Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finkelolja - Finkfåglar - Finksläktet, ädelfinkar - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINKFÅGLAR
ingående aminosyran leucin, och tyrosol av
aminosyran tyrosin o. s. v. F. varierar ganska
betydligt till sin sammansättning, beroende på
det vid jäsningen använda materialet, jästen
och temp. Obehagligast lukt och smak har f.
från potatisbrännvin; f. från sädesbrännvin
bi-behålles ofta i ringa mängd och ger detta
brännvin detsammas karakteristiska smak. F.
vid druvsaftens jäsning har en behaglig lukt
och smak och bidrager genom sin halt av
ön-anteter till vinets bouquet (se d. o.). F. har
ansetts vara skadligare än etylalkoholen, men
beträffande de sjukliga förändringar, som den
vid långvarig tillförsel skulle framkalla, saknas
säkra uppgifter. F. har använts ss. råmaterial
för framställningen av amylalkohol. Wk.
Finkfåglar, en fam. tättingar, se Finkar
1).
Finksläktet, s. k. ä d e 1 f i n k a r, Fringilla,
tillhör underfam. egentliga finkar (se Finkar
2) och utmärkes därigenom att munvinkeln är
försedd med borsthår och stjärtens sidopennor
delvis äro vita. 11 arter, resp, underarter ha
beskrivits. F:s geografiska utbredning omfattar
Europa, Väst- och Nordasien till Japan samt
n. Afrika. 2 arter förekomma i Sverige. —
Bofinken, F. cælebs, är utbredd över
Europa och v. Asien. I Sverige är den allmän över
större delen av landet och förekommer, om än
mera sparsamt, upp i Lappland. Den
uppehåller sig såväl i barr- som lövskogar, i dungar
och trädgårdar. Hannens högtidsdräkt är
synnerligen vacker med svart panna, blågrå hjässa,
nacke och skuldror, ryggen kastanj ebrun och
övergumpen grå; huvudets sida och bröstet äro
rödbruna, undergumpen vit. Vingpennorna äro
svartaktiga med ytterkanten gulgrön, över
vingen löper ett vitt band. Honans färgdräkt
är mattare, ovan olivgrå och under ljusgrå.
Ungdräkten liknar hannens. Genom sin
melodiska sång, sin prydliga dräkt och ringa
skygghet är bofinken en bland våra mest omtyckta
småfåglar. Sitt vackra, av mossa och lavar
förfärdigade bo lägger han på en gren el. i en
klyka täml. högt i ett träd el. en tät buske.
Äggen, som vanl. äro 5, ha blågrön el.
gråaktig bottenfärg med bruna el. svartaktiga
fläckar och punkter. Bofinken är flyttfågel,
ehuru många under milda vintrar stanna kvar
i s. delarna av landet. — B e r g f i n k e n, F.
montif ringi’Ila, utbredd över Europa och n.
Asien till Japan, tillhör i Sverige ss. häckfågel
endast de nordligare delarna, företrädesvis
fjällens björkskogsregion, men förekommer även i
de subalpina granskogarna. I sommardräkt har
hannen huvudet och framryggen svarta,
bakryggen och övergumpen vita, strupe och bröst
rostgula, vingtäckarna rostgula med vitaktiga
Bofink-hanne, Fringilla cælebs, vid boet.
fläckar och vingpennorna svartaktiga med en
vit fläck vid basen på handpennorna. Hos
honan är huvudet askgrått och färgen i övrigt
dunklare än hos hannen. Ungarna likna honan.
Boet påminner om bofinkens, och äggen, som
i regel äro 6, likna även bofinkens, men ha
mörkare bottenfärg och mindre skarp teckning.
Bergfinken är flyttfågel och förekommer under
vår- och höstdraget i stora flockar i sydligare
delarna av landet, där också en del övervintra.
Båda arterna livnära sig under sommaren
hu-vudsakl. av insekter, under höst och vinter
förtära de frön och vissa bär. H.W
Finland, fi. Suomi, republik i n. Europa,
omfattande huvudparten av halvön
Fennoskan-dias ö. del; 388,217 kvkm., därav 44,839 kvkm.
Bergfink, Fringilla montifringilla.
— 439 —
- 440 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
