Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fennoskandia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FENNOSKANDIA
tion ingå även lager av kalkstenar,
järnmalmer, järn-manganmalmer och manganmalmer
på ett sådant sätt, att de måste uppfattas ss.
bildningar tillhörande formationen och
bildade samtidigt med denna. En grupp av malmer
innehåller typer, som äro utpräglat skiktade
med malmskikt, växlande med skikt av leptit,
kvarts el. kalksten. Dessa bruka betecknas ss.
kemiska sediment, men det förekommer även
kvartskiktade malmer, som äro klastiska
sediment, d. v. s. bildade genom anrikning och
sedimentation av vittrat material. Slutl. finnas
järnmalmer av rent magmatisk karaktär och
uppträdande ss. självständiga
intrusivbergar-ter. Järnmalmer förekomma huvudsakligast i
mellersta Sveriges leptitformation samt i
Norrbottens porfyr-leptitområde. Den vulkaniska
serien övergår ofta uppåt i skiktade, klastiska
sediment, dels kvartsitsandstenar, dels
ler-skifferartade fylliter, vilka senare stundom
äro svarta på gr. av grafithalt. Dessa sediment
äro ej sällan genom växellagring förbundna
med de underliggande, vulkaniska
formations-leden. Skiffrarna betecknas ss. äldre
urbergs-skiffrar el. ss. bottniska skiffrar efter finskt
mönster. Den äldre suprakrustalformationen
synes i stort låta uppdela sig på två avd.: en
äldre leptit-avd. med åtföljande sediment och
en yngre porfyrit-porfyr-avd. även den med
klastiska led. Starka faciesväxlingar, ej blott
i kemiskt hänseende utan även i fråga om
fördelningen mellan lavor och tuffer samt
klastiska sediment, göra det dock omöjligt att
uppställa ett detaljerat stratigrafiskt schema
gällande för hela formationen och över hela
F. Denna suprakrustalformation är i regel,
dock icke alltid, veckad och upprest. Ätm. dess
undre avd. genomsättes dessutom av en serie
graniter jämte grönstenar, vilka i sitt
geologiska uppträdande mestadels visa en
påfallande konformitet med omgivande äldre
berggrund. Detta tolkas så, att graniterna antagas
ha trängt upp i samband med den veckning,
som varit bestämmande för
suprakrustalforma-tionens lagerställning. Granitserien, som
sålunda utgör den äldsta kända
intrusivforma-tionen, brukar vanl. betecknas ss. urgraniter
el., på grund av den ofta gnejsiga
utbildningen, gnejsgraniter. Den finska beteckningen
är postbottnisk, då dessa graniter genomsätta
de bottniska skiffrarna. Denna granitserie
anses tillsammans med veckningsrörelserna ha
varit orsak till en del omvandlingsprocesser i
berggrunden. Dessa ha varit av två slag: dels
en omvandling av berggrunden jämte
tillhörande järn- och manganmalmer, dels en
tillförsel av sulfidmalmer i samband med vissa
omvandlingar. Genom reaktion mellan
malm
material, kalkstenar och omgivande
sidoste-nar ha de ss. skarn kända mineralmassorna
bildats, vilka genom ofta karakteristisk
utbildning brukats ss. indelningsgrund för de s. k.
skarnmalmerna. Vid omvandlingen har även
malmmaterialet undergått förändringar, vilka
resulterat i att det nu föreligger i ett flertal
typer, ss. blodsten, svartmalm,
manganoxid-malm, mangansilikat och
järn-mangansilikat-malm. I samband med karakteristiska
kvartsit-omvandlingar av berggrunden ha sulfidmalmer
av ekonomiskt värde bildats i härför
gynnsamma, tektoniskt betingade stråk. Kända
sul-fidmalmsområden äro Norr- och Västerbotten,
särsk. Skelleftefältet, mellersta Sverige, s. och
ö. Finland, Outokumpu. Huruvida någon ny
suprakrustal formation skiljer denna äldre
granitserie från den stora grupp av s. k. yngre
graniter, som representeras av bl. a.
Filip-stads-, Smålands-, Revsundsgraniterna samt
Finlands yngre postbottniska graniter, låter
sig icke med bestämdhet avgöra. Nu anförda
graniter förhålla sig emellertid åtm. mycket
ofta yngre än och överskärande de äldre
graniterna. Ovannämnda, mestadels
grovporfyri-ska graniter åtföljas av gabbrogrönstenar samt
synas nära höra samman med jämnt
småkor-niga graniter av exempelvis Lina-,
Skellefte-el. Stockholmstyp. Dessa yngre graniter torde
vara de, som genom temp.-förhöjning,
åderbildning och uppsmältning ha omvandlat stora
områden av äldre suprakrustala bergarter
samt även äldre graniter till gnejser,
ådergnejser och migmatiter el. biandgnejser. Stora
områden i Norrlands kustregion, i Södermanland
och i Finland äro dylika granitgenomvävda,
ofta sliriga terränger av äldre skiffrar och
leptiter. Ovanpå denna äldre berggrund, som
tydligen under en period varit utsatt för
nedbrytning, träffas i n. Sverige och i Finland
rester av en sedimentformation, känd under
namnen Vakko- el. Vargforsformationen i
Sverige och kaleviska formationen i Finland.
Mäktiga konglomerat men även sandstenar och
fyllitiska skiffrar karakterisera denna
formation, urbergets yngre suprakrustalformation,
som ibland är endast obetydligt veckad men
i en del fall tydligt förskiffrad.
Vargforsformationen genomslås av granofyriska graniter,
Sorselegraniter, mycket lika Rätans och
Siljans graniter samt starkt påminnande om
rapakivigraniter. Båda grupperna åtföljas t.
ex. av porfyrer ss. randfacies el. gångfacies.
Jämte nämnda urbergsformationer
förekomma en hel del formationer äldre än den
kambriska lagerserien, vilkas åldersställning
icke är fullt klar. De hänföras vanl. till en s. k.
prekambrisk formation, den algonkiska, men
— 223 —
— 224 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
