Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fearnley, 1. Thomas - Fearnley, 2. Carl - Fearnley, 3. Thomas - Febe - Feber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEBE
blev jämte J. C. Dahl sin tids främste
representant för norskt landskapsmålen. Som
kolorist är F. visserligen mindre betydande, hans
färg är ofta hård och täml. onyanserad. Hans
styrka ligger däremot i stämningsrikedomen
och den djupt poetiska uppfattningen. Men
trots att ett starkt beroende av romantikens
konstuppfattning gjorde sig gällande hos F.,
blev dock det intima naturstudiet den djupa
underströmmen i hans konst. Bland hans
främsta bilder märkes ”Labroforsen” (1837;
Konstgalleriet, Oslo). M.Bjn.
2) Carl Fredrik F., den föregåendes bror,
astronom (1818—90), observatör i Kristiania
1844, prof, i astronomi 1860, har deltagit i
Astronomische Gesellschafts zonarbete på n.
himlen, publicerat resultaten i
”Zonenbeobacht-ungen der Sterne zwischen 64°50’ und 70° 10’
nördlicher Deklination” (1888), observerat
planeter, kometer och stjärnfall, deltagit i
gradmätningen i Norge och utg. almanackan i
Norge 1863—91. Ch.
3) T h o m a s F., sonson till F. 1),
skeppsredare (f. 1880), anställdes 1901 i den av
fadern, hovjägmästaren Thomas Nicolay
F. (1841—1927), grundade firman F e a r n 1 e y
& Eger, som är Oslos äldsta
skeppsmäklar-firma. F. blev 1908 delägare i firman, vars
omfattande skeppsrederirörelse under F :s
ledning ytterligare utvecklades. Under de för
norsk sjöfart kritiska åren under och närmast
efter världskriget hävdade F. skickligt
näringens intressen (v. ordf, i Norges Rederforbund
1915—18, ordf. 1918—21). Han tillhörde vidare
statens finans-, valuta- och industriråd. Liksom
sin fader varmt idrottsintresserad, har F.
tillhört Olympiska kommittén flera gånger. T.E-r.
Febe, enl. Rom. 16: 1 församlingstjänarinna
i Kenkrea (hamnstad till Korint), på gr. härav
ofta räknad ss. den första diakonissan. Om
ett sådant el. likartat fast ordnat
församlings-ämbete fanns redan på F :s tid, är dock ovisst.
Hennes församlingstjänst torde få fattas i
mera allmän mening och ss. tillkommen på
privat initiativ. — Från Ersta utges sedan 1888
en årl. publikation ”F. Julhälsning från Dia
konissanstalten”. S.N.
Feber (lat. febris, av omstridd och dunkel
härledning, möjl. eg. ”hetta”),
sjukdomssymtom bestående i en över det normala förhöjd
kroppstemperatur. Av de definitioner, som
uppställts rörande f:s väsen, torde den
allmännast accepterade vara Liebermeisters, enl.
vilken f. består i en förändrad inställning av
kroppens värmereglerande apparater för en
högre temp. än den normala.
Temp.-förhöj-ningen blir då en följd mest av en stegrad
värmebildning i kroppen. De varmblodiga
dju
ren ha i motsats till de kallblodiga en för
måga att bevara kroppstemp. konstant, i viss
grad oberoende av omgivande yttervärldens
temp. Människans normala kroppstemp., mätt
i stolgången, varierar under dygnet mellai
36,8° och 37,5°. Den är högst ung. mellan kl.
5 och 6 på kvällen, faller därpå småningom
och når under nattens senare del sitt minimum
för att ung. vid 10-tiden på förmiddagen åter
nå en viss stegring. Temp:s periodicitet
sammanhänger med näringsupptagande,
muskelverksamhet, kroppsrörelse, omgivningens temp.
och bestrålning. Den låga natt-temp. beror på
att under vilan och sömnen de
ämnesomsättnings- och förbränningsprocesser i kroppen,
som huvudsaki. alstra värme, äro mindre
intensiva. Kroppsliga ansträngningar (t. ex.
berg-bestigning), i sht på varma dagar, liksom långa
varma bad, kunna hos friska förorsaka en
betydande stegring av kroppstemp., vilket icke
är att betrakta som f. utan värmestockning.
Genom ökat värmeavgivande, svettning,
utvidgning av hudkärlen avhjälpes en sådan
värmestockning hos den friska människan
inom kort, och temp. återgår till det normala.
Nyare fysiologisk forskning har givit vid
handen, att värmeregleringen i kroppen är
knuten till vissa nervösa centra i hjärnans botten,
mellanhjärnan. Värmeregleringen sker genom
värmebildningen i kroppen och genom
värme-avgivandet från dess yta. Det senare är en
fysikalisk utstrålning och avledning av värme i
samband med svettning, utvidgning av hudkärl,
forcerad andning etc. Värmebildningen är
knuten till ämnesomsättnings- och
förbränningsprocesserna i kroppen. Ett förstörande av ovan
nämnda hjärncentra minskar det kemiska
värmebildandet, så att det varmblodiga djuret
praktiskt taget blir ställt i samma situation som
det kallblodiga. Värmeregleringens centra stå
genom särskilda banor i förbindelse med
ryggmärgen. Om man överskär 5:e och 6:e
halssegmentet i ryggmärgen, minskas därmed
såväl värmebildning som värmeavgivande. En
skada längre ner på ryggmärgen upphäver
endast det aktiva värmeavgivandet. Man tror
sålunda, att banorna för den kemiska
värmebildningen lämna ryggmärgen i den nedre
halsmärgen med sympatiska nervsystemet, som
reglerar ämnesomsättningen i kroppens olika
organ, framför allt levern och musklerna. En
muskel, som berövats alla sina nerver,
deltager icke längre aktivt i värmebildningen. Ett
upphävande av den kemiska och den
fysikaliska värmeregleringen innebär
genomgripande ämnesomsättningsrubbningar. Den
normala kroppstemp. förutsätter ett väl avvägt
samspel mellan dessa bägge funktioner. F. inne-
— 163 —
— 164 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
