Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Geologi - Höjd- och terrängförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
från issjöar, bildade mellan vattendelaren i ö.
och den mot v. och s. v. tillbakaryckande
isranden, ej ringa utbredning. — Det fuktiga
klimatet, landytans svaga lutning och
jordarternas ofta ringa genomsläpplighet ha, jämte
igenväxningen av sjöar, orsakat en rikedom på
mossar och myrar, upptagande c:a Vs av
landytan. Till dem ansluta sig avsättningar av
myrmalm och järnockra. Postglacial
vittrings-jord, särsk. på berggrund av rapakivi, är ej
sällsynt. — Intill mitten av postglacial tid låg
F:s huvudvattendelare långt i s. vid
Salpaussel-kä, och i huvudsak dränerades då hela
sjöområdet med Päijänne, Saima, Näsijärvi, Ladoga
m. fl. sjöar mot n. och v. Den starkare
landhöjningen i n. v. orsakade därefter en långsam
stigning av sjöytorna och utstjälpning mot s. ö.
(se F o r n s j ö a r). På gr. härav började under
stenåldern den ännu pågående omläggningen
av hydrografien, i det avlopppen förflyttats
söderut till sina nuv. lägen med genombrytning
av Salpausselkäryggarna och
huvudvattendela-rens förläggning långt i n. v. till närheten av
Bottniska viken. G.Fn.
Höjd- och terräng förhållanden. Större delen
av F. tillhör den baltiska skölden och
är alltså ett gammalt peneplan, där
denuda-tionen nästan överallt hunnit bortskaffa alla
bergarter, yngre än urberget. De på detsamma
en gång befintliga paleozoiska bergarterna
möter man först i Estland, vars n. kust nu
markerar den paleozoiska platåns n. kant. Finska
viken intager en sänka framför denna i
pene-planets s. del. Dettas yta är i stort sett
synnerligen jämn, men i detalj finner man i
terrängen en ständig växling av små ojämnheter,
som bero både av berggrundens och de lösa
jordlagrens gestaltning, över den jämna
bergytan uppsticka sålunda ett stort antal smärre,
högst 100—200 m. höga bergkullar; i vissa
delar av F. äro de talrikare än i andra. De äro
av sekulär vittring, preglacial denudation och
glacialerosion ur berggrunden frampreparerade
motståndskraftigare bergpartier. Vidare finner
man i bergytan talrika, nu vattenfyllda
fördjupningar. De utgöra sprickfyllda delar av
berggrunden, där inlandsisen utplockat de
lossnande delarne av denna och sålunda vidgat
sprickorna och frampreparerat gamla
brottlinjer. Däremot ha de lösa jordlagren, där de
äro mäktiga, vare sig de utgöras av
sedimentära leror, sandlager el. moräner, verkat
utplånande på berggrundens ojämnheter. Å andra
sidan utgöra flerstädes hela system av
radial-moräner (drumlins) ett betydelsefullt drag i
terrängens relief. I kanske ännu högre grad
gäller detta de ryggformiga rullstensåsarna och
de ändmoränartade tväråsarna
(marginalåsar
na), som liksom ofantliga järnvägsbankar
löpa genom s. F. i v.—ö. riktning. Alltefter
fördelningen av dessa morfologiska element kan
det finska peneplanet uppdelas i följande
morfologiska enheter. 1. Den
österbottniska kustslätten. Den bildar den ö.
fortsättningen av Väster- och Norrbottens
kustland i Sverige och omfattar i F. hela
Bottenhavskusten. Bergytan är här jämnare än
annorstädes i F., och de få fördjupningarna äro
mestadels utplånade av det ovanligt mäktiga
täcket av marina leror. Bergytan sluttar svagt
mot v., och vid kusten bilda dess svaga
upphöjningar över havsytan ej alltför vidsträckta
skärgårdar. 2. S. F:s kustland,
omfattande s. v. Karelen, Nyland, Egentliga F. och
Åland. Berggrunden är här mera småkuperad
och delvis präglad av sprickdalar. N. gränsen
för denna landskapstyp utgöres i ö. av
Salpausselkäryggarna. Dessa markera ju ett
israndläge, vid vilket isranden under
avsmält-ningstiden en längre period varit stationär.
Utanför densamma avsattes på den dåtida
havsbottnen mäktiga leror och utsvämmades
stora mängder sand. Härigenom igenfylldes
större delen av berggrundens håligheter. Det
nuv. fastlandets yta är därför bortsett från de
små uppskjutande bergkullarna, mycket flack,
och jämnheten tilltar emot Ladoga. I Nylands,
Egentliga F:s och Ålands skärgårdar träder
berggrunden mera i dagen, och de många
spricklinjerna vinna därför ökad betydelse för
topografien, särsk. därigenom att öarnas och
sundens stränder bli rätlinjiga. 3. Den inre
s j ö p 1 a t å n. N. om Salpausselkä skedde
avsmältningen hastigt. Isranden ryckte därför
här mot n. v. så fort, att någon nämnvärd
avsättning av sand och slam icke hann försiggå
utanför iskanten. Berggrundens många
sprickor och dislokationslinjer ligga därför här
mera blottade. Längre söderut äro de däremot
igenfyllda av Salpausselkäs mäktiga
sandmassor. Dels av denna anledning, dels därför att
den inre sjöplatåns yta är så gott som
horisontell, medan det sydfinska kustlandet sluttar
mot s., ha berggrundens många övervägande
n. v.—s. ö. sprickor och upprensade
sprickzoner uppdämts och förvandlats till sjösystem.
Omkr. dessa dominerar back- och
moränlandskapet, här och där genomdraget av n. v.—s. ö.
rullstensåsar. 4. N. och ö. om den inre sjöpla
tån utbreder sig Karelens
bergkulllandskap och rutplatåland. Här är
sjörikedomen mindre men bergplatån
sönderskuren av korsande spricksystem. N. om Kemi
älv bildar F. en ö. fortsättning av inre
Norrlands urbergsplatå. Landet når här överallt
över 200 m. ö. h. med enstaka höjder upp till
— 445 —
— 446 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
