Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Läge och gränser - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
insjöar; 3,634,047 inv. (1930). Huvudstad
Helsingfors (Helsinki) 234,096 inv.
Innehåll.
Sp.
Läge och gränser .. 441
Geologi .............441
Höjd- och
terrängförhållanden .... 445
Vattendrag ..........447
Klimat ..............447
Växtvärld ...........448
Djurvärld..........450
Befolkning och
administrativ indelning 450
Språk..............452
Fornminnen ..........452
Historia...........455
Författning .........473
Förvaltning .........477
Rättsväsen ..........479
Försvarsväsen......479
Vapen och flagga .. 482
Mynt ................482
Mått och vikt......483
Finanser ..........483
Jordbruk och bo-
skapsskötsel .... 484
Skogsskötsel........486
Bergsbruk..........486
Jakt och fiske .... 487
Industri...........487
Handel och sjöfart.. 489
Kommunikationer .. 491
Religiösa
förhållanden ..............492
Undervisningsväsen 496
Tidningspress.......498
Litteratur.........499
Teater.............505
Musik..............507
Konst .............510
Läge och gränser. F. når i n. till 70°5’30"
n. br. (Nuorgam i Utsjoki s:n), i s. til)
59°30’10" n. br. (Bogskär i Föglö s:n) men
fastlandet blott till 59°48’30" n. br. (yttersta
spetsen av Hangöudd). I v. går F. till 19°7’3"
ö. Igd. (Märket i Ålands hav), i ö. till 32°48’30"
(Urusjärvi i Suojärvi s:n). Med hänsyn till
medelvärdet för den geografiska bredden är
F. (bortsett från Island) det nordligaste av
alla världens riken. — Dess gränser ha en
längd av 4.800 km., av vilka landgränsen är
2,800 km. F. gränsar i s. till Finska viken, i
v. till Ålands hav, Bottniska viken och Sverige
genom Torne, Muonio och Köngämä älvar,
i n. och n. v. till Norge, delvis genom Tana,
Pasvik och Jakobs älvar, samt till n. Ishavet,
i ö. till Ryssland och Ladoga. J.F.
Geologi. F. tillhör Fennoskandia (se kartan
vid d. o.). Jordskorpans yngsta bildningar,
de lösa kvartära avlagringarna, vila här
direkt på de äldsta, de prekambriska, som
bestå av det arkeiska, kristallina urberget jämte
postarkeiska formationer. Mellan dem ligger
en väldig tidsintervall med djupgående
de-nudation. — Urberget utgöres ss. i Sverige
dels av ett par olikåldriga intrusivformationer,
vardera differentierade i olika slags granit-,
diorit- och gabbrobergarter, ofta omvandlade
till gnejser, grönstenar och amfiboliter (s. k.
metabasiter), dels av starkt metamorfa
ytberg-arter av sedimentärt och vulkaniskt ursprung.
Till de förra höra glimmerskiffrar, fylliter,
kvartsiter, arkosartade sandstenar, kalksten
och dolomit, till de senare sura men framför
allt basiska lavabergarter med tuffer och
agg-lomerat, ofta metamorfoserade till
hälleflin-tor, leptiter och metabasiter m. m. Ehuru
graniter, granitgnejser och gnejser avgjort
dominera, råder en rikedom på gamla
sedimentformationer, som tidigt erhöllo en för
pre-kambrisk geologi grundläggande stratigrafisk
indelning. Liksom i Sverige ligga de sura
hälleflintorna och leptiterna, v. F :s s. k. svionis
ka komplex, mest i botten av den äldsta su
perkrustala formationen, medan de
sedimentära skifferbergarterna med rikligt åtföljande
basiska lavor (t. ex. mandelstenar) och tuffer
(F:s s. k. bottniska formation) först möta i
de övre, yngre avd. Något underlag för
hälle-flint-leptitavd. har ej heller i F. kunnat
påvisas. Knappheten på de hos oss, t. ex. i
Bergslagen, vanliga ljusa, extremt
alka-lirika och malmförande leptittyperna
förklarar i sin mån den anmärkningsvärda bristen
på malmer i F. Trots det av havet brutna
sammanhanget med ö. Sverige är den analoga
bergsbyggnaden påtaglig. Så återfinnas
Norrlands granitmassiv och
superkrustalformatio-ner i de s. k. centralgraniterna m. m. i
Tavast-land och Österbotten. Det av gnejser, leptiter
och urkalkstenar m. m. uppbyggda s. k.
sveko-fenniska veckningsstråket från gammalarkeisk
tid fortsätter likaledes med likformig byggnad
från Mellan-Sverige österut längs det sydfinska
kustområdet. Ungarkeisk är däremot den i
topografien ävenledes utplånade s. k. kareliska
bergskedjan, som från Ladoga sträcker sig mot
n. n. v. uppåt Finnmarken, och i vilken den
ungarkeiska karelformationen sammanpressats
till mot ö. uppstaplade kataklastiska
överskjut-ningstäcken (se Kataklas), främmande för
det äldre finska urbergets
intrusionstekto-nik och på stort djup försiggångna plastiska
deformation och ultrametamorfos (se M e t
a-m o r f o s). Karakteristisk härför är de äldre,
förgnejsade graniternas intima konkordanta
genomvävning av superkrustalformationerna och
en genom nedpressning till högtempererade
djup orsakad partiell omsmältning (palingenes)
med bildning av inhomogena
blandningsbergar-ter och ådergnejser (se Granit och Gnejs),
de s. k. arteriterna, migmatiterna och veniterna.
De härav oberörda yngre, ej förgnejsade
graniterna genomskära däremot diskordant och
skarpt den äldre berggrunden. — Viktiga
malmförekomster m. m.: Orijärvi
kopparmalms-fält i s. v. Finland med koppar-, svavel- och
magnetkis m. m. ligger i en synklinalt byggd
leptitkomplex invid en genomsättande
granitgnejs. Den med Falun (se Falu gruva)
analoga malmen anses metasomatiskt tillförd
från graniten under omvandling av leptiten
till cordieritkvartsit m. m. Pitkäranta
malmfält, n. om Ladoga, med bl. a. magnetit,
koppar- och svavelkis, tillhör de s. k.
ladogis-ka skiffrarna i den kareliska veck zonen, vars
kalkstenar metasomatiskt överförts till malm
och skarn av traktens rapakivigranit (se
nedan) . Outokumpu kopparmalmsfält
läng
— 441 —
— 442 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
