Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
tid slagna i flera drabbningar, och upproret
kvävdes i blod (1597). Genom sina tåg till
Finland 1597 och 1599 gjorde dock hertig Karl slut
på den finska adelns makt; en mängd
blodsdomar betecknade hertigens seger. I en stadga av
1602 tog hertigen de finska bönderna i skydd
gentemot fogdarna, och 1616 förhandlade de
finska ständerna vid lantdagen i Helsingfors
med Gustav Adolf om nya skatter och försvar
mot fienden.
Under 1600-talet förlorade F. ännu mera av
sin särställning inom riket. Sedan gränsen
mot Ryssland betryggats genom freden i
Stol-bova (1617), vände sig Sveriges intressen mot
s., och F. kom att stå på sidan om dessa.
Visserligen tillfördes det ytterligare en del av
ryska Karelen, det s. k. Kexholms län, men
detta förvaltades som en särskild provins. Den
under Gustaf Adolf och Kristinas förmyndare
genomförda centralisationen av förvaltningen
bragte F. i närmare förhållande till Sverige.
De förnämsta av adeln och de mest dugande
av ofrälse stånd överflyttade till moderlandet.
En betydande del av landet utdelades som län
åt stormän, som vistades i Sverige, el. åt
krigare av tysk-baltisk härkomst, vilka bildade
ett starkt inslag i den finska adelns struktur.
Tyska köpmän och hantverkare invandrade till
kuststäderna och bemäktigade sig dessas
förvaltning. Den inhemska adeln och
borgerska-pet i städerna började småningom försvenskas.
Genom inverkan från Sverige och sydligare
kulturländer undanröjdes nedärvda missbruk
och föråldrade plägseder. Det folkliga trädde
tillbaka för det byråkratiska. Av stor
betydelse blev inrättandet av en hovrätt i Åbo (1623).
Per Brahe, som hade en vidsynt förståelse för
Finlands framtidsmöjligheter, verkställde
under den tid han styrde landet som
generalguvernör (1637—40, 1648—51) en rad viktiga
reformer. På hans initiativ grundlädes Åbo
akad. (1640). Den fick sina första lärare för
det mesta från Sverige men blev snart en härd
även för finska kultursträvanden. Vid den
skolades det ortodoxa prästerskap, som,
utgånget från finska borgare- och bondehem,
lärde allmogen sträng disciplin och
kristen-domskunskap. Kyrkan omorganiserades, och
läskunnighet befrämjades av de nitiska sv.
biskoparna Rothovius, Petræus, Terserus och
Gezelius, far och son. Bibeln utkom på finska
1642.
Vid akad. tog sig även den finska
fosterlandskänslan uttryck. Enl. tidens sed höllos
latinska lovtal till hembygdens lov. 1678
uppläste Johan Paulinus, sedermera känd som
greve Lillienstedt, en lång dikt på grekisk
hexameter till F :s och finnarnas pris.
Intres
set för finskt språk, folkdikt, ordspråk och
finsk forntid uppkom. Johannes Magnus’ och
Olov Rudbecks teorier om det sv. rikets höga
ålder och forna härlighet fingo sin
motsvarighet i Daniel Juslenius’ ”Aboa vetus et nova”
(1700), vari ett mäktigt Fornfinland med
urgammal kultur och en hel rad mäktiga
härskare uppkonstrueras. Liksom den sv. bottnade
även den finska rudbeckianismen i stoltheten
över de sv. härarnas bedrifter, i vilka finnarna
och främst det namnkunniga finska rytteriet
hade sin dryga andel.
Emellertid började grunden för
stormaktstidens härlighet svikta. Det finska jordbruket
bestod för det mesta av svedjebruk, som vid
invånarantalets snabba tilltagande gjorde slut
på svedjeskogarna och under ogynnsamma
väderleksförhållanden ledde till svår missväxt.
Under nödåren 1695—97 torde F:s folkmängd
ha nedgått från o. 450,000 till inemot 350,000.
Så följde förödelsen under det stora nordiska
kriget. De finska regementena och det
utkommenderade reservmanskapet förbrukades i
Polen, i Ukraina och i Östersjöprovinserna.
Försöket att försvara Finland med en nyuppsatt
armé slutade med Armfelts nederlag vid
Storky-ro (1714). F. råkade under ryskt välde. Denna
tid, den s. k. Stora ofreden, medförde
våldsamma härjningar i sht för Karelen och
Österbotten, omänskliga grymheter flerstädes,
utpressning av allehanda pålagor samt
försäljning av fredliga invånare på
arbetsmarknaderna i Ryssland. Genom fredsfördraget i
Nystad (1721) gick s. ö. Karelen med Viborg
förlorat. Landet låg öppet för framtida ryska
infall.
En känsla av att Sverige ej mer förmådde
skydda F. begynte utbreda sig bland
befolkningen. Den förstärktes genom hattarnas
misslyckade revanschkrig (1741—43); F. blev
utrymt av den sv.-finska armén så gott som utan
motstånd, och vid fredsslutet i Åbo (1743) kom
landet ö. om Kymmene älv med
gränsfästningarna Fredrikshamn och Nyslott att
tillhöra Ryssland. Den under kriget uppkomna
misstämningen utnyttjades skickligt av
kejsarinnan Elisabet. I manifestet av 18/s 1742
gav hon tillkänna, att hon ärnade göra F. till
en buffertstat mot Sverige under rvskt
beskydd, men med egen författning, i fall dess
inv. förhöllo sig stilla under det ryska infallet.
I förlitande på detta löfte valde ett
landskaps-möte, som sammankommit från Åbo och
Björneborgs län, Karl Peter Ulrik av Holstein till
F:s storfurste. Kejsarinnan övergav dock strax
därefter planen på en särskild finsk stat.
Känslan av en förestående skilsmässa från
Sverige fortlevde, närd av ett täml. alltmänt
— 463 —
— 464 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
