FERSEN ha karaktären av en kränkt mans självförsvar. C 6) Hans Axel v. F., den föregåendes son, greve, militär, politiker och ämbetsman (1755 •—1810). Efter att 1770 ha ingått som korpral vid Livreg. till häst lämnade F. 1771 Sverige för en 4-årig studieresa till Tyskland, Schweiz, Italien och Frankrike. Hemkommen blev han 1775 kapten vid Gustav IH:s livdrabantkår, erhöll emellertid efter några år tillstånd att göra C. F. von Breda: Axel von Fersen d. y. tjänst i franska armén och ankom på hösten 1778 till Paris, där faderns frejdade namn och hans eget värdiga och vinnande uppträdande gjorde honom till en välsedd gäst vid hovet. Det var under 1’ancien régimes sista lysande och sorglösa år, då Frankrikes unga drottning, Marie Antoinette, förde spiran i ett tummel av nöjen. Den påfallande uppmärksamhet hon ägnade den nordiske ädlingen kom snart att sysselsätta skandalkrönikan, och F. fann det klokast att lämna Paris. I egenskap av adjutant hos den franske general de Rochambeau begav han sig till Nordamerika och bevistade där 1780—82 års fälttåg, deltog därefter i Gustav III:s italienska resa men befann sig 1783 åter i Paris, där han nu utnämndes till överste vid reg. Royal Suédois. Under den förnyade vistelsen vid franska hovet återknöts förbindelsen mellan F. och Marie Antoinette. Om arten av denna förbindelse behöver efter offentlig görandet (1925) av F :s dagbok från dessa år intet tvivel råda. F. blev den franska drottningens älskare, varvid dock ”av allt att döma hans känslor voro av vida svalare slag än dem, hon med sitt heta och livliga temperament ägnade honom” (A. Söderhjelm). Efter att i några år ha vistats i Paris återkallades F. till Sverige i anledning av finska kriget 1788 men blev redan vid franska revolutionens början av Gustav III återsänd till Paris, där han skulle vara sin konungs privata ombud och rapportör och där han kom att bli en av den franska kungafamiljens sista ridderliga försvarare; bekant är framför allt hans under stora personliga risker företagna och på gr. av en obetydlig tillfällighet misslyckade försök att hjälpa kungafamiljen ur landet. F. måste nu fly från Frankrike och uppehöll sig de närmaste åren huvudsaki. i Belgien, ivrigt sysselsatt med projekt till den franska kungafamiljens räddning. Sedan slutl. Marie Antoinettes huvud fallit för bilan, återvände F., som 1792 befordrats till generalmajor i sv. armén, till Sverige, där han under Reuter-holms regim mottogs täml. snävt. I nov. 1796 övertog emellertid Gustav IV Adolf regeringen, och även F. fick njuta gott av dennes sympatier för gustavianerna; han sändes 1797 som sv. ambassadör till Rastattkongressen, där han dock efter en häftig sammanstötning med Bo-naparte blev avvisad. 1799 upphöjdes han till en av rikets herrar och utsågs s. å. till kansler för Uppsala univ., därvid avsikten var att F. med sina strängt rojalistiska tänkesätt skulle sätta en damm för studenternas jakobinska iver. Två gånger av konungen påtänkt till kanslipresident, vägrade F. mottaga uppdraget men fungerade från 1801 till sin död som riksmarskalk, hovets högste funktionär, och blev 1802 generallöjtnant, 1809 general. Efter 1809 års revolution tillhörde F. den provisoriska konseljen, där han kraftigt hävdade det gustavianska partiets uppfattning om prins Gustavs rätt till tronen. Lika oförskräckt förde han vid riksdagen legitimitetens talan, ehuru förgäves. Vid kronprins Karl Augusts plötsliga död, då orimliga skvallerrykten om förgiftning hastigt spredos och troddes, kommo på gr. av F :s framskjutna plats som en av gustavianernas främste män och efter en samvetslös litteratörs skamliga missbruk av det fria ordet, misstankar att samla sig kring F. ss. skyldig till prinsens död. 14/e 1810 innehöll Stockholmstidn. ”Nya posten” en av B. J. Törneblad förf, ”fabel”, betitlad ”Räfvarne”, i vilken i otvetydiga ordalag F. och hans syster grevinnan Piper beskylldes för det föregivna giftmordet. Lidelserna uppjagades, och då 20/a prinsens liktåg drog genom huvudstaden med riksmarskalkens — 277 — — 278 —