Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finsk mytologi - Finsk nötboskap - Finsk-svenska - Finsk tidskrift (för vitterhet, vetenskap, konst och politik) - Finsk-ugriska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINSK NÖTBOSKAP
Ahti (en havsgud?), Hiisi (en skogsgud,
eg. skogsdunge, offerlund), Köndös (en
åkergud enl. Agricola). Nordiska äro väl namnen
Rauni (åskgudens gemål), Tur is as (jätte
el. dyl.), möjl. också Virankannos
(havrens skyddsgud enl. Agricola; kanske eg. en
ärings-Priapos); rätt unga lån äro kratti
(skratten), näkki (näcken), para (bjäran), estn. puuk
(sv. puke, se d. o.), tonttu (tomten).
Ärings-guden Sampsa Pellervoinen röjer
sakliga likheter med Frej och Njord. Bland
halvgudar el. fornhjältar märkas de med
övernaturliga krafter utrustade Kalevanpojat
(Kalevas söner; hos esterna i ental: K a 1 e v
i-poeg; se Estland, litteratur; vad Kaleva
eg. betecknat, är ovisst). Huruvida
Kalevala-sångernas hjältar — bortsett från Ilmarinen —
eg. äro mytiska väsen, historiska personer el.
fantasiskapelser, är osäkert. Om de inhemska
kultbruken i gammal tid vet man föga mer,
än att schamanismen (se d. o.) spelade en
icke ringa roll. — Litt.: U. Holmberg (-Harva),
”Die Wassergottheiten der finnisch-ugrischen
Volker” (1913); R. Saxén, ”Finsk guda- och
hjältetro” (1916); K. Krohn, ”Skandinavisk
mytologi” (1922); ”The mythology of all races”,
4 (1927); artiklar i ”Finnisch-ugrische
Forsch-ungen” av K. Krohn, E. N. Setälä o. a. Bj.C.
Finsk nötboskap är dels importerad, dels
inhemsk. Den förstnämnda består av skotsk
ayrshireras och förekommer huvudsaki. i s.
Finland. Den inhemska nötboskapen uppdelas i
3 lantraser och utgör största delen av landets
nötkreatur (se Nordfinsk lantras,
Ostfinsk 1. och Västfinsk 1.). Jfr N ö
t-kreatursraser. H.Fqt.
Finsk-svenska, se F i n 1 a n d s-s v e n s k a.
Finsk tidskrift, eg. F. t. för vitterhet,
vetenskap, konst och politik,
litte-rär-kulturell tidskr., grundad 1875 i
Helsingfors av några yngre akademici med C. G.
Est-lander i spetsen ss. tidskr:s förste utg. (1876—
86), efterträdd av M. G. Schybergson och R. F.
Willebrand (den senare ensam utg. sedan
1908). — Litt.: G. Castrén, ”F. t.” (i ”Svensk
tidskr.”, 1926). W.N.
Finsk-ugriska språk äro: 1) östersjöfinska
språk (se d. o.); 2) lapska språket (se d. o.);
3) volgafinska språk: a) mordvinska (P/a mill.)
i spridda språköar på ömse sidor om Volga,
s. och s. v. om Volgakröken; b) tjeremissiska
(över 425,000) n. om föregående, huvudsaki.
i trakterna n. v. om Volgakröken; 4) permiska
språk (inbördes mycket närbesläktade): a)
votjakiska (V2 mill.), något nordligare (och
östligare) än föregående; b) syrjänska (c:a
375,000), huvudsaki. utefter Vytjegda samt
Pet-joras och Mesens tillflöden och (i mindre
an
tal nyligen inflyttade) på Kolahalvön; 5)
ugri-ska språk: a) voguliska (över 5,500) på ett
brett bälte, huvudsaki. på östsidan av Ural
mellan 57° och 65° n. br.; b) ostjakiska (över
20,000) ö. om föregående, spritt över ett
väldigt område; c) ungerska språket (se d. o.).
De inre släktskapsförhållandena kunna i någon
mån åskådliggöras med hjälp av räkneorden.
Orden för 2—6 äro gemensamma för alla
språken; finska yksi, 1, återfinnes överallt utom i
ungerskan; seitsemän, 7, återfinnes i grupperna
2)—4) (det ugriska ordet är av indoeuropeiskt
ursprung); kahdeksan, 8, och yhdeksän, 9
(möjl. ytterst av indoeuropeiskt ursprung),
återfinnas i grupperna 2) och 3); kymmenen,
10, återfinnes blott i mordvinskan (lapskans
loge återfinnes i tjeremissiskan och voguliskan;
i de permiska språken och i ungerskan nyttjas
indoeuropeiska lånord). Om lapskans ställning
se Lapska språket. Lapskan och de
Östersjöfinska språken äro i de flesta
avseenden ålderdomligare än de övriga; ungerskan är
väl på det hela taget det minst ursprungliga
av dem alla, över huvud äro f.-u. s. ung. lika
nära besläktade inbördes som de
indoeuropeiska. Samojediska språket (se d. 0.) är
besläktat med den f.-u. språkstammen och bildar
tillsammans med denna den uraliska språkätten.
Den sistn. är måhända (avlägset) besläktad
såväl med den indoeuropeiska språkätten som
med de altaiska språken (se A 11 a i s k a
språk). Det f.-u. urspråket har trol. talats
i de trakter, där nu volgafinska språk och
votjakiska talas, och v. därom (innefattande
nuv. guv. Moskva och Tver?). Lånord som ordet
för 100 (finska sata, lapska cuotte, mordvinska
Sada, ungerska szåz, etc., avestiska sat m,
forn-indiska £atam) vittna om förbindelser med folk,
som talat ur-iranska; enstaka lånord gå kanske
tillbaka på det indoeuropeiska urspråket. Dessa
lånord och de, som under skilda tider
upptagits de olika språken ur baltiska, germanska,
slaviska, turkiska o. a. språk, ersätta för
språkhistorikern i viss mån bristen på gamla skrivna
källor: de äldsta språkminnesmärkena
(enstaka ungerska ord) äro från 800-talet, och
texter finnas ej från tiden före 1200.
Ljudbyggnaden är i en del f.-u. s. (särsk. de
östersjöfinska) enkel, i andra (särsk. ostjakiskan)
invecklad. Vokalharmoni (se d. o.) förekommer
i särsk. utpräglad form i finskan och
ungerskan men saknas alldeles i lapskan, de permiska
språken och ostjakiskan. Endast i lapskan
och mordvinskan kunna inhemska ord börja
på mer än en konsonant; i mordvinskan är
denna företeelse uppkommen genom
vokalbortfall (ex. ksä, bröd; fi. kyrsä), i lapskan
är den kanske åtm. delvis ursprunglig (skibås,
— 559 —
— 560 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
