Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fornsjöar - Fornskifte - Fornskriftsällskapet - Fornslaviska - Fornstuga - Fornsvenska legendariet - Forntid - Fornturkiska - Fornvård - Fornvännen - Fornyrðislag - Fornåsa - Foroni, Jacopo - Foronomi - Forrest, Edwin - Forrestal, James
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FORRESTAL
förskjutning av vattenmassan åt detta håll med
åtföljande reducering av sjöytan, vanl. inom de n.
delarna, ss. kan iakttagas vid flertalet större nutida
sjöar på småländska höglandet, t.ex. Äsunden,
Vidöstern, men även vid Vänern. F. med avlopp vid
den av landhöjningen starkare påverkade sidan
hade däremot en mindre vattenyta men även lägre
nivå än motsvarande nutida sjöar, t.ex.
Forn-Vät-tern, Forn-Stora Le i Dalsland. De under den
post-glaciala tiden inträffade växlingarna i klimatet
framkallade under kalla och fuktiga perioder ofta
en påvisbar höjning av f:s vattenstånd, under
varma och torra däremot en sänkning i förhållande till
motsvarande nutida sjöar. Ett storartat ex. på det
senare fallet är Bonnevillesjön i Utah, USA. Jfr
Isdämda sjöar och Finland, geologi. G.Fn.
Fornskifte, se Hammarskifte.
Fornskriftsällskapet, se Svenska
fornskriftsäll-skapet.
Fornslaviska, se Kyrkslaviska.
Fornstuga, se Hembygdsmuseum.
Fornsvenska legendariet benämnes (efter G.
Ste-phens) ett omfångsrikt uppbyggligt prosaverk,
skildrande den heliga historien från Johannes döparen
fram till 1200-talets stora helgon (Dominicus,
Fran-ciscus m.fl.). Huvudkällan synes vara Jacobus de
Voragines ”Legenda aurea”. Arbetet torde vara
tillkommet i 2:a hälften av 1200-talet men finns
endast bevarat i senare handskrifter, bl.a. ”Codex
bureanus” och ”Codex bildstenianus” (se dessa).
Förf, anses ha varit en östgötsk dominikanmunk,
antagl. i Skänninge. I varje fall har F. tillkommit
i Götaland. F. utgavs av G. Stephens 1847—58;
ny ed. av V. Jansson påbörjades 1938. — Litt.:
V. Jansson, ”F.” (1934). E.No.
Forntid. Begreppet f. användes ofta som
beteckning på ”förhistorisk tid”, men det bör eg. endast
nyttjas i sammanhang, där den förhistoriska tiden
sättes i relation till de övriga historiska
huvudepokerna, medeltiden och nya tiden. F. nyttjas
även som beteckning för historisk tid (fram till
o. 400 e.Kr., ”gamla tidens historia”) hos
kulturfolken i ö. Medelhavsområdet (Egypten, Babylon,
Grekland etc.). Jfr Protohistorisk tid.
Fornturkiska, se Kökturkiska.
Fornvård, se Fornminnesvård och
Kulturminnesvård.
Fornvännen, svensk arkeologisk tidskr., utgiven
av Vitterhetsakad. sedan 1906 som direkt forts,
av dess ”Månadsblad”, fr.o.m. 1942 organ även för
Svenska fornminnesföreningen. F. är en av de
främsta svenska arkeologiska facktidskr. och
rymmer jämväl uppsatser inom olika, med arkeologien
befryndade vetenskaper: historia, numismatik m.m.
FornyrÖislag (isl. ”fornkväde-form”, förr ofta,
men mindre riktigt, ”fornyrdalag”), fornnordiskt
versmått, betecknar i modern litteratur den form,
i vilken nästan alla Eddans episka dikter äro
avfattade. Namnet förekommer i Snorres Edda men
användes där blott om en viss varietet. I f.
sammanbindas två vershalvor el. kortverser till en
”långrad” (sambandet markerat genom
allitteratio-tionen), som utgör den egentliga enheten. Två
långrader bilda en halvstrof (”helming”). En
regelbunden strof i f. har sålunda följande utseende
(Voluspa 3).
Ar var alda / J>at er Fmir byggÖi
vara jandr né sær / né svalar unnir;
Jqtö fannz oéva / né wpphiminn,
gap var ginnunga / en gras hvergi.
Kortversen har 2 höjningar (2 takter);
stavelseantalet är icke fast bestämt, dock vanligast 4. —
F. förekommer nästan endast i den folkligare
diktningen (”eddadiktningen”), först sent och enstaka
i ”skaldepoesien”, men historiskt sett äro kanske
en del versarter, som förekomma i skaldepoesien,
ss. kvièuhdttr* och mdlahdttr*, att betrakta som
avarter av f. Från det övriga Norden finnes f. i
svenska runinskrifter; särsk. märkes strofen på
Rökstenen*. — F. är den typiska utvecklingen på
västnordiskt område av den samgermanska episka
versen (versen i ”Beowulf” och ”Hildebrandslied”).
— Litt.: E. Sievers, ”Altgermanische Metrik” (1893),
”Die Eddalieder” (1923); A. Heusler, ”Deutsche
Versgeschichte”, 1 (1925). E.No.
Fornåsa, socken i Bobergs hd i Östergötland
och församling i Fornåsa, Lönsås, Skeppsås och
Älvestads pastorat i Gullbergs och Bobergs
kontrakt av Linköpings stift, s. om Boren; 25,52 km2,
därav 25,51 land; 734 inv. (1948; 29 inv. pr km2).
F. tillhör slättbygden men är västerut ganska
skogrik; åkern utgör 55 °/o av landarealen,
skogsmarken 29 °/o. Egendomar: Tornby och Boberg
Storegård. Stenhuggeri. Av fyra kända runstenar finns
en kvar vid Boberg. Av den romanska kyrkan,
trol. från 1100-talet, kvarstår östpartiet med kor
och absid; f.ö. blev kyrkan på ett misslyckat sätt
ombyggd 1900, då även torn uppfördes. Av äldre
inventarier ha en märklig dörr och en kista med
romanska järnbeslag bevarats. — Namnets första
led torde vara adj. forn snarare än det mest i
isländskan uppträdande mansnamnet Forni. Senare
leden är plur. av hus, tydl. syftande på bebyggelse
av något slag. Namnet skrevs 1283 (in) fornusom
(dat. plur.). P.;Er.
Foroni [-rå’-], J a c o p o Giovanni Battista,
italiensk tonsättare och dirigent (1825—58). F. kom
1848 med en italiensk operatrupp till Stockholm,
där han 1849 blev hovkapellmästare, en befattning,
som han innehade till sin död. F. var en utpräglad
dirigentbegåvning och jämställes som
hovkapellmästare i betydenhet med Du Puy, med vilken han f.ö.
hade stora likheter. Särsk. framhålles F:s
målmedvetna propaganda för Beethoven. Som
tonsättare visar han förvånande kunnighet och
betydande instrumentationsbegåvning. Bland hans verk
märkes främst operan ”Advokaten Pathelin”* (1858,
sista nystuderingen 1925), flera uvertyrer (däribland
en ”fantastisk”, med inslag av svensk folkmusik), en
ännu ofta spelad triumfmarsch samt flera
tillfällighetsverk. F. var även en framstående pianist. G.M.
Foronomi’ (till grek, foros’, bärande, och nom’os,
lag), fysiol., läran om lagarna för rörelsen och
lagarna om energiförbrukning vid kroppsarbete.
Förrest [fårr’ist], Edwin, amerikansk
skådespelare (1806—72), var från 1817 anställd vid resande
sällskap, spelade därefter i New York och från 1826
i sin födelsestad Philadelphia. Hans europeiska
gästspel 1836 och 1846 väckte sensation. Särsk.
hans shakespeareskapelser voro berömda. F. var
den nordamerikanska teaterns första stora namn.
Forrestal [fårr’astål], James, amerikansk
affärsman och politiker (f. 1892), var 1916—40
verk
— 49 —
— 50 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
