Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franciscus av Assisi - Franciska - Fraciskanorden el. minoritorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANCISKA
kritiska källpublikationer varit epokgörande. Om
de källkritiska problemen se T. Höjer, ”Nyare
forskningar rörande den helige F. från Assisi” (i
”Historisk tidskr.” 27, 1907), Hj. Holmquist,
”Fran-ciskusproblemet” (i ”Kyrkohistorisk årsskrift”, 11,
1910) och Fidentius van den Borne, ”Die
Fran-ciskus-Forschung in ihrer Entwickelung
darge-stellt” (i ”Veröffentlichungen aus dem
Kirchenhis-torischen Seminar Münchens”, 4:6, 1917). Den
bästa ed. av F:s, till omfånget obetydliga, litterära
produktion är ”Opuscula Sancti Patris Francisci
Assiensis” (1904; sv. övers, av Lisa Lundh, 1925).
Av moderna arbeten om F. märkas: K. Müller,
”Die Anfänge des Minoritenordens” (1885); W.
Goetz, ”Die Quellen zur Geschichte des heiligen
Franz von Assisi” (1904); G. K. Chesterton, ”Saint
Francis of Assisi” (1923; sv. övers. 1926); R. Holm,
”Den helige F.” (1926); J. Jörgensen, ”Den hellige
Frans af Assisi” (3 udg. 1926); B. Kleinschmidt,
”S. F. in Kunst und Legende” (5 Aufl. 1926); A. G.
Little, ”Some recently discovered Franciscan
docu-ments” (1926); ”Analekten zur Geschichte des F.
von Assisi”, utg. av H. Boehmer (2 Aufl. 1930); P.
Sabatier, ”Études inédites sur Saint Franqois
d’As-sise” (1932); H. Thode, ”Franz von Assisi und
die Anfänge der Kunst der Renaissance in Italien”
(4 Aufl. 1934); E. Raymond, ”In the steps of Saint
Francis” (1938; sv. övers, s.å.); J. R. H. Moorman,
”The sources for the life of S. Francis of Assisi”
(1940). Bibliogr. av V. Facchinetti i ”Guide
biblio-grafiche”, 43—45 (1928). Jfr litt. till
Franciskan-orden. R.Hm.
Francis’ka, vapentekn., se Kastyxa.
Franciska’norden el. minoritorden (lat.
O’rdo fra’trum mino’rum, förk. OPM) är jämte
dominikanorden den förnämsta av de s.k.
tiggar-ordnarna. Dess ursprung är det brödraskap, som
Franciscus* av Assisi efter sin upplevelse i
Por-tiuncula 24/2 1209 samlade kring sig. Den regel,
som han gav bröderna, erhöll 1210 muntlig
bekräftelse av Innocentius III (”första regeln” ek
urregeln, bestående av bibelställen och några få
tillägg, endast bevarad i fragment; bibelställena
voro enl. Sabatier Matt. 16:24—27, 19:21, Luk. 9:1
—6, enl. andra rekonstrueringsförsök Matt. 10:5
ff., 16:24, Luk. 9:3 el. Matt. 19:21, 29:16—24, Luk.
14:26). Den är dock knappast att betrakta som en
verklig munkregel, och i stiftarens ursprungliga
syfte låg säkerligen icke att skapa en munkorden.
Bröderna kallade sig till en början poeniten’tes de
Assi’sio, ”botgörare från Assisi”, men fingo snart
av Franciscus det symboliska namnet fra’tres
mi-no’res, ”de små (ödmjuka) bröderna”. Deras uppgift
var att i apostolisk fattigdom predika bättring och
frid; de skulle bortgiva all sin egendom till de
fattiga och leva av sina händers arbete el. i
nödfall av allmosor. Först då under stiftarens
missionsresa till Orienten 1219 stridigheter uppstått
inom brödraskapet, vars medl.-antal växt med
oerhörd hast, insåg han nödvändigheten av en
fastare organisation, och under inflytande av
kardinal Ugolino (sedan påven Gregorius IX) företog
han en omarbetning och utvidgning av regeln, som
gillades av brödrakapitlet 1221. Denna ”andra
regel” underkastades emellertid en ännu
fullständigare omdaning, innan den av Honorius III 29/n
1223 stadfästes och därmed f. i egentlig mening be-
gynte. I denna Ugolinos officiella omarbetning
(”tredje regeln”) har Franciscus knappast haft
någon del. Den uppbyggliga tonen och den ständiga
hänvisningen till bibelställen i de 2 första reglerna
saknas här; särsk. är hänvisningen till Luk. 9:3
struken. I stället betonas eftertryckligt
egenskapen av tiggarorden, och en rad bestämmelser
åsyfta att knyta f. närmare påvestolen och göra den till
ett stöd åt kyrkan. (”Andra och tredje reglerna”
återgivas av H. Boehmer i ”Analekten zur
Geschichte des Franciscus von Assisi” [2 Aufl. 1930;
sv. övers, i ”Den helige Francisci skrifter”, 1925];
jfr V. Kybal, ”Die Ordensregeln des heiligen Franz
von Assisi”, 1915). F. framträder härmed
hierarkiskt organiserad, styrd av en g e n e r a 1 m i n i
s-t e r och ett generalkapitel, indelad i prov,
under var sin provinsialminister och
mindre områden under k u s t o d e r; under dessa
stå de olika konventen som verkliga kloster med
sina gardianer. Enl. säker tradition
bevittnade Franciscus med smärta denna förvandling av
sin skapelse. I sitt testamente inskärpte han
visserligen lydnadsplikten mot påven och
ordensled-ningen men varnade mot alla avvikelser från
ar-modsförpliktelsen och förbjöd bröderna att
utverka påvliga privilegier.
F:s historia under de följ. 3 årh. har ett
dubbelansikte. Den uppvisar å ena sidan ett formligt
segertåg genom Europa, under vilket bröderna som
inga andra kommo i kontakt med de breda lagren
och gåvo folkfromheten dess prägel, samt en
intensiv yttre mission i Palestina och den
mongoliska världen. Å andra sidan handlar den om inre
strider mellan en slappare riktning, k o n v
entu a 1 e r n a, fratres minores conventua’les, som
framför allt strävade att göra f. brukbar i kurians
tjänst, och en strängare riktning,
observan-terna el. spiritualerna, fratres minores
observan’tes, som höllo fast vid stiftarens
ursprungliga tankar och hans testamente. Den förra
riktningen fördes först till seger genom Elias av
Cor-tona*; genom en påvlig bulla 1230 förklarades
testamentet ej vara bindande och gavs åt
ordensregeln en tolkning, som medgav maskerad
egen-domsbesittning. Visserligen blev Elias avsatt som
ordensgeneral 1239, men i ordensledningen gjorde
sig snart åter de slappare synpunkterna gällande,
och nya påvliga privilegier utverkades. En
medlande riktning företräddes av bl.a. Bonaventura*,
vilken som ordensgeneral (1257—74) sökte utjämna
motsatserna inom orden och som var av sådan
betydelse, att han kallats ordens ”andre stiftare”.
De skärptes dock ytterligare, sedan en påvlig bulla
1279 bekräftat och utvidgat för orden
nyttjande-rätten till de rikedomar den förvärvat.
Spiritualerna förföljdes och drevos nu till öppen kamp mot
påvedömet; enskilda grupper bröto sig ut ur orden,
och i vissa kretsar blossade en revolutionär eld
upp. De flesta av de svärmiska rörelser, som
under den senare medeltiden uppstodo inom kyrkan,
ledde sitt upphov från el. stodo i förbindelse med
observanterna. Efter förnyade försök att återställa
enheten blev dualismen inom f. formligen
legaliserad av Leo X genom en bulla 1517, som ställde
observanterna och konventualerna under var sin
general. Från denna tid växte observanternas gren
starkt, men inom den framträdde oupphörliga
re
— 231 —
— 232 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
