FINLAND stridigt, kan åtal inför riksrätt följa. Har riksdagen beslutat väckande av åtal, utföres detta av justitieombudsmannen. Emellertid kan även republikens president förordna om åtal, i vilket fall åtalet utföres av justitiekanslern. Den senares ämbete utgör en ombildning av det gamla prokuratorsämbetet vid Finlands senat. Mot presidenten själv kan åtal anhängiggöras endast i det fall, att han gjort sig skyldig till högförräderi el. landsförräderi samt riksdagen efter anmälan av justitiekanslern el. statsrådet med % majoritet fattat beslut därom; justitiekanslern utför åtalet i högsta domstolen. — Riksdagens maktställning är betydande. Emellertid har även statspresidenten möjligheter att inom statsskickets ram utöva ett ej ringa inflytande, vilket även den faktiska politiska utvecklingen i det självständiga Finland nogsamt visat. En viktig befogenhet äger han i rätten att upplösa riksdagen och förordna om nya val. Finska och svenska äro republikens natio-nalspråk. Genom lag tryggas finländska medborgares rätt att hos domstol el. förvaltande myndighet få använda sitt modersmål och utfå expedition på detta språk. Lagar, förordningar och riksdagshandlingar skola utges på båda språken, vilka även båda få användas vid riksdagens överläggningar. Värnpliktig bör, såvitt möjligt, tilldelas sådant truppförband, vars manskap har samma finska el. svenska modersmål. Militärens kommandospråk är finska. J.E.N. Förvaltning. I spetsen för statsförvaltningen står presidenten och ministären. Det finska statsrådets organisation är närmare reglerad i 4 lagar och förordningar av 30/3 1922. Ministeriernas antal är 10: ministereriet för utri-kesärendena, justitieministeriet, ministeriet för inrikesärendena, försvarsministeriet, finansministeriet, undervisningsministeriet, lantbruks-ministeriet, ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, handels- och industriministeriet samt socialministeriet. Förutom cheferna för ministerierna kunna av presidenten till led. av statsrådet kallas högst två ministrar med uppdrag att ss. biträdande chefer handlägga ärenden vid ett el. flera ministerier el. att vara ministrar utan portfölj. Statsrådets led. skola enl. R. F. vara ”för redbarhet och skicklighet kända infödda finska medborgare”. Justitieministern samt minst en av de andra ministrarna skola vara lagfarna. De allmänna ärenden, som äro förbehållna republikens president, avgöras av denne i statsrådet på föredragning av vederbörande fackminister. Statsrådet ss. sådant äger avgöra ”samtliga styrelse- och förvaltningsärenden, vilka ej i rege — 477 — ringsformen, annan lag el. förordning äro för behållna republikens president el. uppdragits ministerium el. annan myndighet”. Statsrådet har alltså självständig beslutanderätt i en mängd fall och framstår därvid i viss mån som ett kollegialt verk med statsministern som ordf. Slutl. äro vissa styrelse- och förvaltningsärenden överlämnade till ministerierna för avgörande ant. av vederbörande minister el. ock, på eget ansvar, av chefen för ministeriets kansli el. annan, som därtill av presidenten på framställning av statsrådet förordnas. I F. råder alltså i viss utsträckning s. k. ministerstyrelse. Ett visst överinseende över ärendenas behöriga gång tillkommer justitiekanslern, vilken särsk. ålägges vara tillstädes, då ärenden föredragas i statsrådet för republikens president. — I högsta förvaltningsdomstolen, motsvarande sv. Regeringsrätten, har F. erhållit ett viktigt organ för prövande i sista instans av administrativa besvärsmål. För den allmänna förvaltningen är Finland indelat’ i län, härader och kommuner. Vid nyreglering av förvaltningsområdenas gränser skall sörjas för att dessa bli enspråkiga (finsk-el. svenskspråkiga) ”el. att åtm. minoriteterna med annat språk inom desamma bliva möjligast små”. Länsförvaltningen handhaves av landshövdingar (tidigare guvernörer). En särställning intager Åland, som genom lagar av 1920 och 1922 tillerkänts en vittgående autonomi och viktiga garantier mot förfinskning. I Ålands landsting har ögruppens befolkning ett viktigt självstyrelseorgan. Kommunal självstyrelse är rådande i kommunerna. Kommunallagen för landskommunerna är daterad 27/11 1917, städernas förvaltning har omorganiserats genom lag av 9/12 1927, vilken skall vara helt genomförd fr. o. m. 1931; gemensam för både landsbygd och städer är den kommunala vallagen av 27/11 1917. I varje landskommun skola finnas kommunalfullmäktige, utsedda för 3 år genom proportionella val. Vid valet ha alla valberättigade lika rösträtt. Valrätt må ej utövas genom ombud. Rätt att välja fullmäktige tillkommer varje medl. av kommunen (man och kvinna), som äger finsk medborgarrätt och före valårets ingång fyllt 21 år och vid senaste mantalsskrivning upptagits i kommunens mantalslängd. Utesluten från rösträtt är bl. a. ”den, som av annat skäl än medellöshet, styrkt medelst intyg från kommunalstyrelsen, under de två närmast föregående åren uraktlåtit att gälda honom påförda kommunala avgifter”. I övrigt gälla ung samma restriktiva bestämmelser som beträffande den politiska rösträtten. Valbar till fullmäktige och övriga kommunala förtroende — 478 —