FLYGANDE DJUR djur äro omdanade främre extremiteter. Dessas närmare utbildning erbjuder stora olikheter hos skilda grupper (se F 1 y g ö d 1 o r, Fåglar och Fladdermöss). Hos insekterna finnas 2 par vingar, endast tvåvingarna (se d. o.) ha 1 par. Det bakre paret är rudimentärt. De flygande ryggradsdjuren ha aldrig Vingarnas slagrörelse hos en flygande duva, vid uppslaget (t. v.), i full flykt (i mitten) och vid nedslaget (t. h.). mer än 1 par vingar. — Gemensamt för samtliga f. d. är, dels att vingarna utgå framför och ovan kroppens tyngdpunkt, dels att deras framkant är styv — hos insekterna ligger längs densamma en stark kitinlist, hos fåglar och fladdermöss stödjes den av armskelettet —, under det att dess bakre del är mjuk och elastisk. När vingarna slå sitt effektiva slag nedåt, böjes på gr. av luftmotståndet den bakre mjuka delen av vingarna snett uppåt och vingarna få därför en något sned ställning. Då luftmotståndets uppåt pressande komponent verkar vinkelrätt mot vingarnas sneda flygyta, drives djuret icke blott uppåt utan även framåt. Emellertid motverkar djurets kroppstyngd denna rörelse, och därför måste luftmotståndets uppåt drivande komponent ha en viss storlek, övervinnes kroppstyngden nätt och jämnt, håller sig djuret på samma höjd, är kraften större, stiger djuret. Effekten av vingarnas rörelser är betingad av det motstånd, luften utövar mot deras slag nedåt, och storleken av detta motstånd är å sin sida beroende på flygytans storlek och vingarnas slaghastighet. Om vi antaga, att två djur av samma kroppsvikt och samma flygyta flyga un- der lika stora utslagsvinklar med sina vingar och med lika slaghastighet men att den ena fågeln har korta, breda vingar och den andra långa och smala, så flyger den senare snabbare än den förra. Detta beror därpå att, då vingarna slå nedåt, den yttre delen kommer att röra sig hastigare och därigenom förorsaka ett större luftmotstånd än den inre delen av vingarna. Alla snabbt f. d., ss. trollsländor, tornsvalor, fregattfåglar och den stora fladdermusen m. fl., ha därför också långa, smala vingar. Då vingslagen hos dessa äro mera effektiva än hos djur med korta vingar, behöva de också göra ett mindre antal vingslag för att hålla sig svävande i luften. Sålunda gör trollsländan endast 28, medan biet gör 190 och husflugan 330 vingslag pr sek. Hos fåglarna finna vi samma förhållande. Storken gör 1 3/4, kråkan 3—4, duvan 8 och sparven 13 vingslag pr sek. Hos de små kolibrina slå vingarna med en sådan hastighet, att de synas endast som en skugga kring fågeln. — Beträffande flygsättet kunna vi hos fåglarna särskilja två typer: flykt med rörliga vingar och med utspända, orörliga vingar. Den förstnämnda typen är den vanligaste och kännetecknad av att vingarna, ss. förut nämnts, slå rytmiskt nedåt. Denna typ förekommer, förutom hos de flesta fåglar, även hos fjärilar och fladdermöss. I många fall, ss. hos de flesta av våra småfåglar och spettarna m. fl., fällas vingarna efter ett antal snabba slag in mot kroppens sidor och fågeln skjuter fram i luften av sin fart men sänker sig samtidigt, till dess vingarna åter börja arbeta. Flyglinjen blir härigenom vågformig. Andra fåglar, ss. duvor och kråkor m. fl., vila för en stund på de utslagna vingarna och sväva framåt för att snart åter börja flygarbetet. Den andra flygtypen, den s. k. segelflykten, utföres med utspända, orörliga vingar. Flygmusklerna arbeta icke, men fågeln ögonblicksbilder av en flygande mås. A snett framifrån, B från sidan. 1—10 angiva tillrygga-lagd väg per tidsenhet. 1—4 vingarna slå nedat, farten ökas och fågeln höjer sig; 5—10 vingarna höjas, farten minskas och fågeln sänker sig. — 835 — — 836 —