Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fasonjärn, fasonstål - Fasonvin - Fassa, Val di - Fasta (avhållsamhet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FASONVIN
tecknade med ett s. k. profilnummer, som
vanligen direkt angiver tvärsnittets
huvud-mått i cm. Uppgifter angående
normaldimensioner, vikter och statiska konstanter finnas i
de flesta konstruktionstekniska handböcker. I.S.
Faso’nvin kallas ett sådant konstgjort vin,
som helt el. delvis framställts genom
tillsättning av socker och eterarter till en utspädd
spritlösning. Wk.
Fassa, Val di, alpdal i Dolomitalperna,
n. Italien, kring övre loppet av Avisio, biflod
till Adige; 1,100—1,500 m. ö. h. Bebos av c:a
1,500 ladinsktalande inv. W.P-n.
Fasta, avhållsamhet från näringsmedel,
spelar en mycket stor roll ss. asketiskt medel i
så gott som alla religioner. Den har sin rot
dels i den primitiva fruktan för vissa
födoämnen, som betraktas ss. tabu (se d. o.) och
därför måste undvikas, dels i iakttagelsen, att
människan efter längre avhållsamhet från mat
och dryck lättare är mottaglig för extatiska och
visionära tillstånd. Hos de primitiva folken
måste därför f. iakttagas under vissa
omständigheter, då man tror, att människan mer än
eljest är utsatt för demoners och onda andars
anfall, t. ex. vid barnsängar, under magiska
handlingar, i krig o. d. Vid invigningen i de
primitiva folkens mysterier ingår alltid f. ss.
en viktig beståndsdel; genom den kommer
re-cipienten i ett uppjagat tillstånd, som gör
honom mera mottaglig för de intryck, som de
olika invigningsceremonierna avse att ingiva.
I de högre religionerna utgör f. en viktig
förberedelse vid utförandet av mera
betydelsefulla kulthandlingar. I den gammalindiska
religionen måste offerherren såväl som
offerprästerna fasta, tills ”det svarta försvann ur
deras ögon”. I de senare indiska
religionsformerna var f. det främsta medlet att uppnå
extas, som här är en integrerande del av den
religiösa upplevelsen, och utvecklades av de
s. k. fakirerna (yogins) till en verklig
virtuositet. Ss. medel för extas var f. känd såväl
hos grekerna, framför allt hos nyplatonikerna,
som hos de gamla israeliterna; i Dan. 10: 2 ff.
berättas det, huru profeten Daniel fastade tre
veckor, innan han fick sin stora vision, och
de många reglerna i den levitiska lagen ang.
födan visa, vilken vikt man här tillskrev f.
Detta utvecklades än mer i senjudendomen,
där särsk. vissa riktningar, ss. esséerna och
fariséerna, lade en oerhörd vikt vid f. I
mu-hammedanismen lever detta drag kvar; f. är
här dock ingen judisk påverkan, enär
Muhammed övertog fastandet i månaden Ramadan
från den arabiska religionen. F. under denna
månad gäller dock endast från solens uppgång
till dess nedgång, under det att man om
nät
terna får lov att fröjda sig åt mat och dryck
så mycket man önskar. Efr.B.
F. har alltifrån den efterapostoliska tiden
intagit en betydande plats i den kristna
kyrkans reglering av den enskildes liv.
Liksom inom judendomen uppskattades f. som
ett förtjänstfullt, syndautplånande verk men
motiverades också på ett djupare sätt som en
tjänlig förberedelse till bönen och som en
uppoffring för att kunna bispringa bröderna. I
den mån asketiska tankegångar med dualistisk
bakgrund kommo att omfattas inom kyrkan,
betraktades f. som ett medel till sinnlighetens
undertryckande (särsk. inom munkväsendet).
I f:s liksom i askesens historia över huvud
kan sålunda inverkan spåras av såväl kristna
som utomkristna motiv. Dess betydelse som
ett medel för kyrkans folkuppfostrande
gärning får ej underskattas. Redan o. år 100
nämnas onsdag och fredag som veckans
fastedagar (senare i Västerlandet även lördagen).
F. hörde till förberedelsen till dop och
nattvard (fastande nattvardsgång är alltjämt regel
inom den katolska kyrkan). Kyrkoåret fick
sina fastetider, främst tiden före påsk (tillika
en förberedelsetid för katekumenernas dop vid
påsk). Från 200-talet utsträcktes denna
fastetid till 40 dagar till åminnelse av Jesu f. i
öknen (quadragesimaltiden,
”långfastan”). Inom den västerländska och den
österländska kyrkan utbildades olika traditioner:
i östern förlädes en fastetid efter, i
Västerlandet före pingst, och lördags-f. ogillades. Inom
den romerska medeltidskyrkan blev f. föremål
för en strängare reglering än inom fornkyrkan
och inordnades i botdisciplinen. De förnämsta
i denna kyrka nu föreskrivna fastetiderna äro:
stationsdagarna (urspr. onsdag och fredag i
varje vecka, numera blott fredag), lördags-f.,
vigilierna (dagarna före vissa stora fester),
quadragesimal-f. (fr. o. m. askonsdagen) och
quatemberdagarna (onsdag, fredag och lördag i
fyra bestämda veckor). Men dels ha dessa
tider inom vissa områden begränsats, dels
skiljer man mellan olika fastegrader: jeju’nium
natura’le, fullst. avhållsamhet från all föda,
iakttages endast före nattvardsgång (från
midnatt) ; jejunium plenum, ”full f.”, då en
huvudmåltid utan kött är medgiven (detta gäller
bl. a. för quadragesima och
quatemberdagarna) ; jejunium semiple’num el. abstinens, som
blott innebär avhållsamhet från kött. Genom
särsk. dispenser kan f. ytterligare mildras. Den
grekisk-ortodoxa kyrkan avviker från den
romerska genom något olika fördelning av
tiderna o. a. bestämmelser om fastegraderna.
Reformationen förkastade f. som en yttre plikt
och en handling, varigenom man ville förvärva
— 111 —
— 112 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
