Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fleming, ätt - Fleming, 1. Erik - Fleming, 2. Claes - Fleming, 3. Henrik - Fleming, 4. Claes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLEMING
adliga ätten F. 1825. 1651 erhöllo barnen till
F. 4), bl. a. F. 6) och 7), friherrlig värdighet
under namnet F. afLiebelitz (i Kexholms
n. län); denna ätt fortlever nu endast genom
den ättegren, till vilken F. 11) hör. Barnen
till F. 8) upphöjdes 1687 i grevligt stånd, men
denna ätt utslocknade 1729. F. 10) blev greve
1818 men slöt själv sin ätt. C.
1) Erik Joakimsson F., krigare och
ämbetsman (1487—1548). F. deltog i
resningen mot Kristian II 1521, verkade som Gustav
Vasas amiral och knekthövitsman och
innehade under växlande förläningsformer Sagu
och Lojo socknar samt Raseborgs län. 1523
riksråd, 1524 lagman i Söderfinne lagsaga,
deltog han som fältöverste och amiral i
grevefejden. F. var en av Gustav I:s mest betrodda
män i finska angelägenheter. Han understödde
Agricolas (se denne) reformatoriska
verksamhet och framträdde själv som psalmförf. F.
ägde ett flertal gods, däribland Svidja och
Kvidja. E.Lö.
2) Claes Eriksson F., den föregåendes
son, friherre till Vik, krigare (d. 1597), blev
1569 friherre, 1570 amiral och fick 1591
ledningen av kriget mot Ryssland ss. hövitsman i
Finland och Estland. Då Johan III avled
1592, slöt sig F., som redan tidigare trätt i
motsatsförhållande till hertig Karl, till
Sigismund, som 1594 gjorde honom till riksmarsk.
Han kom nu att spela en högst betydande roll
i stridigheterna mellan konungen och hertigen
på 1590-talet och torde kunna betraktas ss.
Karls främste motståndare, i varje fall ss. den
som vållade honom de största svårigheterna.
Stödd på sina trupper och sin flotta, som han
bibehöll befälet över, trots att kriget med
Ryssland upphört genom 1593 års stillestånd
(sedermera följt av Teusinafreden 1595), lydde F.
endast Sigismunds befallningar och trotsade
hertigens och rådets. 1593 överförde han
Sigismund till Sverige och följde honom 1594 till
Polen, varefter han ånyo begav sig till
Finland. Han uppträdde här med stor
självrådighet och utan att bekymra sig om hertigen och
ständerna i Sverige. I Finland uppstod
emellertid stort missnöje med F., då denne efter
freden i Teusina 1595 lät inkvartera sitt
krigsfolk hos bönderna i borgläger. Inga klagomål
hjälpte, och slutl. reste sig allmogen i
Österbotten, bragt till förtvivlan över soldateskens
framfart. I det s. k. ”klubbekriget” (se d. o.)
vann emellertid F. snart överhand och
tillfogade bönderna de blodiga nederlagen vid
Nokia 1596 och Ilmola 1597. S. å. avled F.
plötsligt under förberedelserna till ett angrepp
på Sverige. F. var en råbarkad krigarnatur,
hänsynslös och våldsam i fråga om de
använ
da medlen, i vissa avseenden icke olik sin
motståndare, hertig Karl. Med de militära
maktmedel, han förfogade över, hade han kunnat
bli Karl och ständerna en ännu farligare
fiende, om han besuttit en större politisk klokhet.
I Finland gjorde han sig ytterst hatad genom
sin hårda framfart mot de underlydande på
sina vidsträckta domäner där, ett tema för de
många folksägnerna om ”Svidje-Klas” (efter
hans gård Svidja) och hans strider med
bönderna. — Litt.: N. Ahnlund, ”Ur klubbekrigets
förhistoria” (i ”Historisk tidskr. för Finland”,
1930). H.Bg.
3) Henrik Claesson F., krigare och
ämbetsman (1584—1650), deltog i sin ungdom
i Sveriges krig både
mot Polen, Danmark
och Ryssland, var ett
av de sv. ombuden i
Stolbova 1617, blev s.
å. ståthållare i
Viborgs m. fl. län och
1620 i Ingermanland,
1628 v. amiral, 1634
sändebud till Moskva,
1635 krigsråd, var
1643 och 44
lantmarskalk och erövrade
1644 Jämtland. Tack
vare en vidsträckt spannmålshandel och
förmånliga kronoarrenden efterlämnade F. en stor
förmögenhet. P.S
4) Claes Larsson F., den föregåendes
kusin, sjökrigare och ämbetsman (1592—1644),
gjorde sina första lärospån som krigare och
diplomat i kriget mot Ryssland men blev 1620
v. amiral och ägnade sig därefter huvudsaki.
åt administrativa värv. Framför allt är F. den
egentlige förnyaren av den sv. flottan, vilken
förnämligast genom hans arbete nådde en
akt-ningsbjudande styrka. Redan 1625 riksråd,
blev F. 1634 också l:a amiralitetsråd i det
nyinrättade Amiralitetskollegiet. 1629—30 var F
president i räkningekammaren och bistod,
sedan pfalzgreve Johan Casimir därpå övertagit
presidiet, troget denne, varigenom grundlädes
en för framtiden synnerligen betydelsefull
vänskap mellan deras släkter. 1634 överståthållare
i Stockholm, gjorde F. även som sådan en
mycket stor insats. 1637 blev han därjämte
president i det nyinrättade Kommerskollegium.
I kriget mot Danmark övertog F. 1644 befälet
över huvudflottan, utkämpade på Kolberger
Heide vid Fermern V? en oavgjord strid med
den danska flottan men inlöpte därpå i
Kiel-bukten för att reparera. Här dödades F. 26/t i
sin kajuta av en kanonkula. — Litt.: A. Munthe,
”Sv. sjöhjältar”, 5 (1905). Bild sp. 735. P.S.
— 733 —
— 734 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
