Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filosofi - Historia - Filosofie doktor (fil. d:r) - Filosofie kandidat-examen (fil. kand.) - Filosofie licentiat-examen (fil. lic.) - Filosofie magister (fil. mag.) - Filosofisk - Filosofisk ämbetsexamen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILOSOFIE DOKTOR
i skola. Empiristisk upplysningsfilosofi ej utan
rationalistiskt inslag hyllar skalden C. G. af
Leopold (1756—1820). Djupare originalitet
röjer den allsidige polyhistorn E. S w e d e
n-borg (1688—1772), ävensom den tidigt i
Spi-noza och Leibniz initierade T h. T h o r i 1 d
(1759—1808). Genom D. Boèthius (1751—
1810), från början en erfarenhetsfilosofiens
förespråkare, vann Kants krilicism och
trans-cendentalfilosofi (likvisst med högre
uppskattning av religionens värde och självständighet)
sitt inträde i Sverige under medverkan av den
geniale B. Höi jer (1767—1812), vars
trans-cendentalism dock fortskred i liknande
konstruktiv riktning som hos Fichte, Schelling,
Hegel. Fick så schellingianismen i P. D. A.
Atterbom (1790—1855) sitt uppsaliensiska
språkrör och erövrade hegelianismen Lund
genom E. S. B ring (1785—1855), L. F.
Westman (1795—1861), P. Genberg
(1811—75) och J. J. Borelius (1823—1908),
visserligen i alltmer mildrad och mindre
konstruktiv form, visa de tänkare, som i Uppsala
genom N. F. Biberg (1776—1827) anknöto
till Boèthius — S. Grubbe (1786—1853)
och Chr. J. Boström (1797—1866) —,
liksom även dessa båda föregångare en
principiellt anlikonstrukliv hållning och syfta till
metafysikens basering på annan erfarenhet än
den sinnliga, näml, medelst förståndets analys
av medvetandets förnuftiga, osinnliga, särsk.
sedligt-religiösa innehåll. De nå härvid fram
till att se verklighetens väsen i ett
personligheternas rike, varest de ändliga personerna
fattas som Guds, den oändliges idéer. Till
liknande ståndpunkt hade, över Höijer och
Schel-hng, också hunnit historikern-filosofen E. G.
Ge i jer (1783—1847). Samma principiella
åskådning hävda sedermera i Uppsala S. R i
b-bing (1816—99) och C. Y. Sahlin (1824—
1917), i Lund A. Nyblaeus (1821—99) och
P. J. H. Leander (1831—1907) samt
ulan-för stats-univ. skalden, kulturhistorikern V i
k-tor Rydberg (1828—95) ävensom lektorerna
G. J. Keijser (1844—1916) och K. Pir a
(f. 1868).
Bibergs och Boströms försök att kritiskt
revisionistiskt tillgodogöra sig även
Schleierma-cher fortsattes av Sahlin och dennes lärjunge
E. O. Burman (1845—1929), vilka båda
dock vidga programmet även till andra
trans-cendentalister. De båda senares lärjunge V.
Norström (1856—1916) kommer på
denna linje till öppen skilsmässa från
boströmianismen, som redan tidigare P. W i k n e r
(1837—88) hade övergivit, båda alltjämt
fasthållande personlighetsintresset och den religiösa
inriktningen, medan däremot den nyaste
Upp
salaskolans grundläggare A. Hägerström
(f. 1868) efter en snabb växling av
ståndpunkter, som företer inre analogier med
transcen-den talismens fram till hegelska vänstern,
hamnat i en starkt posilivistiskt färgad,
antireli-giös teoretisk objektivism, vars avigsida är en
lika utpräglad praktisk subjektivism. En
djupast sett likartad men diskretare objektivism
företrädde A. Phalén (1884—1931), under
strängaste begränsning till det teoretiska och
med ett uppbåd av imponerande dialektisk
färdighet. Positivistiska tendenser röjer även
A Herrlin (f. 1870), under det H.
Larsson (f. 1862), M. Jacobsson (f. 1885),
A. Nyman (f. 1884) röra sig på en modern
kriticisms linjer och P. E. Liljeqvist (f
1865) företrädesvis fullföljt en immanent
kritiks revisionistiska uppgift i fråga om den
boströmianska personlighetsidealismen.
Utanför nu antydda linjer stå A. Vannérus (f.
1862) med sitt encyklopediskt utbyggda
filosofiska system och J. Landquist (f. 1881)
i sin anknytning till Dilthey, Bergson,
Münster-berg, Rickert och vår E. G. Geijer. — Litt.;
A. Nyblæus, ”Den filosofiska forskningen i
Sverige” (4 bd, 1875—97). P.E.L.
Filosofi’e doktor, förkortat fil. d:r el. dr,
innehavare av högsta lärdomsgraden inom fil.
fakultet (se Grad), vanl. förvärvad efter avlagt
disputationsprov (se Disputation). W.N.
FilosofFe kandidat-examen, förkortat fil.
kand.-examen, examen inom fil. fakultet,
avlägges i minst 3 av fakultetens examensämnen,
med sammanlagt minst 6 betygsenheter,
därav minst betyget Med beröm godkänd i 2 uti
examen ingående ämnen. — Filosofie
kandidat, person, som avlagt f. k.-e. Jfr
Universitet. W.N.
Filosofi’e licentiat-examen, förkortat fil.
lic.-examen, 1870 inrättad examen inom fil.
fakultet, avlägges efter avlagd fil. ämbetsexamen el.
fil. kand.-examen i minst ett av fakultetens
examensämnen. — Filosofie licentiat,
person, som avlagt f. l.-e. W.N.
Filosofi’e magister, förkortat fil. mag.,
person, som avlagt filosofisk ämbetsexamen, förr
även om innehavare av doktorsgrad i fil.
fakulteten. W.N.
Filosofisk, som hänför sig till filosofi;
spekulativ, grubblande; levnadsvis, stoisk,
resignerande.
Filosofisk ämbetsexamen, 1907 inrättad
univ.-examen, vars avläggande fordras för
anställning ss. ord. lärare vid allmänt lärov. el.
folkskoleseminarium. Behörighet att avlägga
f ä. tillkommer envar, som avlagt
studentexamen; f. ä. omfattar vissa ämnesgrupper med
sammanlagt minst 7 betygsenheter, särsk. för-
— 411 —
— 412 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
