Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Formhistoria - Formhöjd - Formiat - Formica - Formidabel - Formikation - Formklass - Formkvot - Formlera - Formlära - Formmaskiner - Formning - Formol - Formosa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FORMHÖJD
krafter, som ha varit verksamma i den
muntliga fortplantningsprocessen. — F.
sammanhänger med en viss åsikt om historien, vilken
tillskriver masspersonligheten en avgörande
betydelse i de andliga folkrörelserna och
alltså även i urkristendomen. Icke enskilda
medvetna personligheter utan det kollektiva jaget
är bärare av traditionen, som därför blir
anonym och under tvånget av allmänna psykiska
lagar antager vissa typiska former: legend,
myt, underberättelse o. s. v. — På så sätt
framträder den evang. traditionen om Jesus
ss. uttryck för de religiösa behoven och den
kulturella situationen i äldsta kyrkan och
grupperar sig i äldre och yngre skikt. F.
belyser sålunda i första hand den urkristna
miljön och dess utveckling; frågan om vem och
hurudan Jesus var, blir en sak för sig. F:s
konsekvenser för denna senare fråga äro
dubbeltydiga: i viss mån skärpes osäkerheten,
emedan ju traditionen är formad i
församlingen. Men å andra sidan stärkes tilliten, ity
att församlingen icke har skapat traditionen
från början; en skapande personlighet måste
ha givit stöten till processen och det
omedelbara intrycket av honom måste leva kvar
i traditionens äldsta skikt. — F. får icke
förväxlas med ’’stilkritik”, som studerar det
språkliga uttryckets former, ordställning,
satsrytm, användning av bilder och figurer. —
Litt.: M. Dibelius, "Die Formgeschichte des
Evangeliums” (1919, grundläggande); E.
Au-relius, "Till frågan om den synoptiska
traditionens ursprung” (1923); E. Fascher, "Die
formgeschichtliche Methode” (1924); L.
Köh-ler, "Das formgeschichtliche Problem des
Neuen Testamentes” (1927); R. Bultmann, "Die
Erforschung der synoptischen Evangelien” (2
Aufl. 1930), "Die Geschichte der synoptischen
Tradition” (2 Aufl. 1931). A.J.F.
Formhöjd, skogsbruk, produkten av ett träds
höjd och formtal (se d. o.).
Formia’t, myrsyrans salter. Se Myrsyra.
Formi’ca, ett släkte myror (se d. o.).
Formida’bel (fra. formidable), fruktansvärd.
Formikation [-fo’n], känsla av myrkrypning
på huden, en ej ovanlig form av parestesi (se
d. o.) och således ett symtom på retning av
sensibla nerver. af K.
Formklass, skogsbruk. Vid tabellering av
stående träds kubikmassor bruka träden
indelas i olika f. efter deras bättre el. sämre
form. I äldre och enklare tab.-verk är denna
klassindelning ofta täml. godtycklig. Numera
klassificeras i regel efter formkvot, så att träd
med en formkvot av t. ex. 0,625 sägas höra
till f. 625. Se Formkvot, Formtal och
Formpunkt. F.A.Bn.
Formkvot, skogsbruk, förhållandet mellan
diam, av ett träd på halva stamlängden ovan
brösthöjd, övre dia m., och
brösthöjds-diam. Träd med samma f. ha oberoende av
höjden samma form, d. v. s. samma
procentuella avsmalning. Är f. känd, kan därur
vilken annan diam, som helst å trädet
beräknas i procent av brösthöjds-diam. och därav
formtalet (se d. o.) härledas. Se H ö j e r s
ekvation. F.A.Bn.
Formlera, se G j u t n i n g.
Formlära, i allm. använt som fackterm:
vetenskapsgren, som behandlar den rent
formella sidan av ämnet; särsk. språkvet., om
den del av grammatiken, som behandlar
ordens former, framförallt böjningen,men
stundom dessutom ordbildningen, alltså i
motsats till ljud- och satslära; morfologi. E.H.
Formmaskiner, se G j u t n i n g.
Formning, tekn., se Gjutning och
Bronsgjutning.
Formo’I, kem., se Formaldehyd.
Formo’sa (port., vacker), jap. och kin.
Taiwan, ö vid Kinas ö. kust, skild från denna
genom Fu-kiensundet, bildar jämte de i detta
belägna Pescadoresöarna (Fiskaröarna, jap.
Hoko-Gunto) jämte andra småöar en japansk
koloni; 35,964 kvkm.; 4,462,631 inv. (1930),
varav 10 °/o japaner, Huvudstad Taihoku,
229,005 inv. (1930), därav 25°/o japaner. F.
tillhör de östasiatiska ökedjorna och alltså
även den tertiära veckningszonen. F.
genomdrages också av höga bergskedjor. Ryggraden
bildas av Niitakakedjan, som stryker genom
öns ö. hälft på längden. Den består av
veckade sedimentära äldre och yngre bergarter.
Högsta toppen är Niitaka Yama (Mount
Mor-rison), 4,145 m. Denna kedjas ö. sluttningar
nå i n. och s. fram till kusten. Framför den
mellersta delen reser sig i ö. Taito-kedjan
(1,550 m.), uppbyggd av tertiära sediment och
andesitlavor. ö. kusten är därför brant och
otillgänglig. V. om huvudkedjan stiga
Kalibergen, som likaledes bestå av veckade yngre
sediment, till 2,830 m. (Tokan San). V. om
dessa utbreder sig ett fruktbart slättland,
bildat av flodernas deltaavlagringar. V. kusten
är därför låg, sumpig och ohälsosam, med
långa heta somrar (27° medeltemp. för juli,
22° för jan. i Koshun). I n. faller stark
nederbörd med vintermonsunen. I s. medför
s -v.-mosunen om sommaren jämte de talrika
tyfonerna starka störtregn (Kashoroyo har
7,338 mm. årl. nederbörd). — Vegetationen är
tropisk. V. kusten kantas av mangroveskogar.
Den tropiska regnskogen härskar upp till 500
m. med ända till 10 m. höga ormbunksträd.
bananträd och arekapalmer. Mellan 500 och
— 1067 —
— 1068 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
