Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fersen, 5. Axel von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FERSEN
meningen, att den blivande statsvälvningen
skulle verkställas av ständerna själva. Hans
mening segrade, och under F:s medverkan
skedde Adolf Fredriks tronavsägelse 1768 och
framtvingandet av en riksdag, vid vilken F.
ånyo blev lantmarskalk. Riksdagen blev icke
vad man hoppats, och de reformer, som
landets väl krävde både i fråga om
statsförfattning och statshushållning, visade sig omöjliga
att genomföra. I vad mån F. bär skulden
härtill, är vanskligt att avgöra. Tidevarvets
främste kännare, C. G. Malmström, lämnar frågan
öppen: ”det må nu ha varit brist på allvarlig
vilja el. brist på mod el. brist på skicklighet
el. endast ogynnsamma omständigheters
tvingande övermakt”. F:s misslyckande var
emellertid uppenbart; efter riksdagens slut är det
icke längre han, som har ledningen; den glider
sakta men säkert över i kronprinsens händer.
Numera föremål för det kungliga partiets
djupa missnöje, skjutes han alltmer åt sidan;
att även hos franska hovet tillintetgöra F:s
sedan gammalt grundfasta inflytande var ett
av huvudmotiven för kronprins Gustavs resa
till Paris. Medveten om den misstro, varmed
han betraktades, vägrade F. mottaga
lantmar-skalksstaven 1771 och lämnade riksdagen före
dess slut.
Vid revolutionen 1772 vistades F. på sina
gods. I en älskvärd skrivelse anmodade
Gustav III honom att lämna det understöd, som
hans stora anseende kunde förläna sakernas
nya ordning, och för att giva glans åt sitt nya
riksråd inkallade konungen honom häri. F.
ställde sig också lojalt till förfogande, men då
den uteslutande dekorativa roll, Gustav
till-ärnat honom, sjävfallet icke passade en man
som F., och då till de principiella
motsättningarna mellan den aristokratiske
republikanen och konungamaktens energiske
företrädare även sällade sig rent personliga
antipatier, begärde F. redan efter 7 mån. sitt
entledigande. När han nästa gång träder fram,
är det som adelns främste ledare i den stora
kamp, som alltifrån riksdagen 1778/79 med
ständigt ökad skärpa söndrar Sveriges
konungamakt och adel. Det är F., som kastar
stridshandsken, då han 1778 vid valet av
bankoutskott föreslår en instruktion, avsedd
att skydda ständernas grundlagsenliga rätt
över riksbanken. Konflikten löstes för denna
gång genom en kompromiss, man skildes i
någorlunda sämja, och Gustav III visade sin
försonlighet genom att 1786 inkalla F. i Sv.
akad. Men vid riksdagen s. å., då
motsättningarna våldsamt bröto sig mot varandra, är
F. ånyo adelsoppositionens självskrivet
främste man och ledare av de flesta av de attacker,
som med framgång riktades mot konungen, i
passevolansfrågan, i bevillningsfrågan,
lagfrågorna m. m. Lika säkert som F. var att finna
i främsta ledet, då det gällde kamp mot
kungamaktens försök till olaglig maktutvidgning,
lika avgjort motsatte han sig emellertid de
radikalare oppositionselementens benägenhet
att själva gripa till otillbörliga medel. Han
vägrade bestämt att mottaga det ryska bistånd,
som ivrigt erbjöds, och betraktade under
An-jalakonspirationernas tid med djupt ogillande
och som uppenbart brottsliga de åtgärder, som
den aggressivare fraktionen av
adelsoppositionen vidtog. Vid den sista stora
kraftmätningen, 1789, var F. ånyo adelsoppositionens
chef men protesterade även nu mot
hetsporrar-nas alla överdrifter och sökte blott samla sina
upphetsade skaror till värn om det, som för
honom förblev stridens kärnpunkt,
författningen. Hans sista parlamentariska gärning
var att 17/2 1789 å adelns vägnar besvara
konungens strafftal på riddarhuset; tre dagar
senare häktades han jämte övriga
oppositionsledare och satt fängslad till 29/4. Efter detta
deltog F. ej mera i offentliga angelägenheter;
vid 1792 års riksdag var han icke närvarande,
och för kungamordet s. å. stod han så vitt man
kan finna fullkomligt främmande.
F. kan utan tvekan anses vara det sv.
hattpartiets mest betydande företrädare och den
främste representanten för den utvecklade
parlamentariska skicklighet, som frihetstidens
ständervälde alstrade. Med sin stora
rättrådighet och pålitlighet, sin måttfulla besinning,
sitt klara förstånd, sitt nobla och värdiga
uppträdande var han förträffligt skickad att
uppbära den ledareroll, som han innehade under
mer än tre årtionden. ”Ingen kunde som han
leda och sammanhålla sitt parti, bevara sin
besinning och sitt lugn i de stormar, som
upprörde riddarhuset, el. genom makten av sin
manliga personlighet och sin vältalighet
behärska de oroliga skarorna” (Stavenow). Om
sålunda F:s offentliga framträdande bär
prägeln av måttfull klokhet och överlägsenhet,
kan detsamma knappast sägas om de
memoarer, han på äldre dagar utarbetade, jämte en
betydande samling viktiga aktstycken ur
arkivet på Stavsund utg. av R. M. Klinckowström
i 8 bd 1867—72, ”F. A. von F:s Historiska
skrifter”. Stilens förtjänster och
framställningens friskhet kunna icke överskyla den brist
på tillförlitlighet i detaljerna och den
uppenbara orättvisa mot politiska motståndare, som
F. här lägger i dagen. Men det får besinnas,
att de äro nedskrivna under trycket av den
bitterhet och hätskhet, som kampen mot
Gustav III framkallat, och att de i påtaglig grad
— 275 —
— 276 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
