Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fot - Fot (runristare) - Fotabjäll - Fotangel - Fotartilleri - Fotbeklädnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOTBEKLÄDNAD
underbenet går ned i hålfoten, härvid gående ung.
mitt emellan inre fotknölen och akillessenans fäste
på hälbenet; på denna plats kan man känna den
pulsera och även vid fall av hotande
pulsåderblödning från f. sammantrycka den mot det
underliggande hälbenet. Blodet återföres från f. genom
dels ytliga, dels djupa vener. På gr. av det
motstånd blodpelaren gör i benets vener, blir
cirkulationen i foten förenad med vissa svårigheter, som
normalt lätt övervinnas men under patologiska
förhållanden kunna medföra bestämda rubbningar, ss.
åderbråck. Om den arteriella blodtillförseln av
någon anledning skulle bli otillräcklig (ofta hos
äldre med stark åderförkalkning), blir följden brand,
som då i regel är lokaliserad till stortån.
Utvecklingen av brand befordras genom dålig fothygien
(se Skyttegravsfot) men även av vissa andra
faktorer; sålunda äro personer lidande av sockersjuka
särsk. disponerade därför; en omsorgsfull fotvård
bör sålunda för sådana patienter vara särsk.
angelägen. Huruvida giktens benägenhet att slå sig
ned i leden mellan stortån och dess mellanfotsben
(”podagerleden”) är beroende enbart på
cirkulationsförhållandena el. på andra orsaker är
oavgjort. — F:s nerver äro dels känselnerver, dels
rörelsenerver avsedda för fotmusklerna; den största
nerven följer intimt den stora till hålfoten gående
artären (bakom inre ankeln). — Den hud, som
bekläder f., karakteriseras dels av den på fotsulan
rikliga utvecklingen av svettkörtlar och fett, dels
av benägenheten att för lokalt tryck, t.ex. av
olämpliga skodon, reagera med en förtjockning av
hornlagret (liktorn).
F. benämnes hos de ryggradslösa djuren organ av
skilda slag, som stå i ställflyftningens tjänst. Så
kallas hos blötdjuren det vanl. starkt muskulösa
ven-trala kroppspartiet f., med vilket djuren krypa på
el. gräva sig ned i underlaget. Hos tagghudingar
bildar vattenkärlsystemet fingerformiga
utbuktning-ar, vilka användas vid ställflyttningen och
benämnas sugfötter. A-U.;H.W.
2) Metrol., urgammalt längdmått, som använts
av nästan alla folk, motsv. längden av en vuxen
mans fot = V2 aln (jfr d.o., Finger och
Handsbredd). I Sverige delades f. i 2 kvarter el. 12
verktum el. 10 decimaltum (jfr Tum). Som
officiellt längdmått avskaffades f. i Sverige med
metersystemets införande; den gäller för 0,29090
m i k.f. om mått och vikt av 9/io 1885. — I
Danmark var 1 fod = 0,31385 m, i Tyskland 1
Rhein-landischer Fuss = 0,313857 m. I England är 1 foot
(plur. feet) = 0,30479 m; samma längd har den gamla
ryska fut. — I det gamla Grekland (Aten) var
1 f. = 0,3083 m, i Rom = 0,2957 m. J.Tbg;K.H.
3) Mus., mått på orgelpipor, varmed tonhöjden
betecknas. En öppen labialpipa av medelmensur
(principal), som är stämd på tonen C, är c:a 8 f.
hög, varför alla orgelstämmor, som på tangenten
C ge tonen C, kallas 8-fotsstämmor. Ju längre
piporna äro, desto lägre äro tonerna. Vanligast
äro stämmor el. register om 16, 8, 4 och 2 f., dock
förekomma även stämmor om 32, 40 och 1 f. Se
Fots-ton.
Fot, runristare. Ett stort antal uppländska
runstenar tillskrivas honom; de äldsta dateras till
1050-talet. Endast ett fåtal av ristningarna äro
signerade med F:s
namn. Inskrifterna
innehålla sällan
något utöver de
sedvanliga uppgifterna
om vem som låtit
resa stenen och till
vems minne det
skett. I fråga om
ornamentiken
anknyter F. i viss
mån till sin
föregångare Asmund
Karason, men i stor
utsträckning
arbetar han helt
självständigt. Hans
ristningar äro utförda
med stor elegans,
och han räknas
bland de främsta
av våra runristare.
— Den likaledes
uppländske runris
taren Torgöt anger
sig på en runsten
som son till F. — Litt.: E. Brate, ”Svenska
runristare” (i ”Kungl. Vitterhets-, historie- och
an-tikvitetsakad:s handl.”, 33:5, 1925); O. v. Friesen,
”Runorna” (i ”Nordisk kultur”, 6, 1933); E.
Wes-sén & S. B. F. Jansson, ”Upplands runinskrifter”
(1940—46). M.Pn.
Fotabjäll, fotblad, fotsula; numera nästan blott
i uttrycket ”från hjässan till f.”, i anslutning till
5 Mos. 28:35 i den gamla bibelövers.
Fotangel (ty. Fussangel), fyrspets, vanl. av järn,
så sammanfogad, att när den kastas, den alltid
blir liggande med en spets uppåt. Spetsarna voro
i allm. 3—5 cm långa och ofta försedda med
hul-lingar. Förekom även i form av enkla järnspetsar,
inslagna i trästycken. F., som utströddes som
stormhinder mot kavalleri, brukades redan på
romartiden och ha förekommit i såväl medeltidens
som nyare tidens krigföring.
Fotartilleri, art., vars manskap förflyttades till
fots. Urspr. var allt art. f. Först på 1700-talet
började man öka art:s rörlighet genom att låta
hela servisen rida på lös- och spannhästar
(ridande art.) el. åka på fordonen (åkande art.).
Positions-, belägrings- och fästningsart. var vid senaste
sekelskiftet i allm. organiserat som f. Numera är
i regel allt rörligt art. motorburet, motordraget el.
åkande.
Fotbeklädnad har uppstått av praktiska skäl för
att skydda foten mot åverkan av olika slag: köld,
väta, stenig terräng, taggar, vasst gräs etc., och
tillhör säkert ett mycket tidigt stadium av
människans kulturhistoria. F. har flera huvudformer,
som knappast beteckna olika höga kulturstadier
men likväl i viss mån tillhöra olika kulturkretsar.
Alla formerna finnas ännu kvar i bruk. Typerna
äro sulan el. sandalen med remmar över
foten, skon, som omsluter foten och ev. en del
av benet, samt fotlindan. Mellan dessa typer
finnas övergångsformer. — Där klimat- och
terräng tillåta, ha naturfolken gått och gå ännu
barfota, medan kulturfolk, åtm. i Västerlandet och
— 137 —
— 138 —
Runsten vid Skoklosters kyrka,
ristad av Fot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
