Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fennoskandia - Fenolater - Fenoler - Fenolftalein - Fenologi - Fenomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FENOLATER
rar. Veckningsrörelserna, som längs ö. randen
flerstädes kulminerade i överskjutningar mot
ö., sägas även vara av kaledonisk ålder, och
de därmed sammanhängande eruptiven äro
likaledes kaledoniska. Järnmalmer,
magma-tiska såväl som sedimentära, samt
sulfidmal-mer, knutna till kaledoniska eruptiv av olika
art, ha anträffats flerstädes i fjällkedjan.
Yngre än den kaledoniska veckningen äro en
del växtförande avlagringar från devontiden,
under vilken tid havet synes ha täckt delar
av Norges västkust. Från permtiden finnas
fossilförande lager i Oslofältet, vars
egenartade eruptivsvit uppträngt under samma period.
Nästa stora era i jordens utvecklingshistoria,
den mesozoiska, med underavdelningarna trias-,
jura- och kritperioderna, finnes representerad
dels helt obetydligt på Norges västkust, dels
även i Skåne. Det synes, som om F. sålunda
praktiskt taget skulle helt och hållet ha legat
över havsytan under denna tid. Avlagringarna
i Skåne äro av intresse på den grund att de
s. k. rät-lias-lagren, som tillhöra översta delen
av trias och understa delen av jura, äro
sten-kolsförande samt även innehålla järnmalmer
av minette-typ. Trias- och juralagren äro
liksom kritavlagringarna begränsade av stora
förkastningar, varigenom de bevarats med
stora mäktigheter; samtliga äro i regel
fossilförande.
Den landhöjning, som synes ha inletts
redan vid kambro-silurtidens slut, nådde sitt
maximum under tertiär tid. Den gav upphov
till en klimatförsämring och därmed även till
den för F:s nuv. utbildning så betydelsefulla
istiden (se d. o.), som spelat en stor roll dels
genom sina många olika erosionsföreteelser,
dels genom de mångskiftande avlagringar från
denna tid, som avsatts från isen själv, från
isälvar och isdämda sjöar samt från haven.
Moräner av olika slag, rullstensbildningar,
sand, leror och torv utfylla nu till stora delar
de genom isens urholkade inverkan ofta
förstorade ojämnheterna i den nuv. ytan av F:s
till största delen gamla kristallina grund. —
Litt.: A. G. Högbom, ”F.” (i ”Handbuch der
regionalen Geologie”, 1913); W. Ramsay,
”Geologiens grunder”, 2 (3 appl., 1931). A.Hbm.
Fenola’ter, kem., se F e n o 1 e r.
Feno’ler, kem., aromatiska föreningar, i vilka
en el. flera hydroxylgrupper ingå i kärnan. F.
reagera svagt surt i vattenlösning och ge med
alkali salter, fenolater. Med järnklorid
bildas intensivt färgade, komplexa järnsalter.
— Vanlig f., CeHsOH, karbolsyra, envärd f.,
uppstår vid ett flertal kemiska processer, bl. a.
vid torrdestillation av trä och stenkol,
förekommer därför i stenkolstjära, ur vilken den
fabriksmässigt framställes. De mellan 150° och
200° destillerande tjäroljorna innehålla 10—
25 °/o f. och utgöra den råa karbolsyran.
Genom rektifikation utvinnes därur teknisk f.
Syntetisk ren f. kan framställas genom att
smälta bensolsulfonsyra med alkali elg. genom
upphettning av klorbensol med alkalilösning
under tryck vid hög temp. F. bildar färglösa,
glänsande prismor, smältpunkt 43°, med
karakteristisk, intensiv lukt, upptager lätt
fuktighet från luften och flyter sönder samt antager
en rödaktig färg. Järnklorid färgar vanlig f.
blåviolett, bromvatten ger i utspädda lösningar
gul kristallinisk fällning, tetrabrom-f., mycket
känslig reaktion. F är giftig, verkar frätande
på huden och är starkt bakteriedödande,
användes huvudsaki. som desinfektionsmedel, för
konservering av trä, i garveritekniken samt för
framställning av färgämnen, läkemedel,
sprängämnen. F. upptäcktes 1834 av Lunge i
stenkolstjära. — Bland f 1 e r v ä r d a f. märkas
resorcin, hydrokinon, pikrinsyra, adrenalin
m. fl. Lj.
c6h4.c. (C6 h4 . OH)2
FenoTftalei’n,
CO . O
erhålles genom att upphetta ftalsyreanhydrid,
fenol och koncentrerad svavelsyra. Användes
som indikator vid titrering i den kemiska
analysen. Inom medicinen användes f. som
av-föringsmedel. Lj.
Fenologi’ (till grek. fai’nesthai, visa sig, och
logos, lära), den vetenskap, som med stöd av
meteorologi, fysiologi och geografi skildrar de
periodiska fenomenen i växt- och djurriket i
deras förhållande till förändringarna i den
livlösa naturen. Den behandlar företrädesvis de
företeelser, som uppenbara sig på våren, då
livet vaknar, och på hösten, då vilan åter
inträder, ss. tiderna för lövsprickning och
lövfällning hos träd och buskar, vidare växternas
blomning och fruktsättning, fåglarnas flyttning
och äggläggning, djurens färgförändringar o.
s. v., och söker förklara orsakssammanhanget
mellan dessa fenomen och de rådande
klimatförhållandena. Redan Linné och hans lärjunge
C. Bjerkander sysslade med f., och senare ha
i vårt land särsk. E. Fries, C. F. Hartman, H.
v. Post, H. W. och A. Arnell, R. Hult ägnat
sig åt denna vetenskap. Sedan 1873 föreligga
för Sverige mera fullständiga fenologiska
ob-servationsserier. O.Gz.
Fenome’n (ytterst grek. phaino’menon, det
som synes), något som ses el. iakttages,
synbild; företeelse (i sht naturföreteelser);
uppseendeväckande el. underbar begåvning,
”underdjur”. — Fil., företeelse, framträdande i den
yttre el. inre erfarenhetens värld och därvid
— 227 —
— 228 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
