FILOSOFI deomdömen således ej möjliga (värderelali-vism). Å andra sidan ha Wilhelm W i n-delband (1848—1915) och Heinrich R i c k e r t (f. 1863) fattat värdeproblemen som det egentliga objektet för filosofien och humanvetenskaperna. Hugo M ü n s t e r-berg (1863—1916) vill gå bakom den kvantitativa, kausalbehärskade värld, som ter sig för det naturvetenskapliga betraktelsesättet, till systemet av värden, som är själva verkligheten och endast fattas genom intuitionen. Så även Henri Bergson (f. 1859). Värdeforskningen är därvid förenad med en kunskapsteoretisk undersökning, likaledes kännetecknande för vår tid, en analys av vårt medvetande i avsikt att tränga igenom de sekundära bildningarna till vår ursprungliga uppfattning. Man har med större skärpa upptagit kritiken av sådana begrepp som substans, orsak, själ, aktivitet. Även härvid har en skeptisk uppfattning gjort sig gällande, hos oss representerad av Hägerström och Adolf P ha-lén (1884—1931), vilka anse dylika begrepp som rester av det vanliga medvetandets okritiska bildningar, utan motsvarighet i verkligheten. Till samma resultat ha andra forskare kommit men ej stannat därvid utan tagit denna skepsis till utgångspunkt för en uppfattning, som vidgar i st. f. inskränker vårt vetandes horisont. Så Francis Herbert Bradley (1846—1924), som, efter att ha blottat motsägelsen i de nämnda begreppen, söker att i en intuitiv helhetsuppfattning övervinna den. Så ock Bergson och Münsterberg, vilka i den omedelbara upplevelsen anse sig fatta tingen i sig själva och sålunda nå över de skrankor Kant satt. Även andra försök ha gjorts att fasthålla tankar och värden, som ej nås av den rena empirismen. F i k t i o n a-lismen, Hans Vaihingers (f. 1852) Als-ob-filosofi, räknar med vissa aprioriska antaganden (t. ex. Kants), som visserligen icke kunna bevisas, men som vetenskapens fakta tvinga oss att ta hänsyn till, ”som om” de vore fakta. Pragmatismen (W i 11 i a m James, 1842—1910) låter en obevisad trossats gälla för sanning, så länge den utan motsägelse går att leva på. Mot det naturvetenskapliga betraktelsesättets tillämpning i humanvetenskaperna har hos oss Vitalis Norström (1856—1916) kämpat och hävdat de andliga värdenas självständighet, utan att dock vilja acceptera vare sig transcenden-talismen el. den boströmska evighetsfilosofien. En filosof, som i ovanlig omfattning bevarat anknytning till olika tankeriktningar, är H a-rald Höffding (1843—1931), vilken med mycket hänsynstagande till specialvetenska perna följt deras olika problem in i ett större sammanhang och, särsk. i sin religionsfilosofi, tagit fasta på värdets bestående som det centrala i tillvaron. Den historiska följd, i vilken de filosofiska tänkesätten framträtt, har givetvis till en del berott på kulturförhållanden och även tillfälligheter, men i stort sett har ordningen också betingats av tankarnas sammanhang, även om man icke, som Hegel, kan tänka på att a priori konstruera fram deras serie. — Litt.: E. Zeller, ”Die Philosophie der Griechen” (3 bd, 1844 —52, 6 Aufl. 1919 ff.); K. Fischer, "Geschich-te der neueren Philosophie” (8 bd, 1854—93); W. Windelband, ”Geschichte der neueren Philosophie” (2 bd, 1878—80, 5 Aufl. 1911), 'Geschichte der abendländischen Philosophie” (1888, 4 Aufl. 1923); J. Burnet, "Early Greek philosophy” (1892), "Greek philosophy”, 1 (1914); H. Höffding, "Den nyere Filosofis Historie” (2 bd, 1894—95, 3 Udg. 1921—22); Th. Gomperz, "Griechische Denker” (3 bd, 1896—1909, 2 Aufl. 1903—09); H. Larsson, "Den grekiska filosofien” (1921), "Filosofiens historia i korta drag” (1924); A. Ahlberg, "Filosofiens historia” (2 uppl. 1931). H.L. F:s historia i Sverige förstås till fullo blott inom den sv. kulturen som helhet i dess växelverkan med främmande kultur och särsk. dennas filosofi. Även Sverige har sin medel-tidsmystik — den heliga Birgitta (o. 1303— 73) — mot skolastikens bakgrund. Och vår univ.-filosofi börjar som thomism, d. v. s. skolastisk aristotelism, gentemot vilken man efter protestantismens införande vill i ramis-men se "den sanna filosofien”. Som reflex av vår storhetstids förhållanden må nämnas den gästroll som prof, i Lund (1668—77), varmed S. Pufendorf (1632—94) deltar i grundläggningen av dess univ., där han fullständigast utvecklade sitt antiskolastiska naturrättssystem. Den sv. skaldekonstens fader G. Stiernhielm (1598—1672) framträder som typiskt renässansfilosofisk polyhistor, likaså Atlanticans förf, medicinaren O. R u d-beck d. ä. (o. 1630—1702), som införde car-tesianismen i Uppsala; i Lund skedde detta genom A. Rydelius (1671—1738). Wolff-ianismen företrädde i Uppsala S. K l i n g e n-s t ier na (1698—1765) och N. Wallerius (1706—64), i Lund L. Laurel (1705—93) och ännu F. J. Cederschiöld (1774— 1846), medan lockeanismen fick gehör i Uppsala genom P. N. Christiernin (1725— 99) och i Lund genom den sedermera Fichte-och framför allt Schelling-intresserade M. F remlin g (1745—1820), hos vilken E. Tegnér d. ä. (1782—1846) filosofiskt gick — 409 — — 410 —