Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Höjd- och terrängförhållanden - Vattendrag - Klimat - Växtvärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
500—600 m. Vattendelaren mellan Ishavet och
Bottniska viken ligger på 275—450 m., och
längs gränsen reser sig en rad höjder på mera
än 500 m. Alla äro dock av samma typ som
bergkullarna på den inre norrländska
urbergsplatån. Vid v. gränsen, längs Muonio älv, resa
sig däremot berg över 700 m. (Ounastunturi
762 m., Pallastunturi 858 m.). I n. v.
Enon-tekis, d. v. s. den flik, som F. skjuter in
mellan Sverige och Norge, stiger medelhöjden i
n. till 800 m. Här bli terrängformerna
djärvare; längst i n. möter t. o. m. en liten remsa
av den kaledoniska fjällkedjan med F:s högsta
topp Haldifjäll el. Haltiotunturi (1,324 m.). J.F.
Vattendrag. Den inre sjöplatån utgör 107-500
kvkm. el. 28 °/o av F:s yta. Härav äro 16°/o
el. 17,400 kvkm. sjö. Trots dess morfologiska
enhetlighet skär landets huvudvattendelare
genom densamma och delar den i tre åt olika
håll avvattnade flodområden. Det östligaste,
Vuoksens (60,220 kvkm.), är samtidigt landets
största och avvattnas till Ladoga. Det
mellersta dräneras genom Kymmene älv till
Finska viken och det v. genom Kumo älv till
Bottniska. Av de nordfinska älvarna är Kemi älv
den största med ett vattenområde av 51,400
kvkm. De äro i allm., liksom kuståarna,
fattiga på sjöar. Endast Ule och Pasviks älvar
kunna med hänsyn till sjörikedom jämföras
med den inre sjöplatåns. Av Pasviks
flodområde utgöra sålunda 12,7 °/o sjöar. Tack vare
att sjöprocenten för många av de större
vattendragen är så ansenlig, blir deras
vattenfö-ring särdeles jämn. Sålunda varierar den i
Vuoksen under året blott mellan 500 och 1,600
kbm./sek. Fallhöjden är i allm. obetydlig.
Sjöplatåns sjöytor ligga på 70—100 m:s höjd,
och deras avloppsälvar ha en fallhöjd på 65—
75 m., mestadels som forsar fördelad på en
lång sträcka. Endast i Vuoksen är största
delen av fallet koncentrerat på det översta
loppet, 64 m:s sänkning på 24 km:s längd
(Ima-tra). De n. älvarna ha något större fall, Ule
och Pasviks älvar c:a 120 m. från sina
centralsjöar, Ule träsk och Enare. De största av
sjöplatåns sjöar äro Saima (c:a 1,760 kvkm.),
Päijänne och Näsijärvi. I n. F. äro Ule, Kemi
träsk och Enare de ansenligaste. J.F.
Klimat. F :s klimat är kallt och fuktigt. Ärs
medeltemp. varierar mellan 5° (Åland) och
—3° (n. Enontekis). 0°-isotermen för året
går från Tornedalens sydligaste del mot ö. s. ö
Även ishavskusten har 0° i årstemp. Därifrån
sjunker denna mot s. till 68° n. br. på gr. av
den i denna riktning växande höjden ö. h.
Årets kallaste mån. är febr, med en medeltemp
på v. Åland av —3°. Den sjunker mot n. ö.,
och redan Helsingfors har en febr.-medeltemp -
av —6,9°. Inre sjöplatån har mellan —8° och
—11°, ishavskusten —10° och inre delen av
n. F. ända till —15°. Årets varmaste mån.,
juli, har i sydöstligaste Karelen nära 17°, me
dan hela Nyland, Egentliga F. och sjöplatåns
s. del ha mera än 16°. Från denna isoterm
sjunker julimedeltemp. rätt kontinuerligt till
Ishavskusten, där den är 10°. Ärsmedelampli
tuden är alltså nästan överallt mera än 20°
I ö. och det inre stiger den till 25—27°,
givetvis beroende på att klimatets kontinentali
tet tilltager med avståndet från havet.
Köldperioden (perioden med minusgrader till
medeltemp.) räcker i landets kallaste delar 7
mån., på Åland och i Nylands yttersta
skärgård däremot blott 4 mån. (början av dec.—
början av april). Midnattssol har F. n. om
65°42’ n. br. Vid Ishavskusten räcker den 73
dygn, medan polarnatten varar 51. Vindarna
äro särsk. på vintern s. v. På gr. härav faller
största nederbördsmängden i s. s. v. I v. Nyland
uppgår den ända till 750, i s. v. Karelen till
650 mm. pr år. I sjöplatåns v. del når den
sistn. värde men går i dess inre och ö. delar
ned till 600 å 550 mm. N. om polarcirkeln är
den mindre än 500 och vid Ishavskusten blott
400 mm. Lappland är således F:s torraste del.
Undantag från denna regel bilda de högre
bergen, på vilka nederbördsmängden växer med
höjden. Den är över hela F. i allm. jämnt
fördelad under året. Snötäcket ligger i
medeltal 3 mån. på v. Åland men redan i inre
Egentliga F. och s. Nyland 4 och n. ö. om en linje
mellan Brahestad och Kotka mera än 5 mån.
N. om polcirkeln varar snön mera än 7 mån.
Faktorer, som i hög grad påverka de
lokalklimatiska förhållandena i hela F., äro de talrika
sjöarna och mossarna. Även de vidsträckta
skogarna verka utjämnande på temp. och på
luftfuktigheten. J.F.
Växtvärld. F :s mest utbredda klimatiska
vegetation är skogen, som urspr. torde ha
funnits överallt utom längst i n. och på de högsta
bergen. Från 68°30’ i n. v. och 69°30’ i n. ö.
ända till Finska viken i s. är barrskogen den
dominerande skogstypen. N. om den inre
sjöplatån och Satakunta är den av samma
karaktär som den nordsvenska. Den är mestadels
en hedbarrskog, d. v. s. med en
undervegetation av ris, mossor och lavar. Ofta är den en
blandskog av tall och gran, men den rena
tallskogen har särsk. i n. betydligt större
utbredning än hos oss. Även ängsbarrskog är allm.
I densamma finnes, liksom i Sverige, en stark
inblandning av högnordiska lövträd, ss. björk,
asp, rönn, sälg och al, stundom i så stor
procent, att man kan tala om blandad löv- och
barrskog. S. om detta n. finska barrskogsbälte
— 447 —
— 448 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
