Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Ferdinand II (konung av de Bägge Sicilierna) - Fredrik Ferdinand (arvprins av Danmark) - 1. Ferdinand I, den store (konung av Kastilien) - 2. Ferdinand II (konung av Leon) - 3. Ferdinand III, den helige (konung av Kastilien) - 4. Ferdinand IV (konung av Kastilien) - 5. Ferdinand V (konung av Kastilien) - 1. Ferdinand I (Ferrante, konung av Neapel) - 2. Ferdinand II (Ferrantino, konung av Neapel) - 3. Ferdinand III (konung av Neapel) - 4. Ferdinand IV (konung av Neapel) - 1. Ferdinand I (konung av Portugal - 2. Ferdinand II (konung av Portugal) - 3. Ferdinand den helige (infant av Portugal) - Ferdinand I (konung av Rumänien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FERDINAND
S. å. hade Sicilien lösryckt sig, men även här
slog F. ned upproret; bl. a. lät han bombardera
Messina, varför han erhöll öknamnet ”kung
Bomba”. Efter dessa händelser urartade F:s
regering till ett sannskyldigt skräckvälde: alla
friare rörelser undertrycktes, och för
eftervärlden står F. ss. urtypen för en
frihetsfient-lig, folkförtryckande och ljusskygg tyrann. B.
B ö h m e n, se F., tysk-romerska kejsare.
Danmark. Fredrik F., arvprins (1792—
1863), son till arvprinsen Fredrik (se denne),
utbildades till officer och blev 1829 general,
1839 kommenderande general i Jylland,
1840 på Själland. 1840—48 och 1852—63 var
han medl. av geheimestatsrådet. Utan
begåvning och egentligt politiskt intresse, nekade F.
av monarkiska skäl °tt underskriva
oktoberförfattningen av 1855 men försonades 1856
genom C. G. Andræs förmedling. F., som 1829
hade äktat Fredrik VI :s äldsta dotter
Caro-line, var begiven på spel och kvinnor, alltid
i förtvivlade ekonomiska omständigheter, en
svag karaktär men ganska omtyckt i
Köpenhamn. Fl.D.
K a s t i 1 i e n och L e o n. 1) F. I, d e n s t o-’
re, konung av Kastilien (d. .1065). Andre son
till Sancho III av Navarra, erhöll F. efter
dennes död Kastilien, fråntog sin svåger,
Bermu-do av Leon, genom segern vid Carrion 1037
Leon, Asturien och Galicien och skapade
därav konungariket Kastilien. Från sin bror
Gar-cia IV tog han den på h. stranden av Ebro
liggande delen av Navarra. Hans stora rike
blev ej beståndande, då han lät uppdela det
mellan sina tre söner. [B.]
2) F. II, konung av Leon (d. 1188), son till
Alfons VII av Kastilien, efterträdde 1157 sin
fader i Leon, Asturien och Galicien, besegrade
1168 konung Alfons I av Portugal och hade
1184 ett lyckligt krig mot Marocko. [B.]
3) F. III, den helige, konung av
Kastilien (1199—1252), son till Alfons IX av Leon,
efterträdde 1217 sin farbror Henrik I i
Kastilien och 1230 sin fader i Leon, som han
förenade med Kastilien till ett odelbart
konungarike. F. slog morerna vid Jerez 1233,
erövrade Cördoba 1236, Jaen 1246, Sevilla 1248,
Cadiz 1250 o. a. städer. Även det moriska
riket Granada erkände Kastiliens överhöghet. F.
stiftade flera biskopsdömen, grundade univ. i
Salamanca och inlade förtjänster om
civillagstiftningen (”Codigo de las siete Partidas”).
Han kanoniserades 1671. [B.]
4) F. IV, konung av Kastilien (1285—1312),
äldste son till Sancho IV, från 1295 konung av
Kastilien och Leon, till att börja med under
sin moders förmynderskap, regerade utan
framgång och efterlämnade riket i förvirring. [B.]
5) F. V, se Ferdinand V, konung av Spanien.
Neapel. 1) F. I (F e r r a n t e), konung
1458—94, naturlig son till konung Alfons V av
Aragonien och Neapel, som han 1458
efterträdde ss. konung av Neapel. F. var typisk
för sin tids furstar; han uppmuntrade boklig
bildning och omgav sig med humanister; han
vinnläde sig om finansförvaltningen och
förstod att med våld och list hävda kungamakten
gent emot de tygellösa vasallerna. Mot slutet
av hans regering började Frankrikes konung
Karl VIII att resa krav på Neapels krona. B.
2) F. II (F e r r a n t i n o), den föregåendes
sonson (1469—96), blev konung 1495 men
kunde ej hävda sig i kampen mot Frankrike och
fördrevs s. å. B.
3) F. III, konung, se F. V, konung av
Spanien.
4) F. IV, konung, se F. I, konung av Bägge
Sicilierna.
Portugal. 1) F. I, konung (1345—85),
son till Peter I, som han efterträdde 1367. Han
invecklade sitt land i långvariga och
resultatlösa stridigheter med Kastilien, på vars krona
han gjorde anspråk. [B.]
2) F. II (1816—85), son till hertig Ferdinand
av Sachsen-Koburg-Saarfeld, 1836 g. m. Maria
II da Gloria, drottning av Portugal, erhöll 1837
efter sonen Dom Pedros födelse konungatitel,
blev efter makans död 1853 regent. 1869
nekade han att mottaga den spanska kronan.
S. å. gifte F. sig för andra gången med
sångerskan Elize Hensler. [B.]
3) F. d e n h e 1 i g e, ”den ståndaktige
prinsen”, infant (1402—43), son till Johan I,
överlämnades vid sin bror Edvards misslyckade
anfall på Tanger (1437) till morerna ss. gisslan
och kvarhölls ss. slav till sin död. Han
kanoniserades 1470. Calderön har förhärligat
honom i dramat ”Principe constante”. [B.]
Rumänien. F. I, konung (1865—1927),
andre son till prins Leopold av
Hohenzollern-Sigmaringen, trädde i preussisk militärtjänst,
men utsågs 1889, då hans farbrors, Karl I:s
av Rumänien,
äktenskap med prinsessan
Elisabet av Wied
förblev barnlöst, till
rumänsk tronföljare.
Under andra
Balkan-kriget var han den
rumänska härens
överbefälhavare. Vid
farbroderns död 1914
blev F. konung av
Rumänien; dess
deltagande i
världskriget syntes till en
— 239 —
— 240 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
