Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fennoskandia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FENNOSKANDIA
troligt är, att en stor del komma att visa sig
tillhöra det yngsta men av graniter
genom-satta urberget. Hit höra en del skiffer-,
kvart-sit- och konglomeratformationer, ss.
Almes-åkra- och Dalformationerna, som båda äro
starkt veckade, Visingsöformationen, de
jotni-ska sandstenarna samt i Finland
jatulforma-tionen m. fl. Den sistn. uppbygger jämte
ka-levformationen och en del under andra namn
kända serier ett ganska brett stråk genom
Finland från Ladoga upp i finska Lappland samt
dessutom mindre områden även i ryska
Karelen. Nämnda stora stråk i Finland uppfattas
ss. resterna av en bergskedja, Kareliderna, och
samtliga i den ingående yngre formationer
sammanfattas under beteckningen den
karelska formationen. De kaleviska sedimenten äro
granitgenomsatta; ss. jatulformation räknas de
områden, som ej visat sig vara
granitgenomsatta. De jotniska sandstenarna äro icke
veckade och anses bilda en serie, sannolikt
yngre än de föregående. I den jotniska
formationens underlag förekomma
rapakivigrani-terna, vilka på denna grund bruka betecknas
ss. subjotniska. Frånvaron av fossil, el. åtm.
säkert bestämbara fossil, i de nu nämnda
sedimentformationerna omöjliggör en
parallelli-sering mellan olika områden el.
genomförandet av en säker stratigrafi.
Efter den jotniska formationens avlagring
följde en lång denudationsperiod, varunder
äldre formationer till stor del bortfördes och
existerande bergskedjor nedbrötos och
utjämnades till en stor slätt el. landyta, ett s. k.
peneplan, känt ss. den subkambriska
denuda-tionsytan el. landytan. Denna innebär en
diskordans, ett avbrott i den geologiska
utvecklingen. över denna landyta trängde så
havet in och började avlagra sediment, i vilka
man finner fossilt bevarade rester av
bestämbara djur. Ju yngre avlagringarna äro, desto
högre representanter för djurlivet är det, som
framträda, och i många lager vittnar
fossilinnehållet om ett mycket rikt djurliv. Med
hjälp av dessa fossil ha stratigrafiska
indelningar kunnat genomföras och jämförelser
göras mellan skilda områden. Det närmast på
denudationsytan följande systemet betecknas
ss. kambrosilur med underavd. kambrium,
ordovicium och silur. Av bevarade delar från
dessa avlagringar synes framgå, att hav under
denna tid täckte stora delar av F. men
sannolikt icke trakten runt omkr. n. delen av
Bottniska viken. Hithörande avlagringar finnas
bevarade dels i smärre, av förkastningar
bildade sänkningsområden, dels i av diabastäcken
skyddade platåberg, dels i den skandinaviska
fjällkedjan och dels i F:s randområden, där
denudationen ännu ej hunnit föra bort dem.
Den normalt utbildade kambro-siluren visar
stora faciesväxlingar från område till område,
men i stort sett karakterisera sandstenar de
undre delarna, bituminösa alunskiffrar de
mellersta och övre delarna av kambrium.
Ordovicium omfattar huvudsaki. kalkstenar och
lerskiffrar, medan siluren (gotlandium eller
översiluren, som den även betecknas) visar en
större variation med skiktade kalkstenar,
revkalkstenar, märgelskiffrar, sandstenar och
lerskiffrar. Olika stratigrafiska nivåer
karakteriseras vanl. genom sin fauna, och många
benämnas efter något speciellt karakteristiskt
fossil. Bland de inom kambro-silurens
avlagringar mera rikligt företrädda djurgrupperna
må nämnas: koraller, stromatoporider,
grap-toliter, krinoider, bryozoer, brachiopoder,
la-mellibranchiater, gastropoder, ortoceratiter
(därav t. ex. namnet ortocerkalksten),
ostrako-der och trilobiter. Floran företrädes av
kalkalger. Speciellt Gotlands av siluriska lager
uppbyggda berggrund är mycket rik på fossil, bland
vilka det kanske intressantaste är en skorpion.
Den skandinaviska fjällkedjan kan å ena sidan
följas över till England och Skottland, å andra
sidan längs Skandinaviens nordkust och över
Spetsbergen till Grönland. Den har uppkommit
genom en lång serie av veckningsrörelser inom
en geosynklinalzon, i vilken
kambro-silursedi-menten avlagrades, med början redan i
kam-brisk tid och i huvudsak avslutade vid
devon-tidens början. I samband med
veckningsrörel-serna framträngde eruptivmassor av olika slag
och under olika perioder, oftast i bestämd
relation till de stora tektoniska dragen.
Veck-ningsrörelserna, som även i sig själva
förorsakade strukturella förändringar i bergarterna,
åstadkommo tillsammans med eruptiven
starka omvandlingar, resulterande i högkristallina,
ofta gnejslika bergarter. Dessa senare
uppfattades tidigare ss. äldre än kambro-siluren
och hänfördes till algonk. Numera urskiljas i
fjällkedjan flera zoner längs densamma, skilda
genom olika utbildning och metamorfos. Längs
ö. randen förekommer en smal zon av normalt
utbildad kambro-silur, som icke deltagit i
fjäll-kedjeutvecklingen men som överlagras av
omvandlad kambro-silur. Inom denna östliga zon
förekomma relativt grovklastiska bergarter,
sparagmiter, som synbarligen för sin tillkomst
ha att tacka de tidigaste veckningsrörelserna
längs geosynklinalens rand.
Seveskifferbeteck-ningen hänför sig till kristallina, mer el.
mindre starkt metamorfa derivat av
kambro-siluri-ska sediment och även eruptiv. De vanl.
endast tryckmetamorfoserade sedimenten i
fjällkedjans centrala del ha fått namnet köliskiff-
Uppslagsbok. IX. ____ 225 ___
— 226 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
