Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
telser som i sina sagor för barn är han en milt
moraliserande optimist. Den period, varunder
Runebergs och Topelius’ verksamhet
sammanfaller, är den rikaste inom F:s litteraturhistoria.
Då verkade även Johan Vilhelm S n e
11-man (1806—81) som tidningsman, politiker
och tänkare, Fredrik Cygnæus (1807—
81), som estetisk förf., talare och krit:ker.
Lars Stenbäck (1811—70) skrev sina
brännande, intensiva dikter för att dock av
religiösa skäl snart tystna. Fredrika
Runeberg (1807—79), skaldens hustru, publicerade
noveller och två historiska romaner. Till en
något yngre generation hörde den
frihets-älskande Emilvon Qvanten (1827—1903),
som vid 17 års ålder skrev ”Suomis sång”,
och Josef Julius Wecksell (1838—
1907), som redan vid 24 års ålder drabbades
av sinnessjukdom, men dessförinnan hunnit
med en rik poetisk produktion och fullbordat
tragedien ”Daniel Hjort”, vars förebild var
”Hamlet” och som genom sin dramatiska kraft
utgör höjdpunkten inom 1800-talets sv.
dramatik i Finland. Inga nya förf, av betydelse
framträdde under 1860- och 70-talen. Men när
1880-talets radikala vindar nådde F., öppnade
de en närmare förbindelse med Europas
konstnärliga och litterära liv. Verkningarna härav
skönjdes på alla kulturens områden, och inom
landets sv. litt. blev Karl August Ta va s
t-stjerna (1860—98) den nya realismens
representant. Hans egen läggning var visserligen
mera lyrisk och vek än realistisk, men i sina
friska havsdikter och i sina vardagsskildringar
på prosa bröt han definitivt med den
topelian-ska fosterländskt-romantiska idealismen.
Någon given arvtagare hade han icke vid sin död,
som inträffade en vecka efter Topelius’.
Ja c. Ahrenbergs (1847—1915) romaner
ur sällskapslivet och ur folklivet i östra F. voro
populära men ägde icke någon högre
konstnärlig halt. Mikael Lybeck (1864—1925)
ställde däremot stora krav på stil och tanke
i det han skrev: lyrik, novellistik, skådespel.
Hans diktning saknar omedelbarhet, och han
dels brottas, dels leker med idén och med
formen, men han har med sin intellektuella
skärpa och sin psykologiska känslighet skapat ting
av stark verkan. Länge behövde han icke
ensam uppbära den sv. diktens traditioner i F.
Vid sekelskiftet framträdde en rad nya skalder,
vilkas dikt till icke ringa del var präglad av
den hårda politiska kamptid, som nu hade
begynt för landet. Bertel Gripenberg (f.
1878) har i vackert smidda, ståtliga strofer
besjungit äran och tapperheten men även — i
sin ungdom — njutningen och, senare, sitt lands
karga skönhet. Arvid Mörne (f. 1876) har
i en hårdare, kärvare form givit sociala,
politiska och svensk-nationella stämningar luft och
däremellan från tidens oro flytt till
skärgårds-landskapet, vars skönhet han intensivt har
upp-levat. Hjalmar Procopé (1868—1927)
har i sin lyrik och dramatik utnyttjat motiv
av olika art och värde, men hans vers har,
där den är bäst, ett stilla djup och. en manlig
fasthet. Jacob Tegengren (f. 1875) och
J o e 1 R u n d t (f. 1879) ha i sin lyrik främst
inspirerats av naturstämningar. Emil Z i 11 i
a-cus (f. 1878) har förutom tolkningar av antik
dikt publicerat egna dikter av klassisk
hållning. Gustaf Mattsson (1873—1914) var
förutom naturvetenskapsman och publicist även
en ypperlig reseskildrare och kåsör. Richard
Malmberg (pseud. Gustav Alm, f. 1877) har
utg. ett par satiriska samhällsskildringar samt
noveller med motiv från Österbotten.
Historikern och politikern Eirik Hornborg (f.
1879) har även skrivit prosaberättelser med
historisk el. exotisk bakgrund. Efter 1910
framträder en ny generation. Den förefaller
desillusionerad och ser skeptiskt på slagord
och fraser. Den främste i denna grupp, som
fick namnet ”dagdrivare”, är R u n a r
Sch ild t (1888—1925). I hans noveller och
skådespel är den djupaste tonen medlidandets
och medkänslans med de svaga och
förtrampade. Till gruppen hör även Ture Janson
(f. 1886), vars novellistik bäres av ett stilla
patos bakom en stilistiskt beräknad ironi. Av
yngre lyriker har Jarl Hemmer (f. 1893)
givit vackra uttryck åt betagenheten inför
naturens skönhet och livets stora problem. Som
en främmande fågel tedde sig E d i t h
Södergran (1892—1923) med sin expressionistiska
och extatiska lyrik, vilken endast långsamt
tillvann sig erkännande. Efter henne har en
skara modernister framträtt, av vilka Hagar
Olsson (f. 1893) i noveller och skådespel
troget sökt följa riktningens program, medan
Elmer D i k t o n i u s (f. 1896) i sin lyrik
mera subjektivt begagnat sig av dess friheter.
— Vid sidan av den rena skönlitteraturen har
litteraturforskningen och litteraturkritiken
spelat en icke obetydlig roll i kulturlivet. De
första litterära organen voro
Aurora-sällska-pets ”Tidningar utgifne af et sällskap i Äbo”
(från 1771), vidare kalendern ”Aura" (1817—
18) och tidskr. ”Mnemosyne” (1819—23).
Runeberg, Snellman och Topelius voro alla tre
under olika perioder tidningsredaktörer. Carl
Gustaf Estlander (1834—1910), som
intog en central plats i kulturlivet, begynte 1876
utge ”Finsk tidskr.”. På 1880-talet gjorde den
unge Hjalmar Neiglick (1860—89) en
vacker insats som kritiker, och under 1890-
— 501 —
— 502 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
