Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franciscus av Assisi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANCISCUS
och då fadern, för vars kassa detta blev för dyrt,
med våld sökte föra honom på andra vägar, kom
det till den stora scenen på torget i Assisi
(sannolikt våren 1206), då F. oåterkalleligen slet sönder
de sista band, som knöto honom vid det förflutna.
Efter ännu några år av självtukt och inre samling
fick han den fulla klarheten om sin uppgift, då han
(1209) i Portiunculakapellet nedanför Assisi hörde
Jesu ord vid utsändandet av lärjungarna (Matt.
10:9 ff.) uppläsas. Vad som länge i tysthet
förberetts i djupet av hans själ, bröt våldsamt i dagen
vid åhörandet av evangelieorden. De gåvo
gestaltningen åt hans liv. Imita’tio Christi blev det
livsideal, som fyllde F., och med naiv
omedelbarhet och frisk ursprunglighet skapade han sin egen
livsform för att komma i överensstämmelse med
sitt eget väsens krav. Som ”Guds lille fattige”,
den enda titel, han gjorde anspråk på, gick han
att predika omvändelse och frid, klädd blott i de
oundgängligaste och grövsta plagg med ett rep
kring livet, lämnande sig Guds och människors
barmhärtighet i våld men fylld av en så glödande
kärlek till Gud och människor, att hans liv blev
en enda lovsång. Snart samlade sig kring honom
en liten krets av likasinnade till ett brödraskap,
som han gav en enkel regel (jfr Franciskanorden),
sammansatt av skriftställen, som inskärpte
fullständig apostolisk fattigdom. Medl. levde av sina
händers arbete och av allmosor och kallade sig
poenitentes de As si’sio.
Någon kyrko- el. klosterreform låg icke i F:s
tankar. Alltigenom kyrkotrogen ville han blott
inom kyrkans ram få rum för sitt evangeliska
fattig-domsideal, och ehuru i början med sin
lekmanna-predikan misstänkt som kättare sökte och fann
han stöd i kyrkans auktoritet. Innocentius III
kände intuitivt, att här var en tillgång för kyrkan,
och gav 1210 F. och hans följeslagare, dock
endast muntligt, den begärda rätten till
vandrarpre-dikan i absolut egendomslöshet. Mötet mellan den
mäktigaste innehavaren av Petri stol och den
fattige botpredikanten fick i legenden en
betydelsefull symbolisk uttolkning. Sedan rörelsen fått
kyrklig sanktion, grep den kring sig med otrolig
hast. 1210—20 är dess klassiska tid. F. blev en
stormakt i den romerska världen. Som ”Guds
spelmän” sände han ut sina bröder, åt vilka han nu
gav namnet fra’lres mino’res, en ödmjukhetens
symbol; och genom sin predikan och sin
självförgä-tande naiva kärleksverksamhet framkallade de en
väckelse, som hejdade det hotande avfallet i
Italien och Söderns länder och åter knöt massorna
till kyrkan. Sin samlingsplats hade de i
Portiun-cula, där de på bestämda tider möttes kring F.
till s.k. kapitel och meddelade varandra sina
upplevelser. 1212 indrogos kvinnorna i rörelsen
genom den 18-åriga Clara* Scifi från Assisi; åt henne
och de kvinnor, som följde henne, gav F. en
särskild regel, och deras samliv blev från början
klosterartat. F:s eget liv förflöt under växling
mellan vandringar, även utsträckta till Frankrike
och Spanien, och tider av strängt avskild
tillbakadragenhet. Över denna periods detaljer och
kronologi vilar dock mycken dunkelhet. Uppgiften,
att F. sammanträffat med Dominicus i Rom vid
4:e laterankonsiliet (1215) el. något av de följande
åren, är sannolikt en senare tendentiös diktning.
Säkert är däremot, att F., som redan tidigare
begynt missionsverksamhet bland muhammedanerna,
1219 företog en missionsresa till Egypten och
Palestina. Han återkallades redan 1220 genom
stridigheter, som uppstått mellan olika grupper av
bröderna och varunder en riktning, som ville pruta
av på det högt spända fattigdomsidealet, avgått
med segern. I F:s ursprungliga syfte har icke
legat att skapa en munkorden. Men rörelsens
enorma växt gjorde fastare former nödvändiga och
de problem, som härigenom uppstodo, blevo den
för organisation föga duglige F. övermäktiga. Som
hans förtrogne hjälpare framträdde kardinal
Ugo-lino (sedermera påven Gregorius IX), och hans
verksamhet gick ut på att inordna F :s brödraskap
i det hierarkiska systemet och göra det till ett
böjligt organ för kurians syften. En ny regel
utarbetades och godkändes pingsten 1221 av
bröd-rakapitlet. Men först sedan Ugolino ytterligare
ändrat regeln i hierarkisk riktning, stadfästes den
av Honorius III 29/n 1223. Förstlingsårens fria
och apostoliskt fattiga vandringsliv hade fått vika
för en efter klosterform tillskuren munkorden med
maskerad egendomsbesittning.
Med djup smärta följde F. denna utveckling av
sitt verk; i sitt testamente gav han gripande
uttryck åt sitt vemod och sin oro. Svåra kroppsliga
lidanden kommo till, bl.a. en ögonsjukdom, som
tidvis gjorde honom nästan blind. Ledningen av
sin orden hade han lämnat till Elias av Cortona,
medan han själv mer och mer drog sig tillbaka i
ensamhet. Han levde i bön och betraktelser med
rika inre syner, och därunder nådde han på
Al-vernerberget i övre Arnodalen extasens högsta
stadium, stigmatiseringen (sept. 1224), vars fakticitet
icke kan betvivlas. Mitt i alla lidanden och
besvikelser bevarade han hjärtats ostörda enhet av
kärlek, glädje och outsäglig aning och gav till sist
i sin berömda ”solsång” ett jublande uttryck däråt.
Då F. kände slutet nalkas, lät han föra sig till
Assisi, där han 3/io 1226 avled i sitt älskade
Por-tiuncula. Redan 1228 kanoniserades han av
Gregorius IX. F:s individualitet står klart historiskt
belyst i sin rika mänsklighet, sitt behov att älska,
sin självförglömmelse, sin naturglädje och sin
poetiskt-religiösa omedelbarhet, den störste
konstnären bland helgon och det största helgonet bland
konstnärer. Hans åskådning var äkta katolsk, men
hans individualism skulle i kyrkans historia
medföra omväxlande verkningar. — Litt. om F. är
oerhört omfattande. De äldsta källorna till hans
historia äro levnadsteckningar av Tomas av
Ce-lano (1228—29 och 1244—47; eng. övers, av A. G.
F. Howell 1908) och ”Legenda trium sociorum”
(1246 el. 0. 1270; eng. övers, av E. G. Salter 1902;
sv. övers, av Lisa Lundh i ”Religionens människor
och dokument”, 6, 1926), som jämte åtskilligt i
”Speculum perfectionis” (i sin nuv. form
tillkommen i början av 1300-talet, utg. av P. Sabatier 1898;
eng. övers, i ”Everyman’s library”, 1910) och
”Fio-retti”* härstammar från F:s älsklingslärjunge
broder Leo och hans krets; vidare Bonaventuras på
uppdrag av ett generalkapitel 1260—63 skrivna
”Legenda” (eng. övers, i ”Everyman’s library”,
1910). För den moderna forskningen har P.
Sa-batiers ”Vie de Saint Franqois d’Assise” (1894, éd.
définitive 1931; sv. förkortad övers. 1895) och hans
— 229 —
— 230 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
