Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Feng-shuei - Feng-tien - Fen Yü-siang - Fengömmare - Fenicien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FENICIEN
undersöka en lokalitets beskaffenhet i detta
hänseende. Det finnes en omfattande kinesisk
litteratur på området. En orts f.-s. kan även
förbättras genom talismaner och besvärjelser.
Föreställningen om f.-s. var länge ett allvarligt
hinder för järnvägsbyggen o. d. B.K.
Feng-tien, prov, i Kina, se S h e n k i n g.
Feng Yü-siang, kinesisk militär och
politiker (f. 1880), skapade sig en ställning genom
att med sina strängt disciplinerade och
”kristnade” trupper
avgörande inskrida i
inbördeskriget mellan
Wu Pei-fu och Chang
Tso-lin 1922 och
dominerade sedan
under några år den
nordkinesiska
politiken i egenskap av
generalinspektör för
nationalarmén och
marskalk; bl. a.
fördrev han exkejsaren
från palatset i
Pe
king. Fördriven 1926, framträdde F. åter
1928, bidrog då att ena Kina och fick
höga förtroendeposter men visade ständigt
opålitlighet och separatistiska tendenser samt
blev 1929 utesluten ur Kuomintang (det
dominerande nationalistpartiet); numera är han
helt ur spelet. B.K.
Fengömmare, Pteryco’mbus brama, fisk av
havsbraxnarnas fam. (Bra’midce). Den torde
höra hemma i den tropiska delen av Atlanten
men har flera gånger anträffats vid Norges
kust, i allm. nordligt, samt en gång (1930) i
Trällebergskilen i Bohuslän. Färgen är
silvervit, något mörkare på ryggen. Som namnet
antyder kunna rygg- och analfenorna fällas
ner i rännor, bildade av fjäll. Längden är ej
fullt % m. N.R-n.
Feni’cien (grek. Foini’ke, lat. Phæni’ce,
senare Phæni’cia), under antiken namnet på den
del av Syrien, som sträcker sig utmed
Medelhavet, i ö. begränsad av Libanons skogiga
bergkomplex. Den utgjordes av en smal
kuststräcka, c:a 20 mil lång, med ytterst torftigt
klimat; dess bebyggare voro så gott som
uteslutande hänvisade till havet för sin utkomst.
Landets inv., fenicierna, tillhörde den
kanaa-neiska folkstammen och hade trol. invandrat
hit under första delen av det 3:e årtusendet i
samband med den stora kanaaneisk-amoritiska
folkvandringen, som skänkte hela Syrien och
Palestina dess semitiska befolkning. Enl.
Hero-dotos skulle den feniciska staden Tyros med
dess Melqart-tempel vara grundad 2730 f. Kr.,
och även om själva årtalet är legendariskt,
torde dock den ungefärliga tidpunkten vara
riktig. Landet var aldrig enat till någon fast
organiserad stat, utan bestod av självständiga
stadsriken, som understundom voro förenade
i statsförbund. De viktigaste städerna voro
Sidon, Tyros, Byblos, Sarepta och Arwad. Äldst
var utan tvivel den nordligast belägna staden
Sidon, som var byggd på en klippa i havet,
endast med en smal sandremsa förbunden med
fastlandet. Såväl i G. T. som hos Homeros,
liksom ock i inskrifter och å mynt från Tyros
kallades fenicierna för sidonier. Kyrkofadern
Justinus härleder namnet Sidon från ett ord
för ”fisk” och sätter det i samband med havets
fiskrikedom. Att denna var betydande
framgår av den ofantliga fiskexporten till
Egypten; i en papyrustext säges det, att Tyros är
rikare på fisk än på sand. Själva etymologien
är dock säkerligen felaktig; snarare hör
stadens namn samman med gudanamnet Sid,
vilken gud vi dock icke känna något närmare
till. Staden erövrades och förstördes 678 av
den assyriske konungen Asarhaddon och
återfick aldrig sedan sin forna betydelse. Det
söderut liggande Tyros (eg. Sör, ”klippan”)
var belägen på en klippö, där det icke ens
fanns någon källa, utan vattnet måste ledas
dit från fastlandet genom en c:a 1 km. bred
havsarm. Genom sitt isolerade läge och sina
150 fot höga fästningsmurar ansågs det för en
av antikens starkaste fästningar och motstod
också lyckligt alla belägringar. Först
Alexander den store lyckades 332 f. Kr. intaga staden
genom ett anfall från sjösidan. Även staden
Arwad var belägen på en klippa i havet,
under det att Byblos (eg. Gubl) låg på
fastlandet vid n. delen av Libanon. Denna sistn. stad
var mest beryktad för sin kult av en stor
gudinna ”Baalat av Byblos”, som dyrkades
jämte sin son el. älskare, som helt enkelt
kallades Adon, ”herren”, el. Adoni, ”min herre”,
av vilket grekerna gjorde egennamnet Adonis
(se d. o.).
Genom sitt läge blev F. en förbindelseled
mellan de båda stormakterna Egypten och
Babylonien, och de första underrättelserna om
landet stamma också från dessa länder.
Redan under gamla rikets tid började egypterna
driva handel på F.; det var i sht Libanons
för byggnadsändamål värdefulla cederträd,
som man ville komma åt. Några politiska
an-nexioner var det dock icke tal om utan mera
fredliga handelsförbindelser. Så t. ex.
berättar konung Snofru (4:e dyn.), att han hämtat
40 skeppslaster med cederträ från Bynlos.
Understundom fingo dock dessa färder krigisk
anstrykning; sålunda visar en stor relief i
konung Sahures gravtempel fångna feniciska
— 213 —
— 214 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
