Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fotbeklädnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOTBEKLÄDNAD
stigande kultur och i högre samhällsskikt,
särsk. bland kvinnorna. Rena ökenfolk som
araberna ha sedan urgamla tider brukat
sandaler av läder, ofta av en enkel rektangulär
form. Även en del övriga av de gamla
kulturfolken, fenicier, hebréer, assyrier, babylonier,
greker och romare, buro sandaler. Man
känner de båda senare folkens f. ganska väl; den
var av ganska olika slag alltefter kön och
förmögenhet, yrke o. s. v. Romarna buro till
en början de för deras föregångare etruskerna
typiska fotlindorna, och sandaler ansågos som
ett utländskt lån. Den klassiska sandalen var
först en enkel sula av trä el. läder. Ur denna
tycks småningom skon och stöveln ha
utvecklats, i det att remverket, som höll fast sulan,
småningom gjorts tätare och likt ett nät
omslutit foten och vristen, småningom även
underbenet. Vanl. lämnades tårna bara. Även
helt slutna f. voro kända. Tyngre skor voro
under sulan spik- el. metallbeslagna.
Elegantare f. voro mycket luxuöst utförda med
allehanda remprydnader. Sulorna voro gjorda för
h. och v.
Mindre Asiens folk samt perser,
centralasiater och en stor grupp mongoliska folk ha
ej i allm. burit sandaler, utan slutna f. samt
långbyxor. Utvecklingsformer av dessa folks
forntida f. har man säkert att räkna med ännu
bland dem. Även Kinas och Japans icke
euro-peiserade folklager bära ännu i dag f., som
ha urgamla anor. Ätm. i Japan brukas
sandaler mycket, men av olika typ mot de
västerländska. Mohammedanerna ha säkert till
Indien och n. Afrika infört en del toffel- och
skotyper i mycket gammal, främreorientalisk
stil. Marockanerna och Spaniens morer voro
under årh. sedan tidig medeltid skickliga
skinn-och läderberedare (marokäng; karduan, av
Cördoba).
I det förhistoriska Norden voro varken
byxor el. strumpor kända, men det kalla
klimatet föranledde användandet av fotlappar
(ett bruk, som länge kvarlevat i avlägsna
kulturbygder), och utanpå dessa buros läderskor
(danska torvmossefynd). Då germanerna lärt
bruket av byxor, vilka gjordes av tyg el. läder,
voro dessa ant. långa el. korta. De långa hade
ant. vidsydda fötter el. hällor under foten och
voro ganska vida samt höllos åt kring
smalbenet vid skoskaften och under knäna. Ibland
lindades hela underbenet. Voro byxorna korta,
buros ett slags täml. vida långstrumpor av
ylletyg el. läder, som likaledes snördes vid
ankeln och knät. Strumporna kunde sakna
fot, och för värmens skull fylldes skorna med
hö el. halm vintertid. Själva skorna voro av
ogarvat, men med salt och fett berett läder
Masolino: Detalj ur Jesu dop. 1435. Baptisteriet
i Castigione d’Orlona. Män som påtaga kläder.
I förgrunden synas tydligt medeltidens
strumpbyxor och skor.
med el. utan kvarsittande hår, alltefter
årstiden. De kunde gå rätt högt upp på benet
och snördes med remmar, häktades el.
knäpptes sällan. Särskild sula saknades, och hela
foten omslöts av ett efter densamma någorlunda
format läderstycke. Ur de germanska
f.-for-merna och de senromerska uppstodo
medeltidens enkla f. Högmedeltiden med dess allt
mer utvecklade stadsväsen och rika uppsving
i hantverket medförde stark utveckling inom
tillverkningen av f. Skomakeriet började
bedrivas hantverksmässigt. Den höga mjuka
läderstrumpan med överfallande krage, svår att
typologiskt skilja från stöveln, kom i bruk.
Inuti skorna bars ända till på 1500-talet den
höga strumpbyxan (se Byxor). 1300- och
1400-talens skor voro spetsiga (snabelskor),
nående över vristen och vanl. snörda vid sidan.
Som skydd vid dåtidens dåliga väglag buros
utanpå skorna träbottnar med en rem över
vristen och ett par höga tvärgående åsar under
(se bilden av Arnolfini på pl. till art. van
Eyck). 1500-talets början förändrade
fullständigt skons form och gjorde den oerhört
bred i tån (oxmulefason). Ovanlädret var
mycket knappt. Sulorna, som småningom
tillkommit under senmedeltiden, gjordes nu
tjockare. Mot 1500-talets mitt och senare drogs
— 1169 —
— 1170 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
