FENNOSKANDIA praktiskt arbete för finskheten och finska språket. Han förklarade, att Finlands folk var efterblivet på gr. av bristande nationalmed-vetande, men ett sådan medvetande kunde icke uppkomma, så länge folkets språk ej var bildningens språk; därför borde främst en finsk nationallitteratur skapas, kunskapen i finska bli allmän hos den bildade ungdomen, finskan nå en den tillkommande ställning i skolor och ämbetsverk. Snellmans paroller vunno livlig anklang, och en finskhetsrörelse växte upp, som under Alexander H:s liberala regeringstid utvecklade sig till en politisk faktor av största betydelse. F. sökte under G. Z. Forsmans (Yrjö-Koskinens) och A. Meurmans ledning fullfölja Snellmans program trots svekomaner-nas (se d. o.) motstånd. En lång rad nygrundade finska skolor övertogs med tiden av staten, och finskan vann ett allt starkare fotfäste i ämbetsverken, överraskande snabbt uppstod även en rik finsk litteratur, en god finsk teaterkonst och en stor finsk tidningspress. De häftiga språkstrider, som rörelsens hastiga frammarsch medförde, och den fientlighet mot det svenska elementet i Finland, som icke sällan präglade f:s agitation, ha utgjort rörelsens avigsidor, men dessa kunna icke undanskymma den utomordentliga betydelsen för hela nationen av rörelsens positiva insatser. Med representationsreformen och den allmänna rösträttens införande 1906 nådde finskan i stort sett den dominerande ställning f. eftersträvat, men den förfinskning av den svenska bildade klassen, som Snellman väntat sig, uteblev till största delen, och den svenska allmogen, som han knappast räknade med, har förblivit svensk. Regeringsformen av 1919 och språklagen av 1923 utgå även från förefintligheten av två likaberättigade natio-nalspråk, finskan och svenskan. Emellertid fortlever hos en del finska nationalister (de s. k. äktfinnarna) hoppet om att med tjänliga medel hastigt kunna göra finskan allenarådan-de i landet, och även inom moderatare finska kretsar klagas det över mot finskheten orättvisa, kvarblivna svenska ”privilegier”, vilka man önskar avskaffa. Finskhetsrörelsen fortgår sålunda ännu, ehuru i nya former, och benämningarna fennoman och svekoman ha nästan helt utgått ur språkbruket. — Litt.: W. Söderhjelm, ”Åboromantiken” (2 uppl. 1924); Th. Rein, ”J. V. Snellman” (2 bd, 2 uppl. 1904); B. Estlander, ”Elva årtionden ur Finlands historia” (5 bd, 1929—30). H.S-m. Fennoskandia. Skandinavien och Finland ut göra jämte ryska Karelen och Kolahalvön en geologisk enhet, som efter den framlidne fin-ske geologen prof. W. Ramsays föredöme bru kar benämnas F. Med hänsyn till det geografiska läget har även namnet ”den baltiska skölden” förekommit, varmed framhäves F:s karaktär av gammalt höjningsområde till skillnad mot de i ö. och s. omgivande, av yngre, flackt liggande sedimentformationer täckta områdena. Medan gränsen mellan dessa yngre formationer och F:s gamla urberg i Skåne bestämmes av brottlinjer i berggrunden, utefter vilka betydande förskjutningar i vertikal led ägt rum, är begränsningen i ö. och s. ö. en denudations-gräns. F. uppbygges till allra största delen av äldre, oftast veckade och hopskjutna formationer, vilka åtm. delvis varit täckta av yngre sedimentserier. De ss. gnejser betecknade områdena bestå huvudsaki. av starkt metamor-foserad berggrund, innehållande äldre och yngre granitserier samt stundom även äldre supra-krustala bergarter, ss. leptiter och skiffrar. Så torde nog fallet vara såväl med s. v. Sveriges järngnejsregion som med ö. Finlands, Kolahalvöns och ryska Karelens gnejsterränger. Andra, förr enbart ss. gnejs betecknade områden ha numera, sedan de närmare undersökts, fått beteckningen migmatit, biandgnejs. Den gamla uppfattningen att i dessa gnejser se prov på jordens allra äldsta berggrund synes icke hålla streck. Däremot torde de, såvitt man känner, äldsta leden i jordskorpan representeras av leptitformationen el. leptit-porfyritporfyr-formationen, som dess mera fullständiga namn kan skrivas. Det är en på jordytan utbildad, s. k. suprakrustal bergart-serie, bestående huvudsaki. av vulkaniska produkter, ss. lavor, asktuffer och vulkaniska breccior med växlande kemisk-petrografisk karaktär. De på formationens bergarter vanl. använda beteckningarna porfyr, hälleflinta, leptit och leptitgnejs hänföra sig till strukturvariationer, som betingas av bergarternas olika stadier av omvandling. En del tuffer visa genom vacker skiktning, att de sannolikt avlagrats i vatten. Dessutom förekomma även sandstensartade och konglomeratiska lager, bildade genom omlagring av tuffer och agglo-merat el. tuffbreccior. Dylika vulkaniska konglomerat uppträda stundom i ganska stor utsträckning, vanl. växellagrande med lavabäddar och därigenom tydligt karakteriserade ss. intraformationala. De ingå sålunda i den vulkaniska serien och beteckna icke något av brott i utvecklingen el. uppträdandet av en ny sedimentformation. Här åsyftade bildningar äro icke alldeles ovanliga i F :s leptit ocb porfyrområden; Digerbergssandstenen i Dalar-ne och Sjöfallssandstenen i Norrbotten kunna nämnas ss. ex. I berörda suprakrustalforma- — 221 — — 222 —