Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flamländska språket och litteraturen - Flamländsk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLAMLÄNDSK KONST
väsen, sist i univ.-undervisningen. Univ. i Gent,
jämte Antwerpen den flamländska rörelsens
huvudsäte, är sedan 1930 rent flamländskt.
Däremot är undervisningsspråket vid de bägge
(katolska) statsuniv. i Liége och Louvain
(Leuven) samt det fria univ. i Bryssel så gott
som uteslutande franska. Våra dagars
flamländska rörelse är i allm. lojal mot den
belgiska staten, inom vars ram flamländarna
önska kvarstanna som likaberättigade
medborgare. Drömmen om en förening av Flandern
och Holland till ett ”Stor-Nederländerna”
(Groot-Nederland), frammanad av ett antal
landsflyktiga flamländska aktivister i Holland,
anses icke ha realpolitisk karaktär.
Hindrande står här i vägen även den stora klyftan
mellan de bägge folkens, de livliga flamländarnas
och de nyktra holländarnas, nationalkaraktär.
Jfr Belgien, litteratur, och
Nederländska språket. — Litt.: S. B. Clough, ”A
history of the Flemish movement in Belgium”
(1930); R. Roemans, ”Bibliographie van de
möderne vlaamsche literatuur 1893—1930” (1930
ff.). Rth.
Flamländsk konst. Redan under den äldre
medeltiden uppblomstrade en livlig
konstverksamhet i Flandern, och under 1400-talet blev
denna prov, en av de ledande, särsk. på
måleriets område. Det äldre nederländska
måleriet är näml, företrädesvis flamländskt med
Gent och Brügge som centra; man har därför
ofta betecknat detta måleri som flamländskt,
även om några bland de förnämsta mästarna
verkade i andra centra, ss. Tournai och
Bryssel. I utvecklingen föregås den flamländska
av den franska, i sht den burgundiska konsten,
vilken särsk. i bokillustrationen nådde en hög
blomstring redan på 1300-talet, i tavelmåleriet
bildar emellertid bröderna Hubert (o. 1370
—1426) och Jan (o. 1390—1441) van Eycks
(se d. o.) verksamhet epok både genom
tekniken (den konsekvent använda oljefärgen),
utförandet och kompositionen; Gent-altaret
utgör den glänsande utgångspunkten. Så
följde under 1400-talet Rogier van der
Wey-den (1399—1469), stark i figurbildning och
rörelseframställning samt mjuk i färggivningen,
vidare Dirk Bouts (o. 1415—75),
Gerhard David (f. på 1400-talet, d. 1523) m. fl.
målare, bland vilka några härstammade från
n. Nederland. Höjdpunkten i detta årh:s
konstutveckling nås av Hugo van der Goes
(d. 1482), som med innerligt uttryck förenar
djup i färgen samt skimrande ljusbehandling.
En rik produktion utvecklades i Flandern
samtidigt av den dit inflyttade tyske målaren
Hans Memling (1440-talet—1494). — Van
der Goes’ huvudarbete Portinari-altaret kom till
Italien, och dit inflyttade Justus van
Gent (omtalas 1465—75), m. fl. nederländare
Genom dessa och i sht genom den av dem
använda oljetekniken kom f. k. att utöva
inflytande på det italienska måleriet. Men den
italienska renässansen sträckte sitt segertåg också till
Nederländerna. I Flandern hade en praktfull
gotisk byggnadskonst utvecklat sig,
framträdande särsk. i av handelsmännens gillen uppförda
hallar o. a. profana byggnadsverk. Vid
1500-talets mitt var renässansen genomförd i f. k.;
det förnämsta byggnadsverket blev rådhuset i
Antwerpen (bild se pl. vid d. o.); uppfört av
Cornelis Floris (1514—75), ett verk,
som även för Sverige blev av föredömlig
betydelse. På måleriets område levde den
nationella egendomligheten kvar hos
åtskilliga mästare av porträtt och vardagsscener.
Quinten Matsys (1466—1530) inleder
det nederländska genremåleriet, som under
1500-talet fick sin störste mästare i
Pieter Brueghel d. ä. (o. 1525—69).
Flertalet målare började dock under detta årh.
ansluta sig till Italiens konst. Flandern
liksom de s. nederländska prov, i allm.
förblev under katolskt inflytande, och den
religiösa konsten, influerad från Italien, var
alltjämt förhärskande. En ny stor period
inträdde vid 1600-talets början, och måleriet i de s.
prov, var nu i än högre grad än förut
koncentrerat till Flandern, varför man särsk. om detta
måleri använder uttrycket flamländskt.
Petrus Paulus Rubens (1577—1640) blir
den stora centralfiguren, störst som
målare, med en stark produktion av
praktfulla kompositioner och livsmättade
gestalter; hans tongivande betydelse för n.
Europa sträcker sig emellertid till alla
konstens områden, ej minst arkitekturen, där
han inleder barocken. Kring honom
samlades i Antwerpen en rad framstående
konstnärer, av vilka några samarbetade med honom,
ss. landskapsmålaren Jan Breughel (1568
—1623) och figurmålaren Anthonis van
Dyck (1599—1641). Den sistn., som
överflyttade till England, införde där f. k. och blev
särsk. på porträttets område den ledande
mästaren i n. Europa. I liknande hållning som
Rubens framträdde Jacob Jordaens (1593
—1678), under det att Cornelis de Vos
(1585—1651) mera bibehöll den äldre f. k:s
allvarliga karaktär. Till Rubens’ krets hörde
också David Teniers d. y. (1610—90),
Flanderns flitigaste och godmodigaste genremålare.
Djupare i färg och mera levande i ljusdunkel
är Adriaen Brouwers (o. 1605—38) av
holländarna influerade genremåleri. Som
samtidens förnämste djurmålare framträdde jämte
— 711 —
— 712 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
