Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fot - Fotangel - Fotartilleri - Fotbad - Fotbeklädnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOTANGEL
senans fäste på hälbenet; på denna plats kan
man känna den pulsera och även vid fall av
hotande pulsåderblödning från f. sammantrycka
den mot det underliggande hälbenet. Blodet
åter-föres från f. genom dels ytliga, dels djupa
vener. På gr. av det motstånd, blodpelaren gör i
benets vener, blir cirkulationen i foten förenad
med vissa svårigheter, som normalt lätt
övervinnas men under patologiska förhållanden kunna
medföra bestämda rubbningar, ss. åderbråck.
Om den arteriella blodtillförseln av någon
anledning skulle bli otillräcklig (ofta hos äldre med
stark ateroskleros), blir följden brand, som då i
regel är lokaliserad till stortån. Utvecklingen av
brand befordras genom dålig fothygien (se
Skyttegravsfot) men även av vissa andra
faktorer; sålunda äro personer lidande av
sockersjuka särsk. disponerade därför; en
omsorgsfull fotvård bör sålunda för sådana
patienter vara särsk. angelägen. Huruvida giktens
benägenhet att slå sig ned i leden mellan stortån
och dess mellanfotsben (”podagerleden”) är
beroende enbart på cirkulationsförhållandena
el. på andra orsaker är oavgjort. — F:s
nerver äro dels känselnerver, dels rörelsenerver
avsedda för fotmusklerna; den största nerven
följer intimt den stora till hål-f. gående artären
(bakom inre ankeln). — Den hud, som
bekläder f., karakteriseras dels av den på
fotsulan rikliga utvecklingen av svettkörtlar och
fett, dels av benägenheten att för lokalt tryck,
t ex. av olämpliga skodon, reagera med en
förtjockning av hornlagret (liktorn). A.-U.
F. benämnes hos de ryggradslösa djuren
organ av skilda slag, som stå i
ställförflytt-ningens tjänst. Så kallas hos blötdjuren det
vanl. starkt muskulösa ventrala
kroppspar-tiet f., med vilket djuren krypa på el. gräva
sig ned i underlaget. Hos tagghudingar (se
d. o.) bildar vattenkärlsystemet fingerformiga
utbuktningar, vilka användas vid
ställförflytt-ningen och benämnas sugfötter. H.W.
2) Metrol., urgammalt längdmått, som
använts av nästan alla folk, motsvarande
längden av en vuxen mans fot = V2 aln (se d. o.).
I Sverige delades en f. i 2 kvarter el. 12
verktum el. 10 decimaltum (jfr Tum). Som
officiellt längdmått avskaffades f. i Sverige med
metersystemets införande; den gäller för O,2a«9o
m. i k. f. om mått och vikt av ®/io 1885. — I
Danmark var 1 fod = 0,31385 m., i Tyskland
1 Rheinlandischer Fuss = 0,313857 m. I England
är 1 foot = 0,30480 m. J.Tbg.
3) Mus., mått på orgelpipor, varmed
tonhöjden betecknas. En öppen labialpipa av
me-delmensur (principal), som är stämd på tonen
C, är o. 8 f. hög, varför alla orgelstämmor,
som på tangenten C ge tonen C, kallas 8-fots-
stämmor. Ju längre piporna äro, desto
lägre äro tonerna. Vanligast äro stämmor el.
register om 16, 8, 4 och 2 f., dock förekomma
även stämmor om 32, 40 och 1 f. Se
Fotston. F.S-l.
Fotangel (ty. Fussangel), fyrspets, vanl. av
järn, så sammanfogad, att när den kastas, den
alltid blir liggande med en spets uppåt.
Spetsarna voro i allm. 3—5 cm. långa och ofta
försedda med hullingar. Förekom även i form
av enkla järnspetsar, inslagna i trästycken. F.,
som utströddes som stormhinder mot kav.,
brukades redan på romartiden och ha
förekommit i såväl medeltidens som nyare tidens
krigsföring. G.W.F.
Fotartilleri, art., vars servismanskap
förflyttas till fots. Urspr. var allt art. f. Först på
1700-talet började man öka art:s rörlighet
genom att låta hela servisen rida på löshästar
(ridande art.) el. åka på fordonen (åkande
art.). Positions-, belägrings- och fästningsart.
var vid senaste sekelskiftet i allm. organiserat
som f. Numera är i regel allt rörligt art.
åkande el. ridande.; endast visst fästnings-art.
kan hänföras till begreppet f. R.Sbg.
Fotbad, se Bad.
Fotbeklädnad har uppstått av praktiska skäl
för att skydda foten mot åverkan av oilka
slag: köld, väta, stenig terräng, taggar, vasst
gräs etc., och tillhör säkert ett mycket tidigt
stadium av människans kulturhistoria. Man
tillgrep först, vad som fanns tillgängligt i
naturen: bark, flata träbitar, stora blad, säkert
också skinn av djur, och kunskapen om
bearbetningen av råmaterialen till allt större
fulländning och ändamålsenlighet (flätning av
fibrer och bladremsor, snoende av snören,
filt-ning av djurhår, skinnberedning och sömnad
av skinn etc.) har gått hand i hand med annan
teknisk utveckling.
F. har flera huvudformer, som knappast
beteckna olika höga kulturstadier men likväl i
viss mån tillhöra olika kulturkretsar. Alla
formerna finnas ännu kvar i bruk. Typerna
äro sulan el. sandalen med remmar
över foten, skon, som omsluter foten och
ev. en del av benet, samt f o 11 i n d a n.
Mellan dessa typer finnas övergångsformer.
Strumpan har i stort sett gemensam
utvecklingshistoria med byxorna (se d. o.). — Där klimat
och terräng tillåta, ha naturfolken gått och
gå ännu barfota, medan kulturfolk, åtm. i
Västerlandet och främre Orienten, sedan
årtusenden i varmare klimat burit sandaler. I
Egypten voro dessa av flätade palmblad el.
papyrus och med efter h. och v. fot formad
sula samt en rem mellan stortån och nästa tå.
Större lyx och finare utförande tillkom vid
— 1167 —
— 1168 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
