FINLAND A. H. Chydenius’ ledning. Utpräglat svensk-sinnad var ”Vikingen” (1870—74). ”Hufvud-stadsbladet” grundades 1864 som nyhetstidn. av August Schauman och är numera den största och den ledande sv. tidn. i Finland. ”Nya pressen” (1883—1900) ägde stort politiskt inflytande under Axel Lilles ledning men blev indragen för sin skarpa opposition mot för-ryskningspolitiken. Liberala och kulturella finska kretsar grundade 1890 ”Päivälehti” (”Dagbladet”), som leddes av E. Erkko. Tidn. indrogs 1904. I stället grundades ”Helsingin sa-nomat” (”Helsingfors tidningar”), numera en stor, modernt red. nyhetstidn. och organ för finska framstegspartiet. Socialdemokraterna er-höllo 1895 sitt huvudorgan i ”Työmies” (”Arbetaren”), som 1918 omkom i upprorets virvlar och ersattes med ”Suomen sosialidemokraatti” På sv. utkommer det socialdemokratiska ”Arbetarbladet”. Det stora lantmanna- el. agrarpartiet har förutom talrika landsortstidn. — bland dem ”Ilkka” i Vasa, ”Maakansa” (”Landsbygdens folk”) i Viborg och ”Turun-maa” (”Äboland”) i Äbo — sedan 1930 huvudorganet ”Suomenmaa” i Helsingfors. Den s. k. Lapporörelsen övertog hösten 1930 en afton-tidn. i Helsingfors och utger den under namnet ”Ajan sana” (”Tidens ord”). Den sv. af-tontidn. i huvudstaden, ”Svenska pressen”, har framgått ur en serie sammanslagningar av olika kortlivade tidningsföretag. I den har även uppgått den liberala, modernt red. ”Dagens tidning”, som Gustaf Mattsson grundade 1912 men som måste upphöra 1914. Av sv. landsortstidn. är ”Äbo underrättelser” störst. Ytterst i öster utkommer ”Viborgs nyheter”. Större finska landsortstidn. äro i Äbo ”Uusi Aura” (höger), ”Turun sanomat” (”Äbo tidningar”, lib.) och ”Sosialisti” (soc.), i Tammerfors ”Aamulehti” (”Morgonbladet”, h.) och ”Kansan lehti” (”Folkbladet”, soc.), i Viborg ”Karjala” (”Karelen”, h.).— Litterära tidskr., se nedan, fl.S-m. Litteratur. 1. Den svenskspråkiga. Uppteckningar från senare tid visa, att folkpoesien — utan tvivel till största delen härstammande från Sverige — haft stor spridning bland Finlands sv. allmoge. Den förste kände sv. förf, i F. är munken Jöns Budde, som i bir-gittinklostret i Nådendal på 1480-talet översatte helgonlegender m. m. till sv. Reformationstiden har eg. endast ett namn att uppvisa, Sigfrid Aronus Forsius (d. 1624), som vid sidan av naturvetenskapliga arbeten författade andliga sånger. Med Äbo akad:s grundläggande 1640 blev kontakten med kulturlivet i Sverige starkare, och upprättandet av landets första tryckeri 1642 skänkte den litterära produktionen bättre villkor. Tidens akad. vitter het var dock ej av högre värde. Ss. F:s förste konstskald kan betecknas Johan Paulinus (adlad Lillienstedt, 1655—1732). Äbostu-denten, västgöten Jakob Persson C h r o-nan der (d. 1694) författade på 1640-talet två dramer, vilka uppfördes vid akad. Högre konstnärliga anspråk motsvarar den i Viborg födde Jacob Frese (1690—1729), som dock under stora ofred ?n kom över till Sverige och stannade där. Efter krigsårens alla härjningar blomstrade kulturen upp under frihetstiden Som dess främsta representanter i F. kunna nämnas Linné-lärjungen Pehr Kalm (1716— 79), nationalekonomen Anders Chydenius (1729—1803) och skalden Gustaf Philip Creutz (1731—85), vilken dock redan vid 20 års ålder lämnade F. Den gustavianska tiden fick sin stora betydelse för kulturutvecklingen genom Henrik Gabriel Porthans (1739—1804) omfattande verksamhet i odlingens tjänst. Hans inflytande på diktningen bestod icke blott i den fosterländska anda, som han inblåste i sina lärjungar, utan även mera direkt i det intresse, han hos dem väckte för naturen, hembygden, folkdikten, därmed förebådande nyromantiken. Till Porthans lärjungar hörde Kellgren, som under nära 10 år vistades vid Äbo akad., Frans Michael Franzén (1772—1847), som dock 1811 flyttade till Sverige, och Kellgrens vän, den mindre betydande förromantikern A. N. C 1 e w b e r g-Edelcrantz (1754—1821). Starkt påverkad av Franzén var Michael Choræus (1774 —1806) i sina troskyldiga hem- och barnvisor. Skilsmässan från Sverige 1809 avbröt icke de litterära förbindelserna, men de frukter den sv. nyromantiken avsatte i F. voro föga betydande. Däremot fortlevde inflytandet av Porthans fosterländska väckelse, och snart kunde man tala om en utpräglad egen finsk fosterlandskänsla. Denna slog ut i full blom, då den generation, vars främsta namn äro Runeberg, Lönnrot och Snellman, var färdig att träda till. Hos Johan Ludvig Runeberg (1804—77) förenades romantik och klassicism med stark realism till en självständig diktkonst, vars innersta drivfjäder var fosterlandskärleken. Denna har hos honom fått uttryck av en sådan höghet, att han blivit Finlands obestridde nationalskald och betytt mer än någon annan för de fosterländska idealens utformning hos hela folket. Vekare än Runeberg och en ren romantiker var Zacharias Topelius (1818— 98), vars religiöst färgade idealism och ljusa tro på alla goda makter prägla hans rika och melodiösa lyrik. Topelius’ patriotism är icke mindre stark än Runebergs men mer naiv och trohjärtad, och såväl i sina historiska berät — 499 — — 500 —