Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filologi - Filologiska föreningen - Filologiska samfundet - Filologiska sällskapet - Filologisk-historiske Samfund, Det - Filomele - Filon från Larissa - Filon från Alexandria (Philo Judæus) - Filopanti, Quirico (Guiseppe Barilli)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILOLOGISKA FÖRENINGEN
nen på de särskilda större språkgrupperna
(Germanska språk etc.). E.H.
Filologiska föreningen, 1887 stiftad
sammanslutning mellan idkare av filologiska studier
vid Lunds univ., har en sektion för klassisk,
en för modern filologi. F. f. har utg. ”Från
F. f. Språkliga uppsatser” (4 bd, 1897—1915).
W.N.
Filologiska samfundet stiftades 1900 av ett
antal lärare i filologiska ämnen vid Göteborgs
högsk. med syfte att göra medl., vilka dels äro
självskrivna (högsk :s lärare), dels inväljas efter
omröstning, bekanta med varandras arbete.
F. s. har utg. minnesskrifter 1910, 1920, 1925
och 1931. W.N.
Filologiska sällskapet, vetenskapligt samfund
i Lund, stiftat 1881, består av nuv. och
förutvarande lärare i språkliga vetenskaper vid
Lunds univ., ss. självskrivna medl. samt
dessutom särsk. valda medl. ”öfversigt af F. s:s i
Lund förhandlingar 1881—88” utkom 1890. E.H.
Filologisk-historiske Samfund, Det, i
Köpenhamn, stiftat io/io 1854, avser att främja
filologisk-historiska studier och
undersökningar. Samfundet verkar dels genom
sammanträden (med föredrag), som i regel hållas
2 gånger i mån., dels genom en flitig
utgivar-verksamhet (t. ex. ”Studier fra Sprog- og
Old-tidsforskning”, 1891 ff., 1 bd åri.). E.H.
FilomeTe, grek, myt., dotter till konung
Pan-dion i Aten, syster till Prokne, skändades av
sin svåger, konung Tereus i Ättika, vilken
avskar F:s tunga, för att hon icke skulle yppa
brottet. F. invävde då i en konstrik vävnad en
skildring av sin olycka, varpå hon och Prokne
hämnades på Tereus genom att döda hans son
Itys och sätta fram honom som måltid åt
fadern; därefter förvandlades F. till en
näktergal, Prokne till en svala och Tereus till en vipa.
Sagan om F. har bl. a. behandlats av Ovidius i
hans ”Metamorfoser”. W.N.
Filon från Larissa, grekisk, filosof,
verksam i l:a årh. f. Kr., kom som ung man till
Aten, studerade i den platonska akad. under
Kleitomachos, vars efterträdare ss. dess ledare
han även blev. F. undervisade i filosofi och
talarkonst. Som kunskapsteoretiker
företrädde han först Karneades’ skeptiska läror men
mildrade sedan dessa. Efter mithridatiska
krigets utbrott 88 f. Kr. kom F. ss. flykting till
Rom, där han blev Ciceros lärare. F. gällde
ss. sin tids ypperste akademiske tänkare och
betraktas ss. stiftare av den s. k. fjärde
akademien (se d. o.). — Litt.: C. F. Hermann, ”De
Philone Larissæo” (1851); R. Hirzel,
”Unter-suchungen zu Cicero’s philosophischen
Schrif-ten”, 2 (1882); C. Thiaucourt, ”Essai sur les
traités philosophiques de Cicéron” (1885). A.N.
Filon från Alexandria, även kallad
Philo Judæus, grekisk-judisk filosof och
mystiker (o. 30 f. Kr.—o. 50 e. Kr.).
Tillhörande en rik och framskjuten judisk släkt och
grundligt invigd i både grekisk och judisk
vetenskap, fick F. sin verksamhet i Alexandria.
39 el. 40 e. Kr. ledde han en beskickning till
kejsar Caligula för att utverka mildring i
förföljelserna mot stamförvanterna i hemstaden
och torde även annars ha tagits i anspråk för
praktiska värv. — F:s starkt dualistiska
filosofi utgör en egenartad sammansmältning av
platonska, stoiska, nypytagoreiska och rent
judiska element. Historiskt slår den en brygga
mellan platonism och nyplatonism. Gud fattas
sålunda ss. upphöjd över allt ändligt och alla
motsatser. Han är oåtkomlig för alla
begreppsbestämningar. Vi kunna icke säga, vad han är,
endast att han är. Alla antropomorfistiska
föreställningssätt måste därför hållas fjärran
från honom (s. k. negativ teologi, se
d. o.). Materien åter fattas, äkta platonskt, ss.
ett icke-varande men tillika som källan till allt
ofullkomligt och roten till allt ont. Det gapar
en klyfta mellan denna översvinneligt tänkta
gudom och världen. Förbindelselänken emellan
dem blir likvisst Logos, Tanken el. Visheten
hos Gud, av F. även benämnd ”Guds
förstfödde son” el. ”den andre guden”. Dock tänkes
denna medlande makt samtidigt ss. det i
världen inneboende verksamma förnuftet, en
uppfattning med anor å ena sidan i stoicismens
lära om pyr techniko’n el. den världen
genom-flammande och livande ”konstskickliga” elden,
å andra i Aristoteles’ entelekier (se d. o.).
Jo-hannesevangeliets kända Logoslära torde ock
äga samband med F:s filosofi. F. ö. läres hos
F. syndafallet med själavandring som
oundgänglig påföljd. För etiken är askesen (se d. o.)
hans lösenord, och extasen (se d. o.) anvisas ss.
vägen till förening med och uppgående i
gudomen. Bekant är vidare den djärvt allegoriska
tolkning, varmed F., efter stoiska mönster,
söker tyda folkreligionens myter och uppvisa
bibellärornas överensstämmelse med filosofiens
renade visdom (jfr Allegori).
Texteditioner av Th. Mangey (1742) och L. Cohn &
P. Wendland (1896—1930). Senaste uppl. av F:s
skrifter föreligger i tysk övers, av L. Cohn (1931).
— Litt.: E. Zeller, ”Die Philosophie der
Grie-chen”, 3:2 (4 Aufl. 1903). Förteckning över
den omfattande F.-litteraturen hos E. Schürer,
”Geschichte des jüdischen Volkes im Zeitalter
Jesu Christi”, 3 (3 Aufl. 1898). A.N.
Filopa’nti, Q u i r i c o, pseud. för G u i s e
p-p e B a r i 11 i, italiensk filosof,
naturvetenskapsman och politiker (1812—94), soldat
under Garibaldi, deputerad vid konstituerande
— 399 —
— 400 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
