FENOLATER rar. Veckningsrörelserna, som längs ö. randen flerstädes kulminerade i överskjutningar mot ö., sägas även vara av kaledonisk ålder, och de därmed sammanhängande eruptiven äro likaledes kaledoniska. Järnmalmer, magma-tiska såväl som sedimentära, samt sulfidmal-mer, knutna till kaledoniska eruptiv av olika art, ha anträffats flerstädes i fjällkedjan. Yngre än den kaledoniska veckningen äro en del växtförande avlagringar från devontiden, under vilken tid havet synes ha täckt delar av Norges västkust. Från permtiden finnas fossilförande lager i Oslofältet, vars egenartade eruptivsvit uppträngt under samma period. Nästa stora era i jordens utvecklingshistoria, den mesozoiska, med underavdelningarna trias-, jura- och kritperioderna, finnes representerad dels helt obetydligt på Norges västkust, dels även i Skåne. Det synes, som om F. sålunda praktiskt taget skulle helt och hållet ha legat över havsytan under denna tid. Avlagringarna i Skåne äro av intresse på den grund att de s. k. rät-lias-lagren, som tillhöra översta delen av trias och understa delen av jura, äro sten-kolsförande samt även innehålla järnmalmer av minette-typ. Trias- och juralagren äro liksom kritavlagringarna begränsade av stora förkastningar, varigenom de bevarats med stora mäktigheter; samtliga äro i regel fossilförande. Den landhöjning, som synes ha inletts redan vid kambro-silurtidens slut, nådde sitt maximum under tertiär tid. Den gav upphov till en klimatförsämring och därmed även till den för F:s nuv. utbildning så betydelsefulla istiden (se d. o.), som spelat en stor roll dels genom sina många olika erosionsföreteelser, dels genom de mångskiftande avlagringar från denna tid, som avsatts från isen själv, från isälvar och isdämda sjöar samt från haven. Moräner av olika slag, rullstensbildningar, sand, leror och torv utfylla nu till stora delar de genom isens urholkade inverkan ofta förstorade ojämnheterna i den nuv. ytan av F:s till största delen gamla kristallina grund. — Litt.: A. G. Högbom, ”F.” (i ”Handbuch der regionalen Geologie”, 1913); W. Ramsay, ”Geologiens grunder”, 2 (3 appl., 1931). A.Hbm. Fenola'ter, kem., se F e n o 1 e r. Feno'ler, kem., aromatiska föreningar, i vilka en el. flera hydroxylgrupper ingå i kärnan. F. reagera svagt surt i vattenlösning och ge med alkali salter, fenolater. Med järnklorid bildas intensivt färgade, komplexa järnsalter. — Vanlig f., CeHsOH, karbolsyra, envärd f., uppstår vid ett flertal kemiska processer, bl. a. vid torrdestillation av trä och stenkol, förekommer därför i stenkolstjära, ur vilken den fabriksmässigt framställes. De mellan 150° och 200° destillerande tjäroljorna innehålla 10— 25 °/o f. och utgöra den råa karbolsyran. Genom rektifikation utvinnes därur teknisk f. Syntetisk ren f. kan framställas genom att smälta bensolsulfonsyra med alkali elg. genom upphettning av klorbensol med alkalilösning under tryck vid hög temp. F. bildar färglösa, glänsande prismor, smältpunkt 43°, med karakteristisk, intensiv lukt, upptager lätt fuktighet från luften och flyter sönder samt antager en rödaktig färg. Järnklorid färgar vanlig f. blåviolett, bromvatten ger i utspädda lösningar gul kristallinisk fällning, tetrabrom-f., mycket känslig reaktion. F är giftig, verkar frätande på huden och är starkt bakteriedödande, användes huvudsaki. som desinfektionsmedel, för konservering av trä, i garveritekniken samt för framställning av färgämnen, läkemedel, sprängämnen. F. upptäcktes 1834 av Lunge i stenkolstjära. — Bland f 1 e r v ä r d a f. märkas resorcin, hydrokinon, pikrinsyra, adrenalin m. fl. Lj. c6h4.c. (C6 h4 . OH)2 FenoTftalei'n, CO . O erhålles genom att upphetta ftalsyreanhydrid, fenol och koncentrerad svavelsyra. Användes som indikator vid titrering i den kemiska analysen. Inom medicinen användes f. som av-föringsmedel. Lj. Fenologi' (till grek. fai'nesthai, visa sig, och logos, lära), den vetenskap, som med stöd av meteorologi, fysiologi och geografi skildrar de periodiska fenomenen i växt- och djurriket i deras förhållande till förändringarna i den livlösa naturen. Den behandlar företrädesvis de företeelser, som uppenbara sig på våren, då livet vaknar, och på hösten, då vilan åter inträder, ss. tiderna för lövsprickning och lövfällning hos träd och buskar, vidare växternas blomning och fruktsättning, fåglarnas flyttning och äggläggning, djurens färgförändringar o. s. v., och söker förklara orsakssammanhanget mellan dessa fenomen och de rådande klimatförhållandena. Redan Linné och hans lärjunge C. Bjerkander sysslade med f., och senare ha i vårt land särsk. E. Fries, C. F. Hartman, H. v. Post, H. W. och A. Arnell, R. Hult ägnat sig åt denna vetenskap. Sedan 1873 föreligga för Sverige mera fullständiga fenologiska ob-servationsserier. O.Gz. Fenome'n (ytterst grek. phaino'menon, det som synes), något som ses el. iakttages, synbild; företeelse (i sht naturföreteelser); uppseendeväckande el. underbar begåvning, ”underdjur”. — Fil., företeelse, framträdande i den yttre el. inre erfarenhetens värld och därvid — 227 — — 228 —