FEUERBACH i övrigt äro ”Revision der Grundsätze und Grundbegriffe des positiven peinlichen Rechts” (2 bd, 1799 —1800), ”Lehrbuch des gemeinen, in Deutschland gültigen peinlichen Rechts” (14 Aufl. 1847) samt ”Kritik des Klein-schrodischen Ent-wurfs zu einem peinlichen Gesetzbuch” (1804). F. var en orolig ande, och hans stora gåvor kommo aldrig att fullt utnyttjas. E.K. 2) L u d w i g Andreas F., den föregåendes son, filosof av ”unghegelianska” skolan (1804 ■—72), studerade först teologi i Heidelberg, sedan filosofi i Berlin hos Hegel, slutl. naturvetenskap i Erlangen, där han 1829 habilitera-de sig som privatdocent i filosofi. F:s radikala åskådning (”Gedanken über Tod und Unsterb-lichkeit”, 1830) hindrade emellertid hans kallande till prof.; efter 1834 levde han (g. m. Berthe Löw) som fri skriftställare på slottet Bruchberg mellan Ansbach och Bayreuth. På en rad arbeten i filosofiens historia (”Geschichte der neueren Philoso-phie von Bacon bis Spinoza”, 1833, om Leibniz, 1836, om Bayle, 1838) och uppsatser i unghegelia-nen Arnold Ruges ”Hallesche Jahr-bücher” följde 1839 ”Kritik der Hegelschen Philosophie”, vari han slutgiltigt tar steget från Hegels idealism till naturalismen. 1841 utkom F:s förnämsta verk ”Das Wesen des Christentums”. Religionen är ett alster av den av människans egoistiska önskningar styrda fantasien, ”Gud” den inbillade uppfyllaren av dessa önskningar och samtidigt det väsen, i vilket människan tillber och beundrar sin egen, idealiserade bild (”teologi” är därför rätt uppfattad = antropologi). Boken har kristendomsfientligt syfte: den kristna religionen är fiende till natur, vetenskap och mänsklighet, den måste övervinnas genom en mot världen vänd, livsglad och samtidigt altruistisk, för framåtskridande arbetande mänsklighetsmoral. I de följ, årens skrifter begagnar sig F. av allt kraftigare materialistiska vändningar (”Grundsätze der Philosophie der Zukunft”, 1843, ”Wider den Dualismus von Leib, und Seele, Fleisch und Geist”, 1846), kulminerande i det beryktade uttalandet ”Der Mensch ist, was er isst” (”Människan är, vad hon tär”), vilket emellertid i grund och botten blott avsåg att framhäva kroppsvårdens och hygienens betydelse och själshälsans beroende av kroppshälsan. I sin tro på människosläktets framåtskridande och förädling har F. städse förblivit ”idealist”. Han ställde sig sympatisk gentemot revolutionen 1848 utan att aktivt framträda. På grundval av omfattande historiska och filologiska studier tillämpade han sin religionsuppfattning i ett andra huvudarbete ”Theogonie” (1857) även på de grekiska'och orientaliska religionerna; denna skrift fann emellertid icke den stora läsekrets och hänförda anhängarskara som ”Wesen des Christentums”. F :s sista levnadsår förmörkades av sjukdom, ensamhet och ekonomiska bekymmer. Utökade med skrifter ur hans litterära kvarlåtenskap, ha F :s arbeten utgivits på nytt av W. Bolin och F. Jodl 1903—11. — Litt.: K. Grün, ”L. F. in seinem Briefwechsel und Nachlass” (1874); ”Briefwechsel zwischen L. F. und Chr. Kapp” 1876); F. Jodl, ”L. F.” (1904); A. Kohut, ”L. F.” (1909). E.v.A. 3) Anselm Friedrich F., den föregåendes brorson, målare (1829—80), studerade i Düsseldorf, München och Paris (hos Couture), tog i Venedig intryck av Tizian och Veronese samt bodde 1856—73 i Rom. Här tillkom-mo hans främsta arbeten, särsk. 1860— 65 ett tjugotal porträtt och framställningar av klassiska kvinnogestalter av en tragisk storhet, till vilka konstnärens romerska modell Nanna Risi inspirerat honom. Av hans romerska tavlor förtjäna framhållas ”Ifigenia”, ”Medea”, ”Orfeus”, ”Paris’ dom” och ”Platons gästabud”. En kallelse till Wien 1873 som lärare vid akad. gav honom ingen framgång; i stället ledde kritikens och publikens hållning hans nervöst känsliga personlighet till ett sammanbrott. Efter 1876 var F. bosatt i Venedig. Vid den stora tyska konstutst. i Berlin 1906 fick F. namn av landets största konstnärliga personlighet under 1800-talet. Onekligen når han genom storartad komposition och ädel hållning ofta upp till en skönhet av klassisk höjd. En minnesutst. i — 301 — — 302 —