Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärilar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FJÄRILAR
de honorna. En vingfärgning, som genom
likhet med miljön gör f. relativt osynliga, när
de vila, är vanlig framförallt hos nattfjärilar.
Utom könsdimorfism (som hos en del tropiska
dag-f. kan utvecklas till polymorfism) kan även
förekomma säsong- el. årstidsdimorfism (se
D i m o r f i s m), d. v. s. de olika
generationerna kunna under samma år vara varandra olika
i färg. Vingarnas storlek utgör på visst sätt ett
mått på f:s; den största vingbredden, 27 cm.,
når en sydamerikansk natt-f., T hy sa’nia
agrippi’na, medan några arter av malsläktet
Nepti’cula knappt ha en spännvidd av 4
mm. I vila ligga framvingarna i regel bakåt,
platt el. taklikt över bakkroppen och
bakvingarna, vilka senare, om de äro breda, t. ex. hos
nattflyna, något hopveckas, el. också ligga båda
vingparen plana, de främre utåt- och snett
bakåtriktade och mer el. mindre täckande de
bakre; endast hos dag-f. hållas båda pa«ren
lodrätt uppåt med översidorna slagna mot
varandra. I flykten äro fram- och bakvingarna
oftast fasthäftade vid varandra. Hos de
primitiva formerna, underordn. Juga’tce (se
nedan) åstadkommes denna fasthållning
därigenom, att framvingens bakkant nära roten är
försedd med en mer el. mindre tandlik
häft-flik (jugum), som hakar fast vid
framkantribborna på bakvingens översida. Hos flertalet
f. finnes i bakvingarnas framkant nära roten
ett (el. hos stor-f:s honor flera) häftborst, den
s. k. hållhaken (fre’nulum), som når under
framvingen, där ofta ett hylslikt veck el. en
fjällknöl bidrager till att göra förbindelsen
fastare. En sådan fasthållningsapparat saknas
dock hos flera grupper, bl. a. dag-f.
Bakkroppen består av 10 leder, av vilka dock
dc- tre el. fyra sista äro ombildade till
par-ningsorgan. Liksom övriga kroppsdelar är den
klädd med platta el. hårliknande tilltryckta el.
yvigt utstående fjäll. Till formen är den
smalare, cylindrisk, el. tjockare och mer äggrund,
hos hannarna ofta bredare vid spetsen än hos
honorna, hos vilka den stundom är utdragen
till ett kort äggläggningsrör.
F. äro till största delen skymnings- el.
nattdjur; endast dag-f., dagsvärmare,
bastardsvär-mare och glasvingar jämte fåtaliga
representanter för övriga grupper flyga vid fullt
dagsljus. De primitiva käk-f., som ha bitande
mundelar (se ovan), äro delvis pollenätare, annars
leva alla fullbildade fjärilar, så framt de
intaga någon föda och ej nöja sig med vad de
i sina fettkroppar medfört från larvstadiet, av
mer el. mindre flytande föda, vanl. växtsafter,
huvudsaki. blommornas nektar, men även andra
vätskor, saftflöden från trädstammar el. saft
från spruckna och nedfallna köttiga frukter.
Även bladlössens sockerhaltiga exkrementer
uppsökas, och dödskalle-f. stjäl honung ur
bikuporna. Genom sin nektarfångst bli
framförallt dag-f., svärmare och nattflyn av stor
betydelse för blommornas pollination. Vid sitt
uppsökande av blommorna ledas de
dagflygande arterna både av syn och lukt, de
nattflygande huvudsaki. av luktsinnet, som har sitt säte
i antennerna. För könens sammanträffande
gäller sannolikt detsamma. Att luktsinnet i
detta fall spelar en mycket stor roll, vet man
därav, att vissa natt-f. på kilometerlånga
avstånd visat sig kunna känna doften av honorna,
t. o. m. om dessa befunnit sig inne i ett rum.
Som eggelsemedel för kopulationen är doften
(möjl. jämte färgen) ävenledes av stor
betydelse, och en hel del f.-hannar ha
doftapparater, ofta i form av s. k. doftfjäll, till formen
avvikande från de vanliga fjällen, än spridda
över vingytan, än hopade till särskilda fält,
strimmor el. valkar, än knippade till långa
penslar, ofta dolda i vingveck, stundom i
rännor på benen. Andra doftapparater finnas på
bakkroppen m. m. Även hörsel synas f. vara
i besittning av; åtm. finnas hos många fam. på
sidorna av främre bakkroppslederna s. k.
tympanalorgan, till det yttre liknande en grop
med en i bottnen spänd ”trumhinna”.
F. äro holometabola insekter, d. v. s.
genomgå fullst. förvandling, alltså även ett
pupp-stadium. Äggen, som vanl. fästas enstaka el.
i hopar på de blivande larvernas värdväxter,
stundom under flykten strös ut över en
gräsmark, äro av växlande form, runda el.
halvklotformiga, kägellika, äggrunda o. s. v. och ofta
karakteristiskt skulpterade med strimmor, åsar
och nätverk. I några fall, t. ex. bland
spin-nare, utvecklas de partenogenetiskt, d. v. s.
utan befruktning. Larverna äro vanl.
långsträckta, masklika, stundom korta och breda,
gråsuggelika (t. ex. blåvinge-f.). De bestå
utom huvudet av 14 segment, av vilka de tre
främsta, som motsvara mellankroppen, bära
äkta extremiteter, försedda med en klo,
bröst-fotterna. Av de återstående lederna äro de tre
sista sammanvuxna till ett analsegment. I
regel finnas på bakkroppen fem par ”oäkta”
fotter, bukfötterna. Hos de s. k. stor-f., vilkas
lar-ver vanl. leva fritt på värdväxterna, äro
bukfötterna i spetsen kluvna i två flikar, av vilka den
yttre är försedd med en halvkrans små,
inåt-riktade hakar, gripfötter. Hos små-f., vilkas
larver leva inuti värdväxterna el. inspunna i
bladhylsor el. dyl., äro bukfötterna s. k.
krans-fötter, som i spetsen bära en krans av
utåtriktade hakar. Bukfötterna äro ofta reducerade
till antalet, så ha t. ex. mätarnas larver endast
två par i bakändan av kroppen, hos andra
kun
— 687 —
— 688 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
