Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fersen, 5. Axel von - Fersen, 6. Axel v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FERSEN
ha karaktären av en kränkt mans
självförsvar. C
6) Hans Axel v. F., den föregåendes son,
greve, militär, politiker och ämbetsman (1755
•—1810). Efter att 1770 ha ingått som korpral
vid Livreg. till häst lämnade F. 1771 Sverige
för en 4-årig studieresa till Tyskland, Schweiz,
Italien och Frankrike. Hemkommen blev han
1775 kapten vid Gustav IH:s livdrabantkår,
erhöll emellertid efter några år tillstånd att göra
C. F. von Breda: Axel von Fersen d. y.
tjänst i franska armén och ankom på hösten
1778 till Paris, där faderns frejdade namn och
hans eget värdiga och vinnande uppträdande
gjorde honom till en välsedd gäst vid hovet.
Det var under 1’ancien régimes sista lysande
och sorglösa år, då Frankrikes unga drottning,
Marie Antoinette, förde spiran i ett tummel av
nöjen. Den påfallande uppmärksamhet hon
ägnade den nordiske ädlingen kom snart att
sysselsätta skandalkrönikan, och F. fann det
klokast att lämna Paris. I egenskap av
adjutant hos den franske general de Rochambeau
begav han sig till Nordamerika och bevistade
där 1780—82 års fälttåg, deltog därefter i
Gustav III:s italienska resa men befann sig 1783
åter i Paris, där han nu utnämndes till överste
vid reg. Royal Suédois. Under den förnyade
vistelsen vid franska hovet återknöts
förbindelsen mellan F. och Marie Antoinette. Om arten
av denna förbindelse behöver efter
offentlig
görandet (1925) av F :s dagbok från dessa år
intet tvivel råda. F. blev den franska
drottningens älskare, varvid dock ”av allt att döma
hans känslor voro av vida svalare slag än dem,
hon med sitt heta och livliga temperament
ägnade honom” (A. Söderhjelm). Efter att i
några år ha vistats i Paris återkallades F. till
Sverige i anledning av finska kriget 1788 men blev
redan vid franska revolutionens början av
Gustav III återsänd till Paris, där han skulle vara
sin konungs privata ombud och rapportör och
där han kom att bli en av den franska
kungafamiljens sista ridderliga försvarare; bekant är
framför allt hans under stora personliga risker
företagna och på gr. av en obetydlig
tillfällighet misslyckade försök att hjälpa
kungafamiljen ur landet. F. måste nu fly från Frankrike
och uppehöll sig de närmaste åren huvudsaki.
i Belgien, ivrigt sysselsatt med projekt till den
franska kungafamiljens räddning. Sedan slutl.
Marie Antoinettes huvud fallit för bilan,
återvände F., som 1792 befordrats till generalmajor
i sv. armén, till Sverige, där han under
Reuter-holms regim mottogs täml. snävt. I nov. 1796
övertog emellertid Gustav IV Adolf regeringen,
och även F. fick njuta gott av dennes
sympatier för gustavianerna; han sändes 1797 som
sv. ambassadör till Rastattkongressen, där han
dock efter en häftig sammanstötning med
Bo-naparte blev avvisad. 1799 upphöjdes han till
en av rikets herrar och utsågs s. å. till kansler
för Uppsala univ., därvid avsikten var att F.
med sina strängt rojalistiska tänkesätt skulle
sätta en damm för studenternas jakobinska
iver. Två gånger av konungen påtänkt till
kanslipresident, vägrade F. mottaga uppdraget
men fungerade från 1801 till sin död som
riksmarskalk, hovets högste funktionär, och blev
1802 generallöjtnant, 1809 general. Efter 1809
års revolution tillhörde F. den provisoriska
konseljen, där han kraftigt hävdade det
gustavianska partiets uppfattning om prins Gustavs
rätt till tronen. Lika oförskräckt förde han
vid riksdagen legitimitetens talan, ehuru
förgäves. Vid kronprins Karl Augusts plötsliga
död, då orimliga skvallerrykten om förgiftning
hastigt spredos och troddes, kommo på gr. av
F :s framskjutna plats som en av gustavianernas
främste män och efter en samvetslös litteratörs
skamliga missbruk av det fria ordet,
misstankar att samla sig kring F. ss. skyldig till
prinsens död. 14/e 1810 innehöll Stockholmstidn.
”Nya posten” en av B. J. Törneblad förf,
”fabel”, betitlad ”Räfvarne”, i vilken i otvetydiga
ordalag F. och hans syster grevinnan Piper
beskylldes för det föregivna giftmordet.
Lidelserna uppjagades, och då 20/a prinsens liktåg
drog genom huvudstaden med riksmarskalkens
— 277 —
— 278 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
