Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fauré, Gabriel - Fauriel, Claude - Faurås - Fausböll, Michael Viggo - Fauserförfarandet - Fauske - Faussebraye - Faust, Johann el. Georg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FAURÉ
Fauré [fåre’], Gabriel Urbain, fransk
tonsättare (1845—1924), blev 1866 organist i
Ren-nes, 1870 2:e organist vid Notre dame i Paris,
efter kriget 1870 lärare vid Niedermeyerska
musikskolan och organist vid S:t Honoré, kort
därefter organist vid S:t Sulpice för att slutl.
1877 utnämnas till kapellmästare vid
Madelei-nekyrkan. 1896 efterträdde F. Massenet som
prof, i komposition vid konservatoriet, blev
1905 anstaltens direktör och medl. av akad.
Hans kompositioner omfatta sånger,
violinsonaten op. 13 (1878), stycken för violoncell,
kammarmusik, violinkonsert, symfoni, körverk
(”Ghoeur des Djinns”), kyrkliga körverk,
operorna ”Prométhée” (1900), ”Penélope” (1913),
”Masques” (1919). F:s musik står på César
Francks grund och förenar liksom denne den
melodiösa linjen med gediget harmoniskt
arbete samt dristighet med förnäm begränsning;
hans sånger äga en egenartad bunden värme,
som förlänar dem en säregen skönhet. E.A.
Fauriel [fårjäT], Claude Charles, fransk
historiker m. m. (1772—1844), var ett
språkgeni och besatt över huvud en bildning av
universell art, som han gjorde fruktbringande
mera genom sitt direkta inflytande på samtida
personligheter än genom sina skrifter. Ett av
F:s första verk var en övers, av dansken
Bag-gesen (1810), som han beundrade; hans
vänskap med den italienske skalden Manzoni blev
av stor betydelse för denne; hans övers, från
nygrekiskan, ”Chants populaires de la Grèce”
(1824—25), påverkade opinionen för Grekland
under dess frihetskamp. 1830 skapades en
lärostol åt F. vid Sorbonne; hans
betydelsefullaste föreläsningsserier utgåvos postumt,
”Hi-stoire de la poésie provencale” (1846) och
”Dante et les origines de la langue et de la
littérature italiennes” (1854). — Litt.: C. A.
Sainte-Beuve, ”Portraits contemporains”, 2
(1852). Hj.G.
Faurås, hd i Hallands län, sträcker sig från
kusten n. om Falkenberg till gränsen mot
Västergötland och Småland; Ätran bildar under
en lång sträcka sydostgräns; omfattar 15
socknar: Gunnarp, Fagered, Källsjö, Ullared,
Gäl-lared, Okome, Svartrå, Köinge, Dagsås,
Sib-barp, Ljungby, Alfshög, Vinberg, Stafsinge och
Morup; 743,84 kvkm., därav 706,io land; 16,227
inv. (1931; 23 inv. pr kvkm.); 225,34 kvkm. åker
(1927; 31,9% av landarealen), 326,03 kvkm.
skogsmark. Längs kusten sträcker sig en
något över 1 mil bred sand- och lertäckt slätt,
som inåt skarpt begränsas av ett starkt
sönderskuret platålandskap, vilket höjer sig mot
n. ö. upp till 196 m. (Pukaberget) och blir mer
och mer sammanhängande; mellan mer el.
mindre branta, delvis kala bergkullar och -åsar
öppna sig dalgångar och små slätter, särsk.
omkr. Högvaldsån, biflod till Ätran (se kartan
vid art. Halland). Bebyggelsen är
huvudsaki. förlagd till de under högsta marina
gränsen liggande sand- och leravlagringarna; i
Stafsinge s:n (n. om Falkenberg) äro 79,7%
av landarealen åker, i Fagered (vid
Västgöta-gränsen) endast 7,3% (1927). Berggrunden
består till största delen av gnejser.
Huvudnäring: åkerbruk och boskapsskötsel. F. tillhör
Hallands läns mellersta domsaga och
Falkenbergs kontrakt, Göteborgs stift. J.C.
Fausböll [fåu’-], Michael Viggo, dansk
indolog (1821—1908), 1878—1902 prof, vid
Köpenhamns univ., det vetenskapliga pali-studiets
grundläggare genom utgivandet av
”Dhamma-pada” (1855), ”Sutta-Nipata” (1885, eng. övers,
i ”The sacred books of the East”, 10, 1881)
och den betydande ”Jataka”-uppl. (6 bd, 1875
—96; bd 7, innehållande index, utg. av D.
An-dersen 1897). F. utgav dessutom under pseud.
V. Kristiansen ”Bidrag til en Ordbog over
Gadesproget” (1866; 2 Udg. 1908). C.F.
Fauserförfarandet [fåu’-], en av italienaren
Giacomo Fauser utarbetad metod för
utnyttjande av det fria luftkvävet för tillverkning
av ammoniak och salpetersyra. Se
Kväveindustri. v.S.
Fauske, hd i Nordland fylke, n. Norge, vid
Saltfjordens inre del, Skjerstadfjorden; 1,208,10
kvkm., 7,100 inv. (1930). S.
Faussebraye [fåsbrä’], krigsv., en låg
jordvall, liggande i graven framför huvudvallen till
dennas skydd och särsk. använd i den
”nederländska skolan” (se Befästningskons t).
Faust, Johann el. Georg (”Doktor
Faust”), tysk astrolog och charlatan under
reformationstiden. F. torde ha varit f. i
Knitt-lingen i Schwaben o. 1480, var lärare i
Kreuzen-ach 1507, idkade univ.-studier i Heidelberg,
där han avlade teol. examen 1509, och i
Kra-kau, där han lär ha vunnit d:r-titeln. I Erfurt
säges han ha hållit föreläsningar o. 1520. Från
många platser, bl.a. Wittenberg, fördrevs han
på gr. av förargelseväckande uppträdande,
men vid furstehoven tycks han ha spelat en
framstående roll som astrolog, och han blev
1532 hedersamt mottagen av ärkebiskopen av
Köln. Hans liv var vagantens (se d. o.), den
vandrande klerkens, som slog sig fram med
varjehanda knep och genom ett skrytsamt
uppträdande, men han tycks ha varit lärdare och
en mera typisk renässansman än de flesta sina
gelikar. Själv torde han med sitt skrävel ha gjort
anspråk på att vara andemanare och
svartkonstnär och genom sitt uppträdande gynnat
folkets tro, att han stod i förbund med
djävulen, vilken tro delades av reformatorerna. Då
— 147 —
— 148 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
