Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Feuillet, Octave - Feuilleton - Feuk, släkt - Feuquières, 1. Manassès de Pas - Feuquières, 2. Isaac de Pas - Feuquières, 3. Antoine Manassès de Pas - Feure, Georges - Féval, Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÉVAL
teckna med den invigdes mästerskap. Den är
i hävdvunnen mening romanesk, ej utan en
viss smak för tillrättalagda kupper (som
skvallra om att F. i sin ungdom var
medarbetare hos Dumas d. ä.) och snuddar endast lätt
vid de moraliska spörsmål, den under sin
gång råkat bringa i dagsljuset; det finns över
huvud taget mycket hos F., som pekar
tillbaka på 1700-talets berättarkonst. — Mot
1860-talets slut (”M. de Camors”) förmärkes ett
visst inflytande från realismen med därav
föranledda grepp i de aktuella
samhällsförhållandena, och med 1870-talets ingång (”Julia
de Trécæur”) sökte F., under påverkan av
Dumas d. y., ge sig i kast med moralproblem
av djärvare art. — Tiden har beskärt F:s
diktning längre liv och vidare verkningskrets än
väntat. Romanerna äro titt och tätt översatta
Europa runt, till sv. samtliga. — Litt.: L.
De-ries, ”0. F.” (1902); J. Evenius, ”0. F. und
seine Stellung zu den Lebensproblemen seiner
Zeit” (1912); H. Bordeaux, ”La jeunesse d’ O.
F.” (1922). Jfr även uppsatser om F. av N.
Erdmann (i ”Svensk tidskr.”, 1891) och J.
Mortensen (i ”Människor och böcker”, 1917).
— F:s maka, Valérie Dubois (1832—
1906), har även gjort sig känd som älskvärd
memoar- och romanförf. Lff.
Feuilleton [föjtå’], se Följetong.
Feuk [fök], skånsk släkt, vars äldste kände
medl. var guldsmeden i Ähus Hans Föck (d.
mellan 1616 och 1619). Till en äldre
släktgren hörde bröderna Lars F. (1813—1903),
från 1857 kyrkoherde i Gustaf (Börringe), känd
som förf, (pseud. L a r i f a r i) till bl. a.
”Biografiska skizzer och anekdoter från Villands
härad” (1858, 2 uppl. 1883), ”Ett akademiskt
album från studenttiden” (1889),
”Miniaturbil-der af bemärkta prästmän i Lunds stift” (1893),
och Gustaf Adolf F. (1820—1907),
kyrkoherde i V. Ingelstad och ö. Grevie, som, själv
medl. av O. Lindblads sångarkvartett, utgav
”Otto Lindblad och hans sångare” (1882). Till
en yngre släktgren höra bröderna M a t h i a s
F. (f. 16/4 1886), fil. d:r i Lund 1912 (”Lidners
poetiska språk”), föreståndare vid Lunnevads
folkhögsk. 1915—27, vid önnestads sedan 1927,
och Johan F. (f. 24/n 1889), fil. d:r i Lund
1916 (”Sverige på kongressen i Wien”),
föreståndare vid Bräkne-Hoby folkhögsk. sedan
1930, red. av ”Tidskr. för sv. folkhögsk.” sedan
1920. C.
Feuquières [fökjä’r]. 1) Manassès de
P a s, markis de F., fransk krigare och
diplomat (1590—1640), blev 1629 generalmajor och
sändes 1633 som franskt sändebud till
Tyskland. Han skulle här söka stärka ständernas
motstånd mot kejsaren samt öka Frankrikes
och minska Sveriges inflytande utan att dock
stöta denne oumbärlige bundsförvant. Med
stor skicklighet fast ej med fullständig
framgång fullgjorde F. sitt uppdrag. 1637
generallöjtnant, deltog F. därpå i fälttågen vid Rhen,
men blev 1639 slagen vid Thionville av
Picco-lomini, dödligt sårad och fången. P.S.
2) IsaacdePas, markis de F., den
föregåendes son, militär och diplomat (1618—88),
blev redan 1653 generallöjtnant men är mest
bekant som diplomat. 1660 vice konung över
franska Amerika, sändes F. 1673 som franskt
sändebud till Sverige och förmådde, delvis
genom mutor, de styrande att mot franska
subsidier översända trupper till Tyskland, vilket
invecklade Sverige i krig med Brandenburg,
Danmark m. fl. I skånska kriget deltog F. vid
Karl XI :s sida men stötte denne genom sin
på-flugenhet och sitt övermod och återkallades
1682, då Sverige övergått till Frankrikes
motståndare. 1685 blev F. sändebud i Madrid. P.S.
3) Antoine Manassès de Pas,
markis de F., den föregåendes son, militär (1648—
1711), utmärkte sig i Frankrikes krig i slutet
av 1600-talet och blev 1692 för sitt försvar av
Speierbach generallöjtnant men blev oense med
Villeroi, gick miste om den väntade
marskalksstaven, föll i onåd och deltog ej i spanska
tronföljdskriget. I stället författade han sina
”Mémoires de guerre”, vilka utgöra en under
1700-talet som klassisk betraktad lärobok i
krigskonst. P.S.
Feure [för], Georges de, fransk målare
och dekoratör (f. 1868), har ägnat sig åt så
gott som alla arter av konsthantverk och
dekorativ konst och väckte betydligt uppseende
genom sin inredning av avd. ”L’art nouveau”
vid världsutst. i Paris 1900. F., som jämförts
med de förnämsta franska ebenisterna under
1700-talet, utövade stort inflytande på
konsthantverket vid sekelskiftet. G.V.
Féva’l, Paul Henri Corentin, fransk förf.
(1817—87), en efterföljare till Dumas d. ä., en
färgrik och i grunden fint konstnärlig
representant för le roman de cape et d’épée. Han
framträdde 1841 i ”Revue de Paris” och
utvecklade i nära fyra decennier en radikalt
betonad produktivitet utan like. Bland
romanerna märkas ”Le loup blanc” (1843), ”Les
my-stères de Londres” (1844, motstycke till Sues
”Mystères de Paris” och utg. under pseud. S i r
Francis Trolopp), ”Les couteaux d’or”
(1857), ”Le bossu” (s. å.), ”Le chevalier
Ténè-bre” (1861). Vid 1870-talets mitt blev han
ult-ramontan och strängt religiös, en process som
han utförligt skildrat i ”Les étapes d’une
con-version” (1877—82), och ägnade sitt återstående
liv dels åt utrensning i sitt äldre författarskap,
— 305 —
— 306 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
