Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia - Karolingertiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
ritorier. Feodalväsendet nådde vid denna tid full
utveckling: kronans makt övergick till konungens
ämbetsmän el. låntagare, vasaller. 877 erhöll en
låntagares söner företrädesrätt till faderns län —
i praktiken betydde detta, att grevskapen blevo
ärftliga. 879 lät Burgunds (se d.o. 3) hertig
utropa sig till konung. Nordens vikingar begagnade
sig av upplösningens till svårartade härjningar.
Förhållandena förändrades ej, sedan 884 Tysklands
konung Karl den tjocke jämväl erkänts i
F. Vikingarnas plundringar nådde tvärtom under
hans regering höjdpunkten i samband med deras
belägring av Paris. Karl fördrevs 887, och i hans
ställe valdes den mäktige greve O d o (Eudes, d.
898) till konung. Det närmast följ, seklet
utmärktes av strider mellan Odos ättlingar
cape-tingerna och karolingerna. Odo efterföljdes av
Ludvig II:s son, Karl den enfaldige (d.
922), som 911 överlät Normandie till nordiska
vikingar under Rollo; därefter regerade Odos
broder Robert 922—923 och dennes svärson R
u-dolf av Burgund 923—936. De följ,
kungarna voro karolinger, Ludvig IV d’O u t r
e-m e r (936—954), L o t h a r (954—986) och
Ludvig V (986—987). Ingen av dem var obetydlig;
de sökte tappert värja sig mot aristokratiens
övermakt men förmådde i saknad av maktmedel intet
uträtta mot den tilltagande upplösningen. När efter
Ludvig V:s död Roberts sonson Hugo Capet
valdes till konung, var F. reellt, om än ej formellt
uppdelat i ett stort antal av varandra oberoende stater.
987—1483. Fr.o.m. 1000-talets inbrott började
en enande strävan göra sig gällande i F.
Borgherrar och landsherrar inordnades i en fast feodal
hierarki. Början till enhetsverket skedde genom
att de stora länsherrarna målmedvetet arbetade
för att pacificera landet och skapa fast
organiserade domäner. Ur det karolingiska rikets
söndersmulade förvaltningsområden framgingo feodala
småriken: Normandie, Anjou, Champagne,
Flandern, Bretagne, Languedoc, Akvitanien. Det
oavlåtliga krigstillståndet i landet upphörde; den nya
centralisationsformen möjliggjorde den begynnande
högmedeltidens uppsving inom samhällsliv och
kultur. Ledningen i strävan att samla och
organisera det franska landet övergick snart till den
nya, capetingiska dynastien, vars medl. i mots. till
de sista karolingerna besutto stora egna domäner
(lle-de-France kring Paris) och sålunda hade en
helt annan bas än dessa för sina strävanden att
vinna ökad makt. I allm. arbetade capetingerna
på att konsolidera sin ställning inom domänen
och utvidga dess område samt att sålunda uppnå
en ledarställning bland F:s många furstar och
förvandla sin formella suveränitet över dessa till
verklig överhöghet. De sökte därvid stöd i
kyrkan och de andliga sammanslutningarna, tidvis
även i städernas mot furstarna oppositionella
bor-gerskap. Redan de tidigaste capetingerna, Hugo
Capet (987—996), Robert (996—1031),
Henrik I (1031—60), Filip I (1060—1108) och L u
d-vig VI (1108—37), började att med en
målmedveten allians- och giftermålspolitik arbeta sig fram
bland de rivaliserande, stora ätterna. Särsk.
Ludvig VI och hans rådgivare, abbot Suger, hade
framgång i sina strävanden, då de lyckades få
till stånd ett giftermål mellan tronföljaren,
seder
mera Ludvig VII (1137—80) och Eleonora,
Akvitaniens arvtagerska. Ludvig VII fullföljde
ivrigt capetingernas traditionella inrikespolitik.
Champagne, Bourgogne och Auvergne måste böja
sig för hans makt. Suveränitetens princip erkändes
av en sådan vasall som Henrik II, konung av
England och hertig av Normandie. Men Ludvigs
skilsmässa från Eleonora och hennes giftermål
med Henrik II skapade en normandisk-akvitansk
stat under ledning av Englands konung, en
fruktansvärd rival, vars anlopp capetingermonarkien
med nöd hejdade. Vid Ludvigs död tycktes F.
på väg att duka under för Henriks målmedvetna
erövringsplaner. Det räddades genom Filip II
Augusts (1180—1223) mästerliga politik; han
lyckades utnyttja den upprepade splittringen inom
huset Plantagenet till att erövra dess västfranska
besittningar och lägga dem provins efter provins
under sin spira: Normandie, Anjou, Maine,
Tou-raine; endast s. Akvitanien förblev under den
engelske konungen. Då denne förband sig med den
tysk-romerske kejsaren Otto IV, triumferade Filip
August genom segrarna vid Ångers och Bouvines
1214 över sina motståndare. Slutl. lades F:s
politiska och kulturella kärnland, grevskapet
Tou-louse, genom segrarna i albigenserkrigen mot
grevarna Raimond VI och Raimond VII under
konungens direkta myndighet. Icke mindre
genomgripande var Filip Augusts regering i F:s inre
historia: den kungl. lagstiftningen begynte ånyo
och utsträcktes över nya områden, förvaltningen
nyskapades, kronans intäkter reglerades, de
rådsmöten, vartill konungens vasaller samlades och
varur med tiden parlamentet växte fram, antogo
ny gestalt, över den franska kyrkan behöll Filip
August, trots sitt förbund med påvestolen och
det hierarkiska partiet, stort inflytande. F. stod
i början av 1200-talet enat till det inre och
segerrikt mot de angränsande stormakterna. Ännu
Filip Augusts son Ludvig VIII (1223—26)
kunde inhösta vinster av hans politik, och under
Ludvig den helige (1226—70) upplevde det
feodala F. sin klassiska epok. Konungen, som
personligen förkroppsligade tidsidealet, hävdade
sina fäders politiska anspråk såväl i det inre
gentemot kyrkan och vasallerna som i det yttre
gentemot grannmakterna och i
korstågsprogram-met; nya reformer ägde rum på lagstiftningens,
förvaltningens och riksstyrelsens fält; särsk. starkt
gjorde sig det kungl. inflytandet gällande inom
rättskipningen.
Samtidigt med F:s nydaning som stat hade i
det tysta skett en långsam omstöpning av denna
stats sociala betingelser. Landets pacificering och
koncentrering möjliggjorde samverkande rörelser
inom de oprivilegierade samhällsklasserna.
Kyrkans administrativa och moraliska samling gav
stöten till en uppgång inom bondeklassen, som
genom församlingsindelningen förlänades en form
av organisation för självförsvar. De genom
lands-freden öppnade odlingsmöjligheterna gåvo
ekonomisk grund till förbättring av den jordbrukande
klassens villkor. Än mera märkbar var städernas
emancipation. Högmedeltidens kommersiella
uppsving möjliggjorde organiserandet av
stadskom-muner, som utbrötos ur den feodala ordningen.
Genom städernas inträde på den politiska skåde-
— 285 —
— 286 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
