Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Feuerbach, 1. Anselm (jurist) - Feuerbach, 2. Ludwig - Feuerbach, 3. Anselm (målare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEUERBACH
i övrigt äro ”Revision
der Grundsätze und
Grundbegriffe des
positiven peinlichen
Rechts” (2 bd, 1799
—1800), ”Lehrbuch
des gemeinen, in
Deutschland gültigen
peinlichen Rechts”
(14 Aufl. 1847) samt
”Kritik des
Klein-schrodischen Ent-wurfs zu einem
peinlichen Gesetzbuch”
(1804). F. var en orolig ande, och hans
stora gåvor kommo aldrig att fullt utnyttjas.
E.K.
2) L u d w i g Andreas F., den föregåendes
son, filosof av ”unghegelianska” skolan (1804
■—72), studerade först teologi i Heidelberg,
sedan filosofi i Berlin hos Hegel, slutl.
naturvetenskap i Erlangen, där han 1829
habilitera-de sig som privatdocent i filosofi. F:s radikala
åskådning (”Gedanken über Tod und
Unsterb-lichkeit”, 1830) hindrade emellertid hans
kallande till prof.; efter 1834 levde han (g. m.
Berthe Löw) som fri skriftställare på slottet
Bruchberg mellan
Ansbach och
Bayreuth. På en rad
arbeten i filosofiens
historia (”Geschichte
der neueren
Philoso-phie von Bacon bis
Spinoza”, 1833, om
Leibniz, 1836, om
Bayle, 1838) och
uppsatser i
unghegelia-nen Arnold Ruges
”Hallesche
Jahr-bücher” följde 1839
”Kritik der Hegelschen Philosophie”, vari
han slutgiltigt tar steget från Hegels idealism
till naturalismen. 1841 utkom F:s förnämsta
verk ”Das Wesen des Christentums”.
Religionen är ett alster av den av människans
egoistiska önskningar styrda fantasien, ”Gud”
den inbillade uppfyllaren av dessa önskningar
och samtidigt det väsen, i vilket människan
tillber och beundrar sin egen, idealiserade bild
(”teologi” är därför rätt uppfattad =
antropologi). Boken har kristendomsfientligt syfte:
den kristna religionen är fiende till natur,
vetenskap och mänsklighet, den måste
övervinnas genom en mot världen vänd, livsglad och
samtidigt altruistisk, för framåtskridande
arbetande mänsklighetsmoral. I de följ, årens
skrifter begagnar sig F. av allt kraftigare
materialistiska vändningar (”Grundsätze der
Philosophie der Zukunft”, 1843, ”Wider den
Dualismus von Leib, und Seele, Fleisch und
Geist”, 1846), kulminerande i det beryktade
uttalandet ”Der Mensch ist, was er isst”
(”Människan är, vad hon tär”), vilket emellertid i
grund och botten blott avsåg att framhäva
kroppsvårdens och hygienens betydelse och
själshälsans beroende av kroppshälsan. I sin
tro på människosläktets framåtskridande och
förädling har F. städse förblivit ”idealist”. Han
ställde sig sympatisk gentemot revolutionen
1848 utan att aktivt framträda. På grundval av
omfattande historiska och filologiska studier
tillämpade han sin religionsuppfattning i ett
andra huvudarbete ”Theogonie” (1857) även på
de grekiska’och orientaliska religionerna; denna
skrift fann emellertid icke den stora läsekrets
och hänförda anhängarskara som ”Wesen des
Christentums”. F :s sista levnadsår
förmörkades av sjukdom, ensamhet och ekonomiska
bekymmer. Utökade med skrifter ur hans
litterära kvarlåtenskap, ha F :s arbeten utgivits
på nytt av W. Bolin och F. Jodl 1903—11. —
Litt.: K. Grün, ”L. F. in seinem Briefwechsel
und Nachlass” (1874); ”Briefwechsel zwischen
L. F. und Chr. Kapp” 1876); F. Jodl, ”L. F.”
(1904); A. Kohut, ”L. F.” (1909). E.v.A.
3) Anselm Friedrich F., den föregåendes
brorson, målare (1829—80), studerade i
Düsseldorf, München och Paris (hos Couture), tog i
Venedig intryck av
Tizian och Veronese
samt bodde 1856—73
i Rom. Här
tillkom-mo hans främsta
arbeten, särsk. 1860—
65 ett tjugotal
porträtt och
framställningar av klassiska
kvinnogestalter av en
tragisk storhet, till
vilka konstnärens
romerska modell
Nanna Risi inspirerat
honom. Av hans romerska tavlor
förtjäna framhållas ”Ifigenia”, ”Medea”, ”Orfeus”,
”Paris’ dom” och ”Platons gästabud”. En
kallelse till Wien 1873 som lärare vid akad. gav
honom ingen framgång; i stället ledde
kritikens och publikens hållning hans nervöst
känsliga personlighet till ett sammanbrott. Efter
1876 var F. bosatt i Venedig. Vid den stora
tyska konstutst. i Berlin 1906 fick F. namn av
landets största konstnärliga personlighet under
1800-talet. Onekligen når han genom storartad
komposition och ädel hållning ofta upp till en
skönhet av klassisk höjd. En minnesutst. i
— 301 —
— 302 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
