FINLAND inneslöt Äbo med dess biskopssäte och fasta borg. Benämningen österland, vari man varit van att sammanfatta de finska stammarnas hemvister, kom ur bruk, och den förr så skarpa motsatsen emellan de skilda stammarna utjämnades under inverkan av sv. lag och kristen sed. Åbobiskoparna, vilka framstodo som de förnämsta målsmännen för landets intressen vid konungens hov och de stores rådslag, intogo en klok och försiktig hållning i unionstidens strider. Efter en märklig organisations-period under de svenskfödda biskoparna Bengt och Hemming — den senare en nära vän till den hel. Birgitta och förklarad för helgon — slog det kyrkliga livet ut i full blom under biskopar av finsk frälsesläkt, sådana som Magnus Tavast(1412—50) och Magnus Särkilaks (Stjern-kors) (1489—1500).På den förres initiativ grundlädes birgittinklostret i Nådendal, vilket blev av betydelse för de litterära strävandena i landet; den senare påbjöd bl. a. allmogen att lära sig den kristna lärans huvudstycken på dess eget språk. Domkyrkan i Åbo blev ihågkom-men med många altaren och prebenden. Studerande, som tagit magistergraden i Paris, funnos flera från Åbo stift än från annat stift i riket. Men i menighetens uppfattning in-gingo katolska föreställningar en intim förening med nedärvda hedniska begrepp. Urgamla mytiska motiv och minnen om erä-marksfärdernas bragder utmynnade i en rik episk folkpoesi. Nöteborgsfredens gräns kunde ej hejda finnarnas framryckning mot n. Från det forna Birkkala, som bildade upplandet för tavasternas handelsstad vid utloppet av Kumo älv samt omfattade en stor del av det till lapparnas hemvister gränsande landskapet övre Satakunta, färdades storbönder som jägare och köpmän längs vattenlederna till s Österbotten. Där upptogo de med kungl. tillstånd och mot en måttlig avgift skatt av lapparna. Sedermera utsträckte de sina beskattnings-färder ända till Ishavets stränder och idkade en inkomstbringande handel med pälsverk. Dessa s. k. birkarlar (se d. o.) stötte i trakterna n. om Bottniska viken till hälsingarna, och på 1300-talet uppstod emellan biskopen i Åbo och ärkebiskopen i Uppsala tvist om stiftens, d. v. s. de dem skattskyldiga bosättningarnas gräns. Att gränsen redan tidigare gått i trakten av Kaakama älv, bevittnades av Satakunta landskaps menighet. Stiftsgränsen och på gr. härav även gränsen mellan Sverige och F. förblev ända till 1809 Kaakama älv. I öster, där sv. Karelen i Nöteborgsfreden gått miste om sina erämarker, fortgick kolonisationen in på ryskt område. 1475 lät Erik Axelsson Tott uppföra fästet Olovsborg el. Ny- slott. För att återtaga det förlorade slöt den rys-ke storfursten Ivan III förbund med konung Hans i Danmark. Under kriget (1495—97) tillba-kaslog Knut Posse med knapp nöd ryssarnas angrepp mot Viborg, men en stor del av ö. F. lades öde. Gustav Vasa sökte stärka landets försvar och vinna för Kronan ökad inkomst genom att kraftigt befrämja kolonisationen. Han betraktade erämarkerna som Kronans tillhörighet och sände till mellersta Finland och ända upp till Kajanatrakten nybyggare. Av dessa tillhörde en stor del den savolaksiska stammen, en stam, som först vid denna tid intar en plats i F:s historia och vars ursprung är okänt. Den kungl. åtgärden framkallade till en början blodiga inre strider, men de förr så avskilda stammarna kommo snart i nära beröring med varandra, och en möjlighet för uppkomsten av en finsk nation var därmed given. Under Gustav Vasa vann den luterska läran insteg. Den förkunnades av magistrar, som rönt inverkan av reformationen i Tyskland. Redan 1523 predikades den nya läran av Peder Särkilaks i Äbo. Michael Agricola utgav en Abc-bok och flera andaktsböcker på finska samt översatte till detta språk delar av bibeln, bl. a. N. T. (1548). Vid sidan av svenskan, som blev det egentliga officiella språket, förblev — 459 — — 460 — FINLAND 1323-1617