Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvisedanser - Folkvisor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKVISOR
stämning och handling. Ringen ledes av en
försångare, som sjunger visan, medan samtliga
deltaga i omkvädet. Färödansen erinrar om
såväl grekisk kördans som medeltida tyska
och franska dansformer. — Folkvisedanslaget
framträdde första gången 1909 vid Nordiska
spelen och sedan ofta. Det har utg. ”F.-laget
i Stockholm 1905—15” (1915) samt ”En
samling kväden och folkvisor” (1918). G.M.
Folkvisor. Under benämningen f.
sammanfattas vanl. sådana sångbara dikter, vilkas
gemensamma kännetecken är, att de skrivits av
okända förf, och genom muntlig tradition
fortplantats bland folkets breda lager.
Företrädesvis åsyftas berättande dikter från medelti
den i bestämda versformer och urspr. sjungna
till dans, varav benämningen ballader (se d. o.).
Uttrycket f. är icke äldre än början av
1800-talet. Dessförinnan förekom namnet
kämpavi-sor, varmed man numera förstår en viss grupp
bland balladerna. — Många f. ha en vidsträckt
utbredning och utgöra bearbetningar av
samma motiver el. rena översättningar, men i stort
sett har varje språk el. språkgrupp sin
särskilda folkviseskatt. Den nordiska f.
omfattar fem språkområden och kan delas i två
huvudgrupper: den östnordiska i Danmark och
Sverige, den västnordiska i Norge, på Island
och Färöarna. Till innehåll och form är den
mest befryndad med den engelska.
Medeltids-visans ursprung är att söka i Nordfrankrike,
där vissa dikter av rent lyrisk natur redan på
500-talet sjöngos till en långsam ringdans,
carole, som utfördes av kvinnor. Även den
nordiska dansvisan har från början haft en
sådan rent lyrisk karaktär och utgjorts av hop
radade enstaviga dikter av erotiskt el.
satiriskt innehåll, av samma natur som bevarats
till våra dagar i de sv. ringdansvisorna. Från
Island finnas utsagor om danser och
ringlekar från början av 1100-talet; de enstaka
stroferna kallades där danz och kallas i Norge
st ev. För den episka f. har denna lyrik varit
av betydelse därigenom att den givit upphov
till omkvädet, som i Norden mer än
annorstädes är en väsentlig beståndsdel av balladen.
Sammansmältningen av
lyrik och berättelse
torde likväl ha skett redan
på fransk botten, men
den episka karaktären
hos dansvisan blev där
aldrig så utpräglad och
förhärskande som i
Norden. Denna övervägande
lyriskt färgade visa, som
var avfattad i en två-
radig strofform med omkväde, kan antagas ha
nått oss o. 1150. Den hade till en början ingen
särsk. nordisk prägel men erhöll en sådan rätt
snart. Trol. redan o. 1200 framträdde en
särut-veckling i Danmark med skapandet av r i d d
ar-v i s a n, som blev ”ett uttryck för en rent
medeltida livsuppfattning och har hämtat sitt
stoff ur samtidslivet. Riddarvisan utgör
sålunda en radikal brytning med
vikingakultu-ren” (S. Ek). Den har med säkerhet skapats
av den jordägande adeln. Av medeltidens
ideala ridderlighet saknas dock så gott som varje
spår. Kärleken är huvudmotiv men skildras
alltid ss. starkt sinnlig och ger anledning till
våldsgärningar av alla slag, ss. t. ex. i ”Ebbe
Skammelson”, en visa, som i hög grad
påverkat sv. vistradition. Även formellt betecknar
riddarvisan en nybildning, i det att strofen blev
4-radig. Åtskilliga av dessa visor ha diktats
om verkliga tilldragelser; i det fall, då de
knutits till i historien kända personligheter ur
samhällets högsta kretsar, ha de kallats h
i-storiska visor. Bland dessa märkas
några kloster- och brudrovsvisor (”Vreta
kloster-rov” m. fl.), som behandla tilldragelser i sv.
stormanskretsar under 1200-talet, antagl. förf,
i Östergötland. Det verkligt historiska
innehållet är dock här som i andra ex. ganska
ringa och består eg. endast i själva namnen.
Någon starkare ställning i folktraditionen har
den danska riddarvisan aldrig haft, åtm. icke
utanför Danmark. Annorlunda är
förhållandet med de naturmytiska visorna, som
behandla folktrons naturväsenden i deras
förhållande till människorna (”Älvefärd”,
”Harpans kraft”, ”Den förtrollade jungfrun” m. fl.).
I Sverige synas även de s. k. 1 e g e n d v i s o
r-n a med religiös grundton ha varit omfattade
med starkt intresse och i vissa fall (ss.
Staf-fansvisorna) fått vidsträckt spridning. Men i
sht har detta varit förhållandet med de
egentliga kämpavisorna och dem närstående
alster. Dessa ha skapats i Norge på 1300-talet
och därifrån utbrett sig till grannländerna. De
ha endast i ringa grad präglats av medeltidens
anda. Sina ämnen ha de hämtat från den
Dans. Väggmålning från örslev kyrka, Danmark.
— 1005 —-
— 1006 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
