FOLKRASER dels bland geografer, dels bland jurister (i den historiska rätts-skolan, t. ex. hos Fichte och Hegel), dels bland historiker av metodiskt osäkra men på iakttagelser utomordentligt rika, jämförande framställningar mellan olika folk; oss intresserar närmast ett arbete som G. Sund-bärgs ”Det svenska folklynnet” (1911). Kriget och åren därefter torde uppvisa en synnerligen rikhaltig, delvis av politisk propaganda och för-svarsintressen framkallad litteratur på detta område, och särsk. psykisk egenart i U. S. A. är sedan årtionden föremål för ständig granskning. ofta av européer, i allm. bättre från amerikansk sida (t. ex. H. Keyserling, ”America set free”; resp. H. J. O’Higgins och E. H. Reede, ”The american mind in action”, 1924). Metodiskt värdefull, ehuru väsentligen föråldrad med avseende på innehållet är C. H. Pearson, ”National life and character” (1893) samt E. Barker, ”National character” (1917). Mot en folkkarakterologi i denna mening opponera Jellinek, G. Simmel m. fl. — F. (ty. Völkerpsychologie) i en andra betydelse utgör ett försök från de humanistiska vetenskaperna att för sina områden skapa ett självständigt psykologiskt fundament, m. a. o. att förena de psykologiska grundfakta för språkforskning, religionshistoria och moralhistoria samt rätts- och samhällsutveckling till en total uppfattning med psykologiens hjälp. Lazarus och Steinthal, som från 1860 utgåvo ”Zeitschrift für Völkerpsychologie und Sprachenwissenschaft” i 20 bd, utgöra här banbrytarna. Genom etnografiens och sociologiens utveckling har forskningen inom f. mer och mer knutits till bestämda kulturstadiers och sociala företeelsers studium. Gränsområdet mellan dessa discipliner och f. är brett, flertalet metodfrågor olösta, helst som socialpsykologien el. vetenskapen om de själsföreteelser, som endast uppträda i sociala grupper, även från rent psykologiskt håll blivit föremål för behandling. Den föreliggande vetenskapliga litteraturen är hart när oöverskådlig, särsk. på engelska, men torde bäst kunna karakteriseras med Wundt som ”grundlinjer till mänsklighetens psykologiska utvecklingshistoria”, omfattande studier över primitiv mentalitet, den totemistiska kulturen, hjältarnas och gudarnas tidsålder etc. I nyare psykologisk forskning ägnas uppmärksamheten särsk. åt samtida företeelser i socialpsykologi, inkl, den s. k. ”massans psykologi”, vidare åt språkpsykologi, moral- och sedepsykologi, religion, magi och myt, de sexuella företeelsernas psykologi, rasskillnader samt kriminologiens psykologiska gränsområde (degenerationsföre-teelser, prostitution och självmord). Bland tidskr. på området märkas särsk. ”Zeitschrift für Völkerpsychologie und Soziologie”, utg. av R. Thurnwald, samt den amerikanska ”Journal of social psychology”. G.A.J. Folkraser, se Människoraser. Folkregister, en förteckning över invånarna i ett land, en stad el. en kommun, vanl. för varje person upptagande diverse uppgifter, särsk. födelsedatum, civilstånd, familjeställning samt yrke och bostad. F. kunna vara ant. kyrkliga el. borgerliga. I Sverige ha vi utom i Stockholm endast ett kyrkligt f. (församlings-böckerna). Den borgerliga registrering, som är nödvändig för uppgörande av skattelängder och röstlängder m. m., erhålles hos oss icke genom f. utan genom särskilda, årliga s. k. mantalsskrivningar (se d. o.). I Danmark har man nyligen infört borgerliga f., som föras av de kommunala myndigheterna. Se Folkbokföring. S.D. W. Folkrepresentation är en på 1700- och 1800-talen uppkommen beteckning på den församling, som under namn av parlament, riksdag, lantdag el. dyl. som folkets representant är satt att utöva vissa funktioner i staten, ss. lagstiftning, val av statschef, kontroll över exekutivmakten. Statsrättsligt har folket åt representationen överlämnat sina befogenheter. Ibland utövar folket självt vissa av dessa (se F o 1 k-omröstning och Folkinitiativ). Den enskilde riksdagsmannen betecknas som folkrepresentant, vari samtidigt inbegripes, att han representerar hela folket och icke blott den valkrets, som valt honom. A.ö-n. Folkriksdagarna, två politiska kongresser i Stockholm 1893 och 1896, anordnade av förkämparna för allmän rösträtt. Mötesrepresen-tanterna (123, resp. 146) utsågos länsvis med tillämpning av allmän rösträtt (vid uppnådda 21 år). F. sökte både härigenom och genom själva den välfunna benämningen ge sig sken av att vara en riktigare folkrepresentation än själva riksdagen. Den moraliska verkan på regering, riksdag och allmän opinion blev emellertid vida mindre, än arrangörerna väntat, delvis beroende därpå, att båda f. voro täml. splittrade mellan liberaler och socialdemokrater. Ordf, vid f. 1893 var J. Mankell, vid f. 1896 D. Bergström, som var hela rösträttsrörelsens drivande kraft. — Litt.: R. Fridholm, ”F. 1893 och 1896” (i ”Statsvet. tidskr.”, 1927). E.Ths. Folkräkning, c e n s u s. Med f. förstår man en numera i de flesta länder regelbundet (vanl. vart 10 :e år) återkommande, allmän inventering av folkstocken. Uppgifter inhämtas så vitt möjligt för varje individ om kön, ålder (födelsedatum), civilstånd och ställning i familjen (hustru, son, dotter, dotterson o. s. v.), födelseort, yrke, nationalitet, trosbekännelse, lyten m. — 975 — — 976 —