Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Teater - Musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
opera gåvos under det senare 1800-talet
sporadiskt på Alexandersteatern (Ryska teatern) i
Helsingfors.
Under Armas Järnefelts ledning gavs 1905—
07 med inhemska krafter på Alexandersteatern
en serie operaföreställningar, som gåvo tanken
att upprätta en nationell opera nytt liv.
Finska operan började under nuv. ledaren Edvard
Fazer 1911 sin verksamhet och fick 1919 i
Alexandersteatern sitt egna hem. Bland
Finlands lyriska scenkonstnärer, av vilka flera
vunnit berömmelse utomlands, märkas Ida
Basilier-Magelsen, Alma Fohström, Filip
For-stén, Emmy Achté och hennes döttrar Aino
Ackté och Irma Tervani, Maikki Järnefelt,
Hanna Granfelt, Pia Ravenna, Erna Gräsbeck,
Greta von Haartman, Eino Rautavaara, Yrjö
Somersalmi, William Hammar, Oiva Soini,
Jennie Costiander och Lahja Linko.
De ledande teatrarna i Helsingfors och
landsorten åtnjuta statligt och kommunalt
understöd. Statens bidrag utgår med sammanlagt
1,200,000 fmk. G.K-g.
Musik. Det samlade materialet av folkmusik
utgör från det finska området av F. o. 15,000
och från det svenska o. 10,000 melodier. En
stor del av melodiskatten är gemensam och
tillhör skandinaviska former. Karakteristiska äro
melodierna utförda på kantele och jouhikantele
(stråkharpan), de äldsta finska
stränginstrumenten, ävensom den femdelade runomelodien.
Lurar, horn och pipor ha förekommit över
hela landet. Medeltida balladmelodier, nyare
visor, sånglekar och iålar, odlade av
allmoge-fiolspelmän, ha haft en stor utbredning, störst
dock biand landets sv. befolkning.
Den katolska tidens kyrkomusik hade i stort
sett samnordisk prägel. De äldsta
minnesmärkena, neumhandskrifterna från 1100-talet,
antyda förbindelser med kyrkoprovinsen Köln.
Under senare medeltiden utövade
dominika-nerna inflytande på liturgien och kyrkosången.
Om orglar i kyrkor och kloster under
medeltiden finnas endast knappa och svävande
uppgifter. Under reformationstiden liksom under
följ, sekel följdes i huvudsak sv. psalm- och
koralböcker. Sångsamlingen ”Piæ cantiones”
(1582) fick en grundläggande betydelse.
Kyrko-och skolmusiken stod högt i Åbo under
1600-talet. Den första finska koralboken trycktes
1702. Åbo akad. blev, efter att 1747 ha
erhållit sin förste musikdirektör, K. P. Lenning,
centrum för den världsliga musikens odling.
Förberett av en musikklass inom
Aurorasäll-skapet stiftades 1790 Musikaliska sällskapet
Åbo med Erik Ferling som ledare; första
perioden varade i 18 år. På 1820-talet upptog
sällskapet ånyo sin verksamhet under K. Dow-
ners ledning, kort efter det att manskören
införts från Uppsala av J. J. Pippingsköld.
Efter Åbo brand flyttades landets
musikaliska centrum till Helsingfors. Fredric Pacius
utnämndes 1834 till univ:s musikdirektör efter
K. V. Salgé. Med Pacius inträdde en ny
blomstring, under vilken den
Spohr-Mendels-sohnska riktningen dominerade. Oratorier och
större körverk utfördes, en symfoniförening
bildades. F. fick sin egen nationalsång ”Vårt
land” 1848, komponerad av Pacius till ord av
Runeberg. Dessutom skrev Pacius solosånger,
kantater, operorna ”Kung Carls jagt” (1852)
och ”Loreley”, musiken till ”Prinsessan
Törnrosa” m. fl. — Samtidigt framträdde en grupp
inhemska tonsättare, företrädesvis på
romansens område anknytande till tysk romantikstil:
Fr. Ehrström, A. G. Ingelius, Karl Collan, Ph.
v. Schantz och Gabr. Linsén. Av dessa
in-slogs en nationell riktning av Ingelius med
sånger och orkesterverk och av Schantz med
”Kullervo-ouvertur” (1860). Kompositioner i
romantisk stil skrevos även av A. Th.
Tavast-stjerna, Ernst Fabritius, Karl Moring m. fl.
Till en tidigare generation hörde den i F.
födde B. H. Crusell, vars gärning dock främst
tillhör Sveriges tonkonst. — Pacius avgick från
musikdirektörsbefattningen vid univ. 1870 och
efterträddes av R. Faltin, en framstående
dirigent, komponist och koralboksutg. Under
hans ledning hade den s. k. Finska operan
en glansperiod på 1870-talet, varunder med
företrädesvis inhemska krafter ett trettiotal
operor framfördes. Följande årtionde inledde
en ny epok för den instrumentala tonkonsten.
Samtidigt (1882) inrättades Helsingfors
musik-inst. av M. Wegelius och
Orkesterförening-en, som övergick i Filharmoniska sällskapet,
numera Helsingfors’ stadsorkester, av
Robert Kajanus. Wegelius, en utmärkt
pedagog, musikhistoriker samt läroboksförf. och
kompositör, gav i sin läroanstalt inhemska
musikstuderande en gedigen utbildning, vilken
de tidigare nödgats söka utomlands. Kajanus
blev ss. ledare för en regelbunden
orkesterverksamhet en ypperlig tolk för den moderna
finländska orkestermusiken; genom sina finska
rapsodier, symfonien ”Aino” o. a. verk förde
han på ett framstående sätt den nationella
tonkonstens talan. En rad kompositörer
framträdde, vilka gjort F:s tonkonst berömd
utanför landets gränser. Främst står J.
Si-belius, vars mäktiga produktion omfattar
nästan alla former och som f. n. räknas bland
samtidens yppersta tonsättare. Samtida med
Sibelius är Armas Järnefelt, bekant
genom sina talrika vokal- och orkesterverk men
framförallt ss. förste hovkapellmästare vid
— 507 —
— 508 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
