Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Floby - Flock (botanik) - Flock (dikt) - Flockar (solytan) - Flockblomstriga växter, flockväxter - Flock-hökfibbla - Flock och farnöte - Flocksilke - Flocksört - Flockull - Flockväxter - Floconné - Flod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLOBY
Floby. 1) S:n i Vilske hd, Skaraborgs län,
v. s. v. om Falköping; 29,09 kvkm., därav 28,84
land; 1,070 inv. (1931), därav 406 i F.
munici-palsamhälle, 11,25 kvkm. åker (1927; 30,o %
av landarealen), 7,io kvkm. skogsmark. —
Pastorat: F., Göteve, Trävattna och Hällestad,
Vånga kontrakt, Skara stift. J.C.
2) Municipalsamhälle i F. och Sörby socknar,
52 har, därav 4 i Sörby s:n; 422 inv. (1931; 16
i Sörby s:n). Taxeringsvärde å
fastighetsskatte-pliktig fastighet 686,700 kr., till kommunal
inkomstskatt taxerad inkomst 302,200 kr. (1930).
J.C.
Flock, bot., se Blomställning.
Flock (isl. flokkr), f 1 o k k, ett slags
forn-västnordisk äredikt, som avviker från drapan
(se d. o.) därigenom, att de olika avd. icke
skiljas åt genom stäv (ett slags omkväde). F. kallas
även underavdelningarna till balkarna (se d. o.)
i de fornsv. lagarna. E.H.
Flockar (lat. flo’cculi) kallas av Hale de ljusa
och mörka partier av solytan, som uppträda
vid dess avbildande genom en spektroheliograf
(se d. o.). Ch.
Flockblomstriga växter, flockväxter,
Umbelli’feræ, Umbella’tæ, dikotyledon växtfam.
med o. 250 släkten och o. 2,600 arter, de flesta
tillhörande de icke tropiska områdena,
huvudsaki. inom n. halvklotet; endast 15 släkten äro
eg. tropiska. Hithörande växter äro 1-, 2- el.
fleråriga örter, sällan lågväxta buskar, med ofta
köttigt uppsvällda rötter el. krypande
rotstockar, ledad, ofta ihålig stjälk, slidomfattande,
vanl. sammansatta blad, små, vita el. gula,
oftast i dubbla flockar el. huvud anordnade
blommor samt klyvfrukt, som vid mognaden
delar sig i 2 från spetsen av en 2-grenad sträng
hängande delfrukter. Genom anhopning av
upplagsnäring i rötterna samt rikedom på
eteriska ämnen i växtdelarna få många arter stor
praktisk betydelse. På olika sätt matnyttiga
äro sålunda rötterna av morot, palsternacka,
selleri; stam och blad av dill, körvel, persilja,
selleri; frukterna av anis, dill, fänkål,
koriander, kummin (se d. o.). Eteriska oljor,
användbara vid beredning av parfymer, närings- och
läkemedel, erhållas av många släkten och
arter; andra, ss. Fe’rula, Opo’ponax, Azore’lla,
lämna gummihartser (se d. o.), vilka ha
teknisk användning. Giftämnen förekomma hos
odört, sprängört och vildpersilja (se d. o.). Ett
fåtal arter odlas ss. prydnadsväxter. A.V-e.
Flock-hökfibbla, växtart, se
Fibblasläk-t e t
Flock och farnöte (fsv. flokk ok farunöte, eg.
flock och färdefölje), från de medeltida sv.
lagarna härstammande allittererande uttryck, där
urspr. avseende viss straffbar medverkan av
flera personer vid ett (frids) brotts förövande,
jfr fda. hcerverk-, sedan om en (större) hop
människor i allm.; numera i uttrycket ”gå i f.
o. f.”, göra gemensam sak med någon,
osjälvständigt ansluta sig till något. E.K.
Flocksilke, se Florettsilke.
Flocksört, floxört, se Eupatorium.
Flockull, det avfall, som fås vid
överskärning av kläde, ävensom vid kardning och
kam-ning av ull. F. är av ojämn och oren kvalitet
och begagnas till inspinning i sekunda
bomullsgarn, som önskas ulligt och löst. 1.
Flockväxter, se Flockblomstriga
växter.
Floconné [flåkåne’], tjock, mjuk
helylles-vävnad, som brukas till vinterrockar. F. väves
med flerdubbelt inslag av löst garn och är
mycket ulligt, översta inskottet, som tillika
bildar mönster (rutor, ränder), ruggas starkt. /.
Flod. 1) Geogr., större rinnande vattendrag
i allm. samt även om enstaka större
vattendrag, vanl. dock endast sådana utom Sverige.
De sv. floderna kallas älv, ström el. å. En f.
bildas genom sammanflöde av ett antal
vattendrag, av vilka det vattenrikaste kallas h u
v u d f 1 o d, de övriga tillflöden el.
bifloder. De bi-f., som infalla i huvud-f.,
sägas vara av l:a ordningen, de, som äro
tillflöden till dessa, av 2:a ordningen o. s. v. En
huvud-f. med tillflöden säges utgöra ett f 1 o
d-system. — En f. säges komma från en källa,
vilken ofta är obestämbar men kan vara en
sjö, en glaciär, en mosse el. ett källsprång.
Under loppet från källan till havet ökas i
regel vattenmängden genom tillflöden och direkt
tillrinnande grundvatten men kan även
minskas genom avdunstning och infiltration (se d.
o.). I trakter, där nederbörden är ringa och
temp. hög, blir avdunstningen så stor, att
vattendragen ej nå havet, utan sina ut i
ökensanden el. mynna i någon insjö (t. ex. Kaspiska
havet), som ej själv har avlopp till havet.
Dylika områden, som av E. de Martonne kallats
endoreiska (till grek, endon, inne, och rein,
flyta), utgöra 33% (c:a 42 mill. kvkm.) av
jordens landyta (polarområdena ej
inberäknade; med dessa 27%). Dessa endoreiska
områden omfatta även sådana trakter, som praktiskt
taget sakna vattendrag el. rättare sagt ej ge
upphov till några floder, näml, ökenområdena.
Dessa kallas a r e i s k a (till negerande a och
rein) områden och omfatta c:a 28 mill. kvkm.
(23% av landytan; 17% med polarområdena
inberäknade). De genomflytas ofta av floder,
men dessa (t. ex. Nilen) ha då sina källor inom
nederbördsrika trakter, som ha avlopp till
världshaven, exoreiska områden (till ex, ut
ifrån, och rein). Fördelningen av de endoreiska
— 763 —
— 764 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
