåra, tjusa, betaga.
Fasci’ola, se Levermask.
Fascism [-Ji’-], nationalistisk riktning i det
nutida Italien, vars offentliga liv f. n. helt
behärskas av denna rörelses banerförare, främst
Mussolini (se denne). F. strävar efter att ge
Italien en ”plats i solen” och att åstadkomma
en fullständig nyorientering beträffande
landets inre politiska och sociala förhållanden.
Namnet f. kan härledas dels ur ital. fascio
(knippe, förbund), benämning på en
sammanslutning med vissa politiska mål, dels av lat.
fasces el. de spöknippen med instuckna bilor,
vilka buros av liktorerna i det gamla Rom och
nu användas ss. maktsymbol av de italienska
fascisterna.
Rörelsens ursprung kan i viss mån ledas
tillbaka till världskrigets första år, då frågan om
Italiens deltagande i kriget var brännande.
Mussolini, som för sina revolutionära åsikter
tidigare måst lämna Italien, hade återvänt och
var vid krigets utbrott redaktör för det
socialistiska huvudorganet ”Avanti” i Milano. I
överensstämmelse med sitt partis officiella
uppfattning förde han här neutralitetens talan men
övergick snart jämte några socialistiska
meningsfränder till dem, som önskade Italiens
”intervention” i kriget på ententens sida. Han
hade redan före kriget uttalat sig för Italiens
förvärvande av angränsande delar av
Österrike med italiensk befolkning och under
vistelse i Tyrolen samarbetat med Battisti (se
denne). Utesluten ur sitt parti för sina
inter-ventionistiska åsikter, lämnade han ledningen
av ”Avanti” okt. 1914 och grundade strax
därefter ”11 Popolo d’Italia” i Milano, där han
hänsynslöst agiterade för krig och i ej ringa
grad torde ha medverkat till att Italien
indrogs i världskampen. På ett sällsamt sätt
förenades i denna agitation nationalistiska och
revolutionära idéer, vilket även var fallet i de
av Mussolini 1914 och 1915 bildade men snart
upplösta föreningar, som kallades fasci d’azione
rivoluzionaria, ett slags föregångare till senare
fascistiska organisationer. Segerrikt krig först,
revolution sedan, det var programmet. Den
egentliga upptakten till den fascistiska rörelsen
i dess senare stora omfattning kom dock först
efter kriget, i vilket Mussolini själv med
berömmelse deltagit. Särsk. för ”interventionisterna”
medförde åren efter krigets slut många
desillusioner; Italien hade, sade man, ”vunnit kriget
men förlorat freden”. Redan på våren 1919
bildade Mussolini i Milano den första
fascistiska föreningen i egentlig mening, en fascio di
combattimento, som efter hand följdes av andra
i olika delar av landet. Man uttalade sig för
Italiens kraftiga uppträdande utåt och
påyrkade vissa annexioner, t. ex. av Fiume, vilket på
hösten s. å. egenmäktigt besattes av d’Annunzio
i spetsen för arditi (”de djärva”), en
frontorganisation, som överlevt kriget och visade med
de fascistiska sammanslutningarna besläktade
drag. Beträffande de inre frågorna framträdde
f. vid denna tid med ett ytterst demokratiskt
reformprogram, som i väsentliga avseenden
bjärt kontrasterar mot det sedermera
genomförda. Att ett fascistiskt parti ännu ej var
färdigt visade sig vid riksdagsmannavalen på
hösten 1919, då fascisterna kunde uppställa
kandidater blott i två valkretsar (Milano och
Turin) utan att få en enda vald. Enl. då
gällande vallag skulle valsedlarna vara försedda
med emblem, betecknande för den politiska
riktning, som vederbörande lista
representerade. Fascisterna använde ss. emblem de
forn-romerska fasces, maktens symbol, det
socialistiska huvudpartiet, Partito socialista ufficiale,
däremot det ryska sovjetvapnet med
hammaren och skäran. Det senare partiet erhöll 156
mandat av 508 och blev riksdagens största
parti.
Socialismen vann hastigt terräng i Italien
omedelbart efter kriget. Särsk. betecknar 1920
den socialistiska rörelsens höjdpunkt. Den
revolutionära riktningen vann ökad styrka, de
omfattande strejkerna antogo en elakartad
ka
— 101 —
— 102 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
