Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Befolkning och administrativ indelning - Språk - Fornminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
lats av den stora nativiteten. 1751—55 var
antalet levande födda årl. 45,s °/oo av
folkmängden, vilket värde sedan långsamt nedgått till
21,5 °/oo 1928. I mitten av 1700-talet var
antalet dödsfall 28,6 °/oo. Det höll sig på denna
siffra till 1870-talet, då det sjönk till 22,2 °/oo:
det nedgick i början av vårt årh. till 18,5 °/oo
och 1928 till 13,5 °/oo.
Emigrationen var före världskriget
betydande. 1901—13 utvandrade 199,000 personer,
nästan uteslutande till Amerika. De
restriktioner, som sedan dess tillämpats för invandring
till U. S. A., ha förorsakat en avsevärd
minskning i emigrationen från F. 1929 utvandrade
blott 6,383 personer, därav 5,186 till Canada.
Emigrationen går till allra största delen från
Åland och s. Österbotten samt i någon mån
från Satakunta och Tavastland. Från
nordligaste, ö. och s. F. finns praktiskt taget ingen
utvandring.
F:s folktäthet är i medeltal 10,6 pr kvkm
land. Befolkningen är dock mycket ojämnt
fördelad. Jfr Folktäthetskartan vid Europa.
Folktätheten avtar i regel från s. mot n. och
från v. mot ö. Blott ett ringa antal
kommuner i närheten av någon stad uppvisa 50 inv.
el. mera pr kvkm. I Nylands län varierar
landskommunernas folktäthet vanl. mellan 14
och 30 pr kvkm., i Egentliga F. och Satakunta
går den sällan över 25. På sjöplatån är den
vanl. 5—10 el. 10—15, i n. Österbotten 1—3
och i Lappland mindre än 1 pr kvkm. Av hela
befolkningen bodde 1928 698,891 el. 20,6 °/o i
städerna el. stadsliknande samhällen. De
största städerna voro utom huvudstaden: Åbo
(63,918 inv.), Viborg (54,120), Tammerfors
(54,015), Vasa (24,771), Kuopio (23,656) och
Uleåborg (23,478). J.F.
Befolkningen i Finland har nästan
uteslutande finska el. svenska till modersmål. Enl. den
allmänna folkräkningen 1920 uppgingo de
finsktalande till 2,754,228 personer, el. 88,79 ®/o
av landets hela befolkning, de svensktalande
till 340,963, el. 10,98 ®/o av totalbefolkningen.
Därjämte talade 4,806 personer (0,is °/o) ryska,
2,378 (0,08 ®/o) tyska, 1,603 (O,os °/o) lapska och
2,025 (0,04 ®/o) andra språk. Sedan 1880, då
de första språkstatistiska uppgifterna föreligga,
ha svenskarna procentuellt gått tillbaka, ehuru
de absolut taget ökats. De utgjorde 1880 14,si
°/o av hela befolkningen, 1900 12,89 ®/o och 1920
10,98 °/o. Den finsklalande befolkningens
sjunkande nativitet under senaste tid torde dock
i någon mån hejda denna utveckling. Det sv.
bosättningsområdet omfattar hela kusten av
Nylands län, s. och större delen av Egentliga
F:s skärgård, hela Åland samt kusten av Vasa
län från sydgränsen till Gamla Karleby. Inom
detta område ha två städer, Helsingfors och
Vasa, finsk majoritet, de övriga mer el. mindre
starka finska minoriteter, liksom ock de flesta
sv. landskommuner i Nyland och Egentliga F.,
där en talrik finsk arbetarbefolkning bundits
vid de industriella anläggningarna. I städerna
i landets finskspråkiga delar finnas svenska
minoriteter, tillhörande den bildade klassen. De
i städerna bosatta svenskarna utgjorde 1920
33,40 ®/o av samtliga svenskar och 23,13 ®/o av
rikets hela stadsbefolkning. Inom den bildade
klassen, som tidigare varit rent svensk, ha
svenskarna procentuellt gått starkt tillbaka. Mest
har ämbetsmannaklassen förfinskats, medan
svenskarna alltjämt bibehålla en dominerande
ställning inom affärslivet och storindustrien.
H.B-th.
Språk, se Finlandssvenska och F i
n-ska språket.
Fornminnen. Liksom övriga länder kring
Östersjön torde Finland ha varit bebott redan
under Ancylustiden (se d. o.). De båda till
detta skede hänförda fynden (se Ko r p i 1 a h t i
och N y s 1 ä 11) äro dock omtvistade. De
äldsta säkra vittnesbörden om människors
uppträdande äro stenåldersboplatserna (se B
o-plats), tillhörande den s.-v.-finska
Suomus-järvikulturen (se d. o.), som tillhör
övergången mellan äldre och yngre skandinavisk
stenålder. Inventariet från dessa boplatser utgöres
nästan uteslutande av grova stenredskap. De
talrika yngre boplatserna uppvisa bättre
forn-saksformer och massor av ornerade
krukskär-vor. Stenkammargravar saknas, men från det
skede, som motsvarar Skandinaviens
gång-grifts- och hällkisttid, finnas i sv. F. ett
betydande antal enmansgravar (se d. o.) med
båtyxor (se d. o.) och lerkärl. Stenåldersfynd
äro kända från alla delar av F. ända upp mot
Ishavet, men huvudmassan härrör från
trakterna utmed Finska viken och Ladoga.
Enbart stenföremålen uppgå till mer än 25,000
— Fynd från bronsåldern äro i F.
mycket få. Av skandinaviska typer finnas ett
50-tal fynd, nästan alla från sv. F. Till denna
kulturgrupp får man även räkna en del av de till
o. 2,700 uppgående rösen, som iakttagits i
landet. Till den östryska bronsåldern höra något
mer än ett dussin små holkyxor och
gjutformar till dylika från olika delar av F. ävensom
en del boplatser med bl. a. lerkärl av
asbest-bemängt gods. De fåtaliga metallfynden från
F:s bronsålder ha lett till antagandet, att även
stenredskapen alltjämt varit i bruk (jfr
Bronsåldern, sp. 18). Järnåldern är
i F. ytterst torftigt företrädd i fynden ända
fram till början av 2:a årh. e. Kr. Efter denna
tid blir materialet rikare; det har under tre
— 451 —
— 452 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
