Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Forlanini, Carlo - Forli - Form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FORLANINI
Forlani’ni, Carlo, italiensk läkare (1847—
1925), prof, i inre medicin och chef för med.
kliniken i Pavia, är mest bekant för den av
honom utarbetade metoden att medelst utfyllnad
av kvävgas, luft el. syrgas i lungsäcken
åstadkomma en sammantryckning el. kollaps av
lungan. Forlaninibehandling, även
benämnd pneumothoraxbehandling,
utgör en viktig och numera i stor
utsträckning använd form för kollapsterapi (se d. o.)
vid vissa fall av lungtuberkulos. Genom att
för längre tid förhindra lungans
andningsrörelser och trycka ihop tuberkulösa
hålbildning i densamma (kaverner) söker man skapa
gynnsamma betingelser för läkning och
ärrbildning. Gasen införes försiktigt genom en
punktionsnål med användande av en särskild
apparat och under kontroll av trycket medelst
manometer. Ifyllningen sker i upprepade
seanser med små mängder gas varje gång, tills
önskad kompression av lungan inträtt. Efter
-kontroll med röntgengenomlysning är
nödvändig. — Förutsättning för behandlingen är, att
iungan är fri el. att eventuella sammanväxningar
med bröstkorgsväggen äro så lösa el. så
begränsade, att de ant. kunna sprängas genom
gasfyllnaden el. under ledning av thorakoskop
(se d. o.) avbrännas. Den införda gasen re
sorberas efter hand. Därför måste med vissa
mellanrum påfyllnad göras, alldenstund det
är nödvändigt för vinnande av gott resultat,
att under lång tid, månader till år, hålla
lungan komprimerad och stilla. af K.
Forli [få’r-]. 1) Prov, i Emilien, n. Italien;
2,907 kvkm.; 391,026 inv. (1921; 135 pr
kvkm.). F. sträcker sig från Apenninernas n.
ö. sluttning över den väl brukade, fruktbara
kustslätten till Adriatiska havet. Odling av
vete, majs och vin. Boskapsskötsel. Brytning
av svavel. O.P.
2) Huvudstad i prov. F., 26 km. s. v. om
Ravenna; 57,505 inv. (1928). F. har stort
bibi., värdefullt museum. Tillverkning av
siden, skor, hattar. — Vid den centrala
torgplatsen ligga flera medeltidspalats samt
kyrkan San Mercuriale med hög kampanil.
Domkyrkan är ombyggd. Stadens gamla murar
äro till stor del bevarade. O.P.; E.W.
Form (ytterst lat. forma). I) Plur. former.
1) Biol. F. användes ofta ss. beteckning för
art, underart, ras, varietet o. s. v.
2) Estet. F. sättes ofta som motsatt
innehållet (idén, stämningen), men bör i ett
full-lödigt konstverk alltid med detta
sammansmälta. F. betecknar konstverkets yttre
egenskaper, förnimbara för örat el. synliga för
ögat, ord, rytm, klang, färg, linjer, dagrar och
skuggor, men man kan också tala om inre f.,
som uppstår redan vid koncipieringen och som
särsk. framträder i kompositionen. E.W.
3) Fys. Fast, flytande och gas-f., de
tillstånd, i vilka materien kan förekomma, se
Aggregationstillstånd.
4) Matem. Med en f. förstår man en
sådan hel rationell funktion (se d. o.) av ett
antal variabler (se d. o.), där alla termerna ha
samma gradtal (ett ”homogent polynom”).
Alltefter variablernas antal talar man om en un är,
binär, t e r n ä r f. o. s. v. Termernas
gradtal benämner man f:s ordning. F. med
ordningarna 1, 2, 3 kallas lineära, resp,
kvadratiska el. kubiska. Exempelvis är ax2 + 2bxy
+ cy2 en binär kvadratisk f. — Om man i en
f. underkastar de ingående variablerna en
li-neär transformation (d. v. s. ersätter dem med
nya, som äro förbundna med de gamla
medelst homogena lineära ekvationer, t. ex. i
ovanstående form: x = ax + [fy ; y’ = yx -I- dy
där den s. k. determinanten ad —[fy = A icke får
vara 0, för att man skall kunna lösa
systemet i avseende på x och y för godtyckliga
värden på x’ och y’), övergår formen i en ny f.
med samma ordning och samma antal
variabler, vars koefficienter äro funktioner av den
förras (formen ovan i Ax’2 + 2Bx’y’ + Cy’2,
där A [ = aa2 + 2b ay + cy2], B och C lätt
kunna uträknas). Av största betydelse för f:s
teori äro invarianterna vid en sådan
transformation. Med invariant menar man en
sådan funktion (vanl. polynom) av f:s
koefficienter, som vid denna transformation endast
multipliceras med en (av f:s koefficienter
oberoende) faktor, som är en potens av
determinanten A. Denna potens kallas invariantens
vikt. Så är t. ex. ac — b2 (den s. k.
diskrimi-nanten) en invariant till ovanstående f., ty man
finner genom uträkning: AC— B2 = (ad— [fy)*
(ac — b2). Beteckningen f. är införd av
Leib-niz. Grundläggande för f:s teori äro arbeten
av Cayley, Sylvester, Clebsch, Gordan, Hilbert
m. fl. Ovanstående ex. på en invariant härrör
från Gauss. H-r.
5) Sportsv. En idrottsman, liksom en
kapp-löpningshäst, säges vara i god f., när han
tack vare omsorgsfull, målmedveten träning
kan åstadkomma maximalprestation. O.K-gh
6) Språkv., ett ords ljudgestalt (dialekt-f.,
föråldrad f. o. s. v.); den gestaltning ett ord
antager vid böjning (bestämd f. o. s. v.);
stundom om verbets huvud-f. el. ”genus” (aktiv,
passiv f.). E.H.
II) Plur. formar.
1) Boktr., benämning på de olika sidor, som
på en gång tryckas i en press, sedan de
insatts på sin rätta plats och fastspänts i en järn-
— 1059 —
— 1060 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
