Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungar - Folkupplysningssällskapet i Finland - Folkvandringar - Folkvang - Folkvisedanser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKUPPLYSNINGSSÄLLSKAPET I FINLAND
mark) samt sönerna Birger, konung 1290—
1318 (d. 1321), samt hertigarna Erik och
Valdemar (döda 1318). Birgers son Magnus
halshöggs i Stockholm 1320, hertig Eriks son
Magnus (d. 1374) blev 1319 konung i Sverige och
Norge. Hans söner Erik (d. 1359) och Håkon
(d. 1380) blevo konungar i resp. Sverige och
Norge. Med Håkons son, konung Olof av
Norge (d. 1387), utslocknade Magnus Ladulås’
ättegren. Albrekt av Mecklenburg grundade sina
arvsanspråk på Sveriges tron därpå att hans
mor, Eufemia (död o. 1370), var dotter till
hertig Erik Magnusson. — Något gemensamt
sköldemärke fördes i överensstämmelse med tidens
sed ej av de personer, som ovan ansetts tillhöra
Folkungaätten. Vapnet med ett lejon över tre
bjälkar fördes av ättlingarna till Birger jarl d. y.
— dock ej av Valdemar och hans ättlingar —
samt av den östgötska lagmansätt, som tyckes
härstamma från en hans broder Bengt. — Litt.:
K. H. Karlsson, ”Folkungaätten” (i ”Sv.
autografsällskapets tidskr.”, 1, 1879—88); C. M.
Kjellberg, ”Erik den heliges ättlingar och
kron-pretendenter bland dem” (i ”Historisk tidskr.”,
1923); S. Bolin, ”Om Nordens äldsta
historieforskning” (1931). B.
Folkupplysningssällskapet i Finland, fi.
Suo-men kansanvalistusseura, stiftades 1874 i
Jy-väskylä med ändamål att verka för
folkupplysningen, spec. bland landets finskspråkiga
befolkning. Sällskapet, som till en början var
tvåspråkigt, är numera enbart finskt och utgör
det centrala organet i den finska
folkbildningsverksamheten. På dess initiativ ha folkhögsk.
och folkbibi, grundats, de regelbundet
återkommande sång- och musikfesterna anordnats,
föreläsningsverksamheten organiserats,
studiecirklar upprättats och talrika populära skrifter
samt musikalier utgivits. Vid sidan av
sällskapets skriftserie utkommer årl. en mycket
spridd kalender. H.S-m.
Folkvandringar, historisk term, använd om
olika slag av historiska processer, vilka äro
förknippade med en folkförflyttning av större
omfång el. med ett folks hastiga expansion.
Det torde kunna fastslås, att termen f. endast
kommer till användning, när det ”vandrande”
folket är el. anses vara kulturellt underlägset
det folk, som träffas av f. över huvud är
termen f. gärna förknippad med kulturellt och
samhälleligt primitiva förhållanden. På gr. av
dessa förhållanden talar man om ett otal f. i
t ex. Asiens historia, många helt obetydliga,
under det att den ofantliga folkförflyttning,
som lett till Nordamerikas besittningstagande
av engelsmän och fransmän samt Sydamerikas
av spanjorer och portugiser, bruka betecknas
ss. kolonisation, emigration, erövring o. d.
På samma sätt kallas den arabiska expansion,
som fr. o. m. 600-talet ledde till s. och ö.
Medelhavsområdets erövring, ofta den arabiska f.,
under det att den västerländska
framryckning-en under äldre medeltid, korstågen,
traditionellt icke benämnes f. Det bör dock tilläggas,
att modern forskning icke är villig att medgiva
den västerländska kulturens obetingade
överlägsenhet över den arabiska, varför uttrycket
”arabisk f.” är en relikt från gångna tiders
föreställningar. Under Europas historiska tid
räknar man med tre större f.: den keltiska,
den germanska och den slaviska. Även
vikingatågen skulle kunna benämnas en f.;
orsaken till att detta sällan sker, är säkert den,
att de huvudsaki. gingo fram över haven. Av
de tre nämnda f. faller endast den germanska
inom en tid och på ett område, varom vi äro
noggrant underrättade; ett närmare studium
av den visar, att förhållandena äro ytterst
komplicerade och att själva folkförflyttningen
försiggått på olika sätt. I själva verket kan
termen f. betyda de mest skilda slag av
folkförflyttningar: ett helt folks långsamma, genom
årh. fortlöpande inväxande i ett
rasfrämmande folks samhällsorganism, en liten ryttarhärs
hastiga erövring av långt fjärran från
utgångspunkten för f. belägna länder, där de för
längre el. kortare tid härska ss. ett fåtaligt
herreskikt, en livskraftig bondestams expansion
över sitt ursprungliga hemlands gränser i en
el. flera riktningar o. s. v. Jfr Germanska
folkvandringen. B.
Folkvang (isl. Folkvangr, av folk,
krigar-skara, och vangr, slätt, ”vång”), enl.
Eddadik-ten ”Grimnismal” Frejas boning, där hon varje
dag erhåller hälften av ”valen”, d. v. s. de
kämpar, som fallit i strid, medan den andra
hälften tillföll Oden i Valhall. E.H.
Folkvisedanser, ett från 1900-talets början
härstammande ord för nordiska ringdanser,
som dansas under avsjungande av någon
folkvisa. Denna sed stammar från äldsta tider
och har hos folket i avlägsna bygder länge
bevarats och även bidragit till hågkomsten
av gamla folkliga dikter. Med impuls från
Norge bildades i Stockholm 1905 det s. k.
b olkvisedan slaget. Den form av
ringdans, som användes vid f., är genom norsk
förmedling hämtad från Färöarna, där den
utgör en kvarleva från medeltiden. Den är en
kedjeringdans och består i att 6 steg utföras
pr takt, de 4 första åt v. och de 2 sista in
mot ringens mitt, under det man med sin h.
hand fasthåller grannens v. och båda
underarmarna, egen h. utanför grannens v., ligga
intill varandra. Med större el. mindre
hastighet och styrka i rörelserna målas så textens
— 1003 —
— 1004 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
