FENNOSKANDIA troligt är, att en stor del komma att visa sig tillhöra det yngsta men av graniter genom-satta urberget. Hit höra en del skiffer-, kvart-sit- och konglomeratformationer, ss. Almes-åkra- och Dalformationerna, som båda äro starkt veckade, Visingsöformationen, de jotni-ska sandstenarna samt i Finland jatulforma-tionen m. fl. Den sistn. uppbygger jämte ka-levformationen och en del under andra namn kända serier ett ganska brett stråk genom Finland från Ladoga upp i finska Lappland samt dessutom mindre områden även i ryska Karelen. Nämnda stora stråk i Finland uppfattas ss. resterna av en bergskedja, Kareliderna, och samtliga i den ingående yngre formationer sammanfattas under beteckningen den karelska formationen. De kaleviska sedimenten äro granitgenomsatta; ss. jatulformation räknas de områden, som ej visat sig vara granitgenomsatta. De jotniska sandstenarna äro icke veckade och anses bilda en serie, sannolikt yngre än de föregående. I den jotniska formationens underlag förekomma rapakivigrani-terna, vilka på denna grund bruka betecknas ss. subjotniska. Frånvaron av fossil, el. åtm. säkert bestämbara fossil, i de nu nämnda sedimentformationerna omöjliggör en parallelli-sering mellan olika områden el. genomförandet av en säker stratigrafi. Efter den jotniska formationens avlagring följde en lång denudationsperiod, varunder äldre formationer till stor del bortfördes och existerande bergskedjor nedbrötos och utjämnades till en stor slätt el. landyta, ett s. k. peneplan, känt ss. den subkambriska denuda-tionsytan el. landytan. Denna innebär en diskordans, ett avbrott i den geologiska utvecklingen. över denna landyta trängde så havet in och började avlagra sediment, i vilka man finner fossilt bevarade rester av bestämbara djur. Ju yngre avlagringarna äro, desto högre representanter för djurlivet är det, som framträda, och i många lager vittnar fossilinnehållet om ett mycket rikt djurliv. Med hjälp av dessa fossil ha stratigrafiska indelningar kunnat genomföras och jämförelser göras mellan skilda områden. Det närmast på denudationsytan följande systemet betecknas ss. kambrosilur med underavd. kambrium, ordovicium och silur. Av bevarade delar från dessa avlagringar synes framgå, att hav under denna tid täckte stora delar av F. men sannolikt icke trakten runt omkr. n. delen av Bottniska viken. Hithörande avlagringar finnas bevarade dels i smärre, av förkastningar bildade sänkningsområden, dels i av diabastäcken skyddade platåberg, dels i den skandinaviska fjällkedjan och dels i F:s randområden, där denudationen ännu ej hunnit föra bort dem. Den normalt utbildade kambro-siluren visar stora faciesväxlingar från område till område, men i stort sett karakterisera sandstenar de undre delarna, bituminösa alunskiffrar de mellersta och övre delarna av kambrium. Ordovicium omfattar huvudsaki. kalkstenar och lerskiffrar, medan siluren (gotlandium eller översiluren, som den även betecknas) visar en större variation med skiktade kalkstenar, revkalkstenar, märgelskiffrar, sandstenar och lerskiffrar. Olika stratigrafiska nivåer karakteriseras vanl. genom sin fauna, och många benämnas efter något speciellt karakteristiskt fossil. Bland de inom kambro-silurens avlagringar mera rikligt företrädda djurgrupperna må nämnas: koraller, stromatoporider, grap-toliter, krinoider, bryozoer, brachiopoder, la-mellibranchiater, gastropoder, ortoceratiter (därav t. ex. namnet ortocerkalksten), ostrako-der och trilobiter. Floran företrädes av kalkalger. Speciellt Gotlands av siluriska lager uppbyggda berggrund är mycket rik på fossil, bland vilka det kanske intressantaste är en skorpion. Den skandinaviska fjällkedjan kan å ena sidan följas över till England och Skottland, å andra sidan längs Skandinaviens nordkust och över Spetsbergen till Grönland. Den har uppkommit genom en lång serie av veckningsrörelser inom en geosynklinalzon, i vilken kambro-silursedi-menten avlagrades, med början redan i kam-brisk tid och i huvudsak avslutade vid devon-tidens början. I samband med veckningsrörel-serna framträngde eruptivmassor av olika slag och under olika perioder, oftast i bestämd relation till de stora tektoniska dragen. Veck-ningsrörelserna, som även i sig själva förorsakade strukturella förändringar i bergarterna, åstadkommo tillsammans med eruptiven starka omvandlingar, resulterande i högkristallina, ofta gnejslika bergarter. Dessa senare uppfattades tidigare ss. äldre än kambro-siluren och hänfördes till algonk. Numera urskiljas i fjällkedjan flera zoner längs densamma, skilda genom olika utbildning och metamorfos. Längs ö. randen förekommer en smal zon av normalt utbildad kambro-silur, som icke deltagit i fjäll-kedjeutvecklingen men som överlagras av omvandlad kambro-silur. Inom denna östliga zon förekomma relativt grovklastiska bergarter, sparagmiter, som synbarligen för sin tillkomst ha att tacka de tidigaste veckningsrörelserna längs geosynklinalens rand. Seveskifferbeteck-ningen hänför sig till kristallina, mer el. mindre starkt metamorfa derivat av kambro-siluri-ska sediment och även eruptiv. De vanl. endast tryckmetamorfoserade sedimenten i fjällkedjans centrala del ha fått namnet köliskiff- Uppslagsbok. IX. ____ 225 ___ — 226 —