Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Foerster, 2. Friedrich Wilhelm - Foerster, Wendelin - Foerster, Wolfgang - Fœtal - Fœtus - Fofanov, Konstantin - Fog - Fog (engelska) - Fogat - Fogazzaro, Antonio - Fogbank - Fogde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOERSTER
land” (1920). Från 1930 utger F. ”Die Zeit”,
en tidskr. för ”principiell orientering” samt
av huvudsaki. politiskt innehåll. E.v.A.
Foerster [fö’r-], W e n d e 1 i n, tysk
språkforskare (1884—1915), efter studier i Wien
gymnasiallärare i Wien och Brünn, sedan docent i
romansk filologi i Wien, prof, i samma ämne
i Prag och slutl. kallad ss. Diez’ efterträdare
till den romanska professuren i Bonn. F. var
en av sin tids yppersta romanister. Hans flit
och arbetsförmåga voro otroliga, och det
antal fornfranska texter, han hunnit kopiera och
utgiva, är mycket stort. Viktigast bland dessa
äro editionerna av Chrestien de Troyes’ (se
denne) verk (utom ”Gral”) i dels en stor
kritisk uppl. (4 bd, 1884—99), dels en liten uppl.
(utom ”Gral” och ”Lancelot”), i vilken ingår
en ordbok (1914). Inledningar och
kommentarer till dessa äro ytterst viktiga. I
inledningarna söker F. visa, att Chrestien är en
originell skald, som först upptagit ss. stoff
keltiska sägner i Bretagne, under det att G.
Paris o. a. trott sig finna föregångare till
Chrestien i England och anglonormandisk
litteratur. Andra texteditioner har F. befrämjat
genom redigerandet av ”Altfranzösische
Bib-liothek” (10 bd, 1879—87) och ”Romanische
Bibliothek” (24 bd, 1888—1926). Viktig för
de vetenskapliga studierna är vidare
”Altfran-zösisches Übungsbuch”, utg. i förening med
Koschwitz (6 uppl. utg. av Hilka 1921).
Filologiska art. av växlande innehåll av F :s hand
finnas i sht i ”Zeitschrift für romanische
Phi-lologie”. J.V.
Foerster [fö’r-], W o 1 f g a n g, tysk militär
förf. (f. 1875), officer vid inf. 1895, kapten
vid generalstaben 1909, deltog i världskriget
ss. generalstabsofficer och befordrades till
överstelöjtnant, tjänstgjorde efter kriget i
Reichsarchiv, där han avancerat till
Oberar-chivrat. F. har utövat en flitig militär
författarverksamhet och utg. bl. a. ”Die
Heeresfüh-rung des Prinzen Friedrich Karl in den
Tagen des 14.—16. Aug. 1870” (1900), ”Graf
Schlieffen und der Weltkrieg” (3 bd, 1921),
”Der deutsche Zusammenbruch 1918” (1925)
och ”Wir Kämpfer im Weltkrieg” (1929). E.Bz.
Fæta’1 [fe-], hörande till fosterlivet.
Fætus [fe-] (lat.), embryo, foster.
Fofanov [fåTanaf], Konstantin
Michaj-lovitj, rysk skald (1862—1911), ymnigt verksam
under 1880-talet. Trots hans själfulla
natursinne och melodiska versbegåvning har den
bristfälligt bildade F. lämnat föga av bestående
värde. Högst torde han ha nått i poemet
”Kärlekens mysterium”, blott tr. i ett tidskr.-häfte,
beslagtaget på gr. av diktarens djärva grepp
på ett religiöst motiv. F., som i sin teknik var
mycket ojämn, har övat inflytande på de ryska
”dekadenterna” kring sekelskiftet. Agr.
Fog. 1) Byggn., mellanrummet el.
berö-ringsytan mellan två till ett helt förenade
materialstycken. Vanl. anbringas däri ett
bind-ämne, t. ex. lim för trä el. murbruk för sten.
Vid sammanfogning av trä kan styrkan i f.
ökas genom lämpligt snitt, t. ex. fals, spånt el.
not och fjäder, vid sammanfogning av
murpartier genom s. k. förband (se d. o.). De
vågräta f. i ett murverk kallas ligg-f., de
lodräta stöt-f. — Med f o g n i n g menas den
behandling av en muryta, under vilken f., efter
utkratsning av murbrukets mellan stenarna
framträngda lösare partier, åter ifyllas, vanl.
med ett mera väderbeständigt bruk och
avjämnas. Genom användning av olika slags
verktyg vid denna avjämning el. genom
färg-ning av fogbruket kan murytans utseende i
hög grad varieras. G.W.W.
2) Geol., se S k i k t f o g.
Fog [fåg] (eng.), dimma, tjocka.
Foga’t (fsv. foghate), se Fogde.
Fogazzaro [fågatsa’rå], Antonio, italiensk
förf. (1842—1911). Att Italiens politiska
uppryckning, efter 1870, skulle följas också av
”religiös förnyelse” var F:s livsdröm, för
vilken han kämpade i samtliga sina romaner (de
flesta övers, till sv.): ”Malombra” (1881),
”Daniele Cortis” (1885), ”11 mistero del poeta”
(1887), ”Piccolo mondo antico” (1896),
”Pic-colo mondo moderno” (1901), ”11 santo” (1906),
”Leila” (1910), dock så, att han förenade
gammalt och nytt, ortodoxi och modernism på ett
sätt, som kom de religiösa myndigheterna
att uppföra ”11 santo” på ”index” och som
alltjämt delar F:s läsare i av rakt motsatta
känslor besjälade partier. Trots sin ivriga, för
den konstnärliga harmonien ofta skadliga
idépropaganda var F. en stor artist, en ypperlig
berättare och en skarpögd psykolog, en med
humor rikt utrustad realist och en känslig
poet, som, då han är diktare enbart, som i
”Piccolo mondo antico”, når utomordentligt
högt. — Litt.: T. Gallarati-Scotti, ”La vita di
A. F.” (1920). G.Bgh.
Fogbank, mindre vanlig benämning på en
lång snickarhyvel, rubank el. planhyvel,
som användes för att planhyvla brädkanter,
som skola fogas samman. v.S.
Fogde (yngre fsv. fogdhe, jämte fsv. foghate,
från mlty. voget = ty. Vogt, av mlat. voca’tus,
av advoca’tus, förespråkare, biträde, se A
d-v o k a t), sedan 1290-talet i Sverige använd, från
Tyskland införd beteckning för åtskilliga
ämbetsmän hos konungen el. enskilda godsägare,
tidigast för konungens representant i
städerna, F. förestod styrelsen i orten, ”länet” (fög-
— 895 —
— 896 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
